Fredagskväll 

Vissa saker är svåra att förklara... eller ens klargöra för sig själv, hur man än vänder och vrider på dem. Som det jag skrev om möbler igår. Flera av mina bloggbesökare uppfattade det tydligen som att jag sneglade på hur andra möblerar i stället för att hitta min egen smak... men vad jag försökte förklara var att i stort sett alla de möbler som jag äger idag är sådant jag har samlat på mig sedan jag flyttade hemifrån strax efter att jag hade tagit min jur.kand-examen 1991. Och alltihop är saker jag fått "ärva" av andra, ofta sedan de själva haft och slitit på (som man ju gör)  dem i många år. Och just detta att jag inte valt något i mitt möblemang själv, utan lever i ett "hopkok" av andrahandssaker, gör att jag nu ärligt talat inte riktigt vet vad jag känner för somligt. Givetvis har jag alltid varit väldigt tacksam för att människor velat ge mig saker! Jag hade aldrig haft råd att möblera en bostad utan all denna godhjärtade hjälp, och jag kommer alltid att känna tacksamhet över det... men nu, när jag hunnit flera år förbi "livets middagshöjd", som det kallas, har jag börjat fundera över hur jag skall hantera den detaljen i min strävan att hitta mig själv och välja hur mitt liv skall se ut. 

En av mina närmaste vänner sa som kommentar igår att mina möbler är "jag" i hennes ögon... men det är just den detaljen som jag inte kan bli klar över. Kan det faktum att man haft sakerna länge göra dem mer "mina" (d.v.s. som utslag av min personlighet)? I grund och botten är det ju andra människor som har valt att jag skall ha de här sakerna, och jag har instämt genom att ta emot dem. Men speglar de vem jag är (bortsett då från min tacksamhet över att andra människor visar mig godhet och generositet)? På sätt och vis är det här hårklyveri, för i stort sett alla möbler är ju designade och byggda av andra innan de hamnar i de butiker där folk väljer ut dem, betalar för dem och tar hem dem. Är det det faktum att jag inte själv valt dem som gör att jag ju känner mig osäker på deras roll som personlighetsuttryck för mig?

När mina syskon samlades här hemma efter mammas död, sa de att "nu är det din tur att forma ditt liv och leva som du vill". Men det tog sedan flera år, ett halvårs terapi tillsammans med en klok kurator och den omvälvande vistelsen i Västerås innan jag på allvar började förstå just vem jag är och vad jag vill med mitt liv... och nu, när jag fortsätter på den inslagna vägen, dyker sådana här frågor upp. Kan tyckas som lyxproblem, det inser jag, och förmodligen engagerar det ingen annan än mig själv... men å andra sidan är det jag som sitter här och betraktar mitt hem ur ljuset av vad jag lärt mig om mig själv. Och då börjar jag fundera på om det stämmer eller inte. Möblerna och sakerna, alltså. Om vi tänker bort soffan - som jag är väldigt glad över! - är lägenheten möblerad för att mamma skulle känna sig hemma (och därmed trygg). Ja, jag fick ovärderlig hjälp att förändra vardagsrummet nu när jag inte behöver tänka på en rullstols framkomlighet, och det har varit väldigt positivt för min egen trivsel... men fortfarande är det mesta så väldigt präglat av ett helt liv på andras villkor att jag inte känner igen mig själv i det. Alltså, som jag är nu. 

För det finns en sak i det här som jag blivit uppmärksammad på först nu när jag tänker på det: att man älskar vissa möbelstilar betyder inte nödvändigtvis att man vill omge sig med dem i sitt hem. Jag är mycket förtjust i 1920-talets art deco och 1950-talets teak, men vill jag leva i sådana miljöer? Det jag har här hemma är ett avtryck av 1950--70-talets möbelstilar, mycket sådant som jag växte upp med... och ja, det innebär att de visar min barndoms stilar, men reflekterar de vem jag är här och nu?

Och varför grunnar jag så mycket på det här? kanske du undrar. Svaret är egentligen självklart: jag måste bestämma mig för om jag skall ta möblerna med mig eller inte när jag flyttar. Vad av det som finns här hemma nu skall också finnas i min bostad i Västerås? Och om jag ser till vad jag lämnar bakom mig... vad skall jag ersätta det med, som stämmer bättre med min personlighet? Ett hindrande faktum är ju att jag inte har råd att köpa en massa nytt - men det betyder å andra sidan inte att jag måste behålla allt jag har här. Jag kan fortfarande använda second hand, men då välja vad jag själv vill ha utan att vara bunden av andras åsikter...