Sen tisdagskväll 


Kan man säga att tiden gör en åksjuk? Idag stannade jag upp och insåg att vi redan är halvvägs genom juli månad och sommaren obarmhärtigt går mot sitt slut. Jag vet, inte än... men känslan överväldigade mig. Jag längtade så intensivt hela vintern efter den här sommaren och nu tycker jag att den rinner mellan fingrarna på mig. Kanske har coronakrisen lite grand med det hela att göra... jag menar, om vi inte hade måst leva med (sunda, så jag protesterar inte mot dem) restriktioner hade jag nog velat använda åtminstone en del av sommaren till att åka runt och träffa folk. Särskilt familjen i Stockholm och Lindesberg, Michelle och de andra i Västerås, Mia i Skåne. Jag hade velat fira mässor i Stockholm. Hade velat ta med mig Belle och Miri till fina hundhagar där de kunde rusa runt utan koppel och bara njuta av sina strömlinjeformade kroppar. Hade velat åka till havet och sitta på en klippa med fötterna i vattnet medan damerna nosade runt på stranden. 

Hösten skrämmer mig faktiskt en liten smula i år. När det blir kallt, kan vi inte längre sitta på varandras uteplatser och fika - och då kan vi inte längre umgås, eftersom corona-restriktionerna inte vill att vi sitter inomhus. Man kommer för inpå varandra inomhus, har svårt att hålla de där två meterna social distans som är så viktiga när man tillhör en (eller i mitt fall flera, och det är jag inte ensam om) riskgrupp. Med andra ord blir det betydligt mer ensamt... och jag vet inte hur jag kommer att reagera på det, nu när jag i hjärtat redan har flyttat till Västerås men rent fysiskt är kvar här i Gullspång. Det kommer nog att dröja innan jag får någon lägenhet där borta, tyvärr... jag tror att hyresvärdarna tvekar, eftersom jag sitter hos kronofogden. Och det gör mig så ledsen, för det kommer att ta flera år för mig att bli fri från dem... betyder det att jag inte får flytta till Västerås på flera år?!? 

Nå, nu skall jag inte gå händelserna i förväg utan försöka se positivt på nuläget. Idag har vi haft minst sagt omväxlande väder; först sol från blå himmel, så mulet och nu åska och regn. Fast det mullrar bara i bakgrunden, och jag har inte sett en enda blixt, tyvärr. Jag som älskar åskväder! Fast, det är klart, jag vill ju inte Belle illa och hon är skotträdd, lilla kraken... så det kanske är bra som det är.

Apropå Belle, så fyller min pälskling tio år i morgon!