Fredag eftermiddag 

Nej, rubriken handlar inte om mitt bloggande - det tänker jag sannerligen fortsätta med. Vad jag tänkte på var de inbokade, utåtriktade uppgifterna i mitt liv, som jag inte orkar med och inte vill ha i kalendern. I morgon har jag den sista dylika på mycket längre - Gud ske lov! Först skall jag till Västerås för att delta i församlingens årsmöte hos biskopen samt få nya heliga oljor av honom, sedan skall jag träffa Belles originalmatte Michelle för att få Belles klor omhändertagna de lux (alltså, betydligt proffsigare än jag klarar själv) och skifta lite saker, somt som hon skall ha av mig och somt som jag skall ha av henne, och sist, men inte minst, skall jag träffa Wikki crew i Örebro och lämna över en hel del saker. Efter det tänker jag inte använda bilen till annat än att besöka ICA i Gullspång, vårdcentrum eller biblioteket samt de olika skogar som Belle och jag kallar "våra". Resten av tiden vill jag vara hemma, punkt slut.

Mina nerver ligger (med råge!) utanpå - jag tål uppenbarligen inga som helst belastningar, ingen stress, inga problem, utan att gå sönder och tvingas pussla ihop mig igen så gott det går. Hjärtat värker fysiskt (men bli inte oroliga, för jag har kollat att det är okej medicinskt sett), huvudet strular på alla sätt det kan och det värsta av allt: när det ringer, antingen på dörren eller i telefonen, blir jag rädd och vill gömma mig! Nej, jag överdriver inte. I morse ringde det på dörren och jag tordes inte ens gå och titta vem det var, tänkte bara att hem-tjänsten har egna nycklar och mamma är inte hemma, så jag ville verkligen inte möta någon vem det vara månne. Likadant är det om telefonen ringer - då tittar jag först efter vems nummer det är, och känner jag inte igen det så svarar jag inte. Och så här kan jag ju inte ha det, jag tänker inte gå och bli folkskygg eller utveckla agorafobi för att livet är extra jobbigt... men jag tänker unna mig några månaders vila från världen utanför och bara ta in den i små bitar som jag klarar av att hantera. Inte boka in någonting. Inte lova bort mig någonstans. Inte delta i saker som involverar åkande eller socialiserande med andra. 

I ställer tänker jag gå in för det här "hemmafruandet" och i övrigt bara vila. Idag har jag haft storrengöring av samtliga kattlådor i huset, svabbat av (alltså inte skurat, utan bara gått över dem med moppen lite så där allmänt) några golv, kört igång dels en tvätt- och dels en diskomgång samt suttit på brunnen i trädgården och gonat mig medan Belle solat i gräset. Endera dagen skall jag laga nättaket till kattgården, så att också katterna får lapa sol riktigt ordentligt... men tills dess får de hålla tillgodo med soliga fönsterbrädor.

Ja, just det, ja... jag har inte bloggat om nättaket till kattgården, bara berättat om det på FB! Det var så att mamma kom hem från dialysen i lördags med en taxichaufför som vi nu har anmält, eftersom han kör som en blådåre och mamma alltid kräks av illamående när hon åkt med honom, och när han lämnade henne i hallen den sista gången (för den karl'n får aldrig ta hand om mamma igen - det har jag sagt ifrån både till sjukresekontoret och till dialysen) lämnade han ytterdörren vidöppna så att Rafael kunde slinka ut. Mamma ropade genast efter mig och jag lyckades trots min onda fot vackla ut i trädgården och söka rätt på killen, som jamande ledde mig till kattgården där han satt uppflugen på taket. Antagligen hade han försökt ta sig in i kattgården, men inte hittat någon ingång (vilket inte är konstigt, för den enda ingången utifrån som finns är en dörr som jag har låst). Jag försökte locka honom till mig, men han tordes inte komma... så jag fick ställa mig på en stege och klippa sönder nät-taket med en mer eller mindre värdelös avbitartång i ett fåfängt försök att öppna åt honom så att han kunde ta sig ner i själva kattgården. Efter att ha hållit på länge insåg jag att det inte skulle fungera... men då hade han kommit så nära mig att jag kunde grabba tag i hans nackskinn, dra honom över kanten och bära in honom. Fascinerande nog höll han sig stilla i min famn! Det är första gången han inte försöker kämpa sig loss, för Rafael är fortfarande för skygg för att låta sig lyftas och bäras, så jag tänkte att han förmodligen begrep att jag ville hjälpa honom... och den känslan förstärktes under dagarna efter, då han hela tiden höll sig i min närhet, kurrade och pratade med mig och ville gosa mest hela tiden. Kanske vann jag hans förtroende på en ny nivå?

Nu kommer mamma hem från "dagis", så jag bloggar vidare senare i kväll.