Söndag eftermiddag 

Biblioteksböcker är bra till mycket! Eftersom jag inte vågar förvara dem så att jag riskerar att glömma dem, har jag dem i regel uppstaplade på vardagsrumsbordet... men nu kom jag på den fiffiga idén att använda dem två och två som underlag till laptopen. Det har två fördelar: dels hålls laptopens undersida sval och dels får jag en mer bekväm sittställning här i soffan när jag vill skriva något. 

Det är söndag idag - påbjuden vilodag - och jag tvingas vila mer än jag hade tänkt mig eftersom jag har både migränungar (smärta i triggerpunkterna i huvudet) och spänningshuvudvärk. Tror det beror på att vädret växlar så snabbt och ofta just nu, med ömsom sol och värme, ömsom regn och blåst (och då också betydligt kallare). Regnet är välkommet! T.o.m. Robin verkar inse det, för han hålls gärna i vår lilla trädgård trots att han blir blöt. Eller så är han helt enkelt en så cool kisse att han inte bryr sig om regnet - hihi! 

Just nu är det hyfsat soligt ute, så alla tre djuren vistas på uteplatsen medan jag själv sitter i soffan och försöker vila skallen. Har tagit tabletter, men de lyckades inte rå på smärtan och nu måste jag vänta i minst fem timmar innan jag kan ta en ny dos. Så i stället dricker jag te och vatten, håller mig i stillhet och avbokar gudstjänsten som jag skulle ha gått till borta vid Equmenia. De skall hållas utomhus, så jag hade tänkt ta med mig damerna och en filt... men det här huvudet vill absolut inte att jag går någonstans, så jag får följa bedjandet här hemifrån i stället. 

Virkandet går dock bra! Jag sätter på någon intressant dokumentär (helst om kosmologi eller kvantfysik) på Youtube och virkar medan jag lär mig nya saker i lugn och ro. Det är fördelen med att kunna engelska; jag behöver inte följa med i någon text, utan lyssnar medan ögonen följer virkandet.

Bedjandet går också bra. Jag har läst Margareta Melins lilla bok "Vara i bön utan att be om något" och fått många intressanta nya infallsvinklar på andliga texter. Bl.a. funderar hon kring hur orden påverkar oss mentalt, t.ex. att hon själv blir deprimerad av att hela tiden upprepa att hon är en syndare (borde vara självklart, egentligen, men jag har aldrig tänkt på det). Hennes exempel var den kända och mycket älskade Jesusbönen, som först blev allmän genom boken "En rysk pilgrims berättelser" och som lyder så här: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Miljoner människor över hela världen använder just denna korta "bönesuck" (så kallas korta bönestrofer - jämförbara med olika mantran de använder inom buddhismen och hinduismen) för att inte tappa koncentrationen när de ber kontemplativt, och jag har också i perioder försökt använda den men funnit andra bönesuckar fungera bättre (t.ex. "Du i mitt hjärta, Gud, och jag i ditt"). En annan bön/psalm som hon är tveksam till är också en av mina favoriter, därför att jag aldrig reflekterat över hur man kan tolka den: "Herre, hör min bön - Herre, hör min bön! Svara mig när jag ropar!" (minns inte vilken psalm den är ur, men har sjungit de här orden otaliga gånger. Margareta Melin pekar dock, och det med teologisk skarpsynthet, på att man i den här strofen uttrycker två orimligheter: dels att Gud skulle vara frånvarande och dels att Gud inte skulle lyssna. Det här tål att begrunda! För en allsmäktig, allerstädes närvarande Gud kan ju varken vara frånvarande eller onåbar... han är ju överallt hela tiden och har ständig kontakt med hela sin skapelse. Nu tror jag inte att hon är så kategorisk att hon inte lämnar öppet för de känslor varje kristen upplever emellanåt... när Gud känns långt borta och man själv upplever sig  som övergiven. Det gjorde ju t.o.m. Jesus själv! Vad hon menar är att vi inte skall mata våra känslor med negativt värdeladdade ord som tynger ner oss mot marken...

Nu måste jag nog lägga mig en stund, misstänker jag, för huvudvärken är så jobbig att jag mår lite illa.