Tisdagskväll 


Det är inte utsidan som avgör, det vet alla... och för mig avgör inte en boks sidantal, storlek eller layout om den är livsavgörande eller inte. Läste igår kväll den tunna lilla boken "Fader, jag överlämnar mig åt dig" av karmelitmunken Wilfrid Stinissen och kom bara till sidan 18 innan tårarna började rinna. Bli nu inte orolig, det är nyttig gråt - en hälsosam gråt över hur mycket man vill och hur lite man förmår, hur stora drömmar man har och hur långt ifrån målet man tycket sig stå. När det gäller de andliga frågorna handlar väldigt mycket om diskrespanser mellan vad som verkligen sker och vad man själv upplever... särskilt när man ger sig in i kontemplativ bön (ordlöst, en hjärtats bön, d.v.s. när man ber utan att be om något). Ens innerliga strävan handlar om att komma i förening med Gud... men man känner sig så ofta, faktiskt nästan alltid, som om man misslyckas. Då gäller det att inte tappa modet utan fortsätta, trots denna "torka".

Vad skriver fader Stinissen på sidan 18 (och 19)? Jag citerar den text som fick mig att brista i stilla gråt:


Det allra svåraste är kanske att tro att Gud också kan använda och
förvandla vår inre fattigdom. Ändå är det just den som kan bli Guds
trognaste tjänare. "Hästen producerar gödsel i stallet" skriver Tauler
(1300-1361). "I sig själv är gödseln vidrig och förpestar luften. Emel-
lertid släpar samma häst den med mycken möda till åkrarna, där
den får en dyrbar skörd av fint vete eller utsökt vin att växa, en
skörd som inte skulle blivit så god om den inte fått någon gödsel.
Dina egna fel som du för ögonblicket inte får bukt med och som du 
aldrig lyckas bemästra, de är din gödsel. Ta dig an att flitigt bära den
till Guds mycket älskvärda viljas åker i sann överlåtelse. Sprid din
gödsel över denna goda jord och utan minsta tvivel skall ädla och
ljuvliga frukter växa fram ur den med ödmjuk överlåtelse".

Känner du dig ängslig, torr, maktlös, ledsen? "Själva rädslan" skriver
de Caussade, "förlamningen och förtvivlan blir till verser i mörkrets
lovsång. Man är överlycklig att inte utelämna en stavelse. Man vet
att allt skall mynna ut i 'Ära vare Fadern'. Att vara vilsegången gör
man till väg. Mörkret blir till vägviserska. Tvivlen ger förvissning 
och ju mer obeslutsam Isak är, om vilket offer som skall frambäras,
dess mer lägger Abraham allt i Försynens händer och väntar allt av
den". 

- - -

Ibland kan Gud verka grym. Man kan få ett untryck av att det är han 
som är den stora plågoanden. Men om han plågar människan, är det
därför att hans barmhärtighet aldrig ger upp. Han fortsätter att tro
allting, hoppas allting, försöka allting för att få oss att släppa taget
och kapitulera. I stället för att tycka att Gud är omöjlig, borde vi vara
tacksamma över att han aldrig tappar modet. Gud känner oss. Han vet
hur inkrökta vi är i oss själva och benägna att göra vårt eget jag till
centrum, även i vår kärlek.


De här är ord som träffade mig rakt i hjärtat... för sanningen att säga känns det som att allt jag har att erbjuda Gud är just gödsel. Och mittenstycket här ovan är en direkt beskrivning av hur jag oftast känner det i min bön. Så min gråt handlade om tröst, om tillit och tacksamhet... inte sorg.

Skall inte skriva så mycket mer om detta nu... men ett avslutande citat ur boken vill jag absolut få dela med dig som läser detta:


Om Gud ända från början hade låtit oss skåda hans ansikte, skulle vi
från början försatts i ett definitivt tillstånd av idel mottagande. Men
han ville att vi skulle vara som han, och leva av både givande och mot-
tagande. Större heder kunde han inte ha visat oss!


Och nu till något helt annat.

Idag är det faktiskt ännu varmare än tidigare - cirka +28 grader i skuggan - men samtidigt fläktar en sval vind, så det känns betydligt mer uthärdligt. Ändå längtar jag efter regn... fortsätter att vattna alla mina blommor, fortsätter att dricka mycket vatten och ser till att djuren också gör det (och mina vänner!), ordnar skugga åt oss allesammans och tar det väldigt, väldigt lugnt. Det enda fysiskt aktiva jag sysselsatt mig med var en promenad ner till biblioteket för att hämta tre reserverade böcker ("Vara i bön utan att be om något" av Margareta Melin, "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av broder Iain Matthew, karmelit, samt "Jag lever ett liv som liknar ditt" av Jan Grue). Dessutom hittade jag en liten japansk bok som jag inte kunde motstå: "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata. Jag älskar japanska och kinesiska berättelser! De har ett så poetiskt och ändå jordnära sätt att skriva...

Nu kvällas det, mitt parasoll räcker inte längre till för att hålla solen borta och jag behöver tvätta några maskiner med filtar m.m. innan det blir så sent att jag riskerar att störa någon i huset, så jag har dragit mig inåt. Djuren är dock kvar ute och lapar kvällsso.! En sådan glädje det är att de inte är så beroende av att också jag vistas utomhus för att de skall få vara på uteplatsen...!