Torsdagskväll 

Har jag äntligen börjat lära mig mina läxor? Häromdagen började hjärnan "svika mig", d.v.s. larma om att något var fel, och i natt hade jag ett rejält ångestanfall som inte var det minsta svårt att identifiera orsaken till. Det handlar om att jag återigen tar in för mycket info som jag varken vill ha, behöver eller egentligen skall befatta mig med. Främst skvaller. Vi bor ju på en liten ort där "alla känner alla" och där det jag kallar skvaller bland andra kallas att umgås. De lägger inte ens märke till att de skvallrar, utan pratar på om vad den och den har gjort och sagt, vad som hänt den och den, vad de tror och tycker om den och den... ja, du förstår hur jag menar. Alltsammans är löst, obevisat och negativt värdeladdat (t.ex. "jag tror att X är alkoholist")... och oftast sitter jag bara tyst och försöker att inte höra vad som sägs, men ibland känner jag mig tvungen att ställa frågan rakt ut: "Har jag med detta att göra?" Svaret är givet: nej, det har jag absolut inte. Samtidigt blir jag kluven inför hela situationen, för jag har ju egentligen bara två alternativ att välja på... antingen säga ifrån att jag inte vill veta eller hålla tyst. Dock, att säga ifrån är ju faktiskt att också lägga mig i vad andra människor sysslar med (skvaller) och det är ju inte heller min sak. Jag skall ju inte diktera något slags "samtalsvillkor" för andra - så beter man sig inte.

Så vad gör jag? Ja, för stunden delar jag in dagen i olika delar för att palla trycket. Några timmar på eftermiddagen är jag tillgänglig för gäster eller för att fika hos andra, gå ner till ICA eller uträtta andra ärenden på orten... vara aktiv ute i samhället, helt enkelt. I samband med att djuren skall ha sin middag går vi allihop in, och resten av kvällen ser jag till att vara ensam och undvika intryck utifrån så att skallen får vila ordentligt. Kör en tvättmaskin/diskmaskin, städar lite, slötittar på TV, läser eller handarbetar samtidigt som jag gosar med djuren. Sedan sover jag ostört (förhoppningsvis - natten till idag hade jag som sagt några timmars ångest, men den lugnade ner sig med lite vilsam distraktion, d.v.s. lätt läsning) genom att se till att telefonen håller tyst och ingen annan teknik är påslagen.  

Det är min förhoppning att detta skall hjälpa min stackars hjärna att återhämta sig. Som det är nu kan jag nästan inte tänka en rak tanke, tappar hela tiden koncentrationen, söker förgäves efter rätt ord etc. när jag talar med andra, glömmer och villar bort mig i vad jag skall göra eller säga... och ovanpå det har jag ständig huvudvärk framför allt i bakhuvudet, vilket jag tolkar som att ögonen är väldigt trötta. Det är ju längst bak i huvudet som syncentrat håller till. 

Ja, nu vet du varför jag fejdar iväg från Facebook mellan varven, bloggar sällan och är usel på att chatta på Messenger. Och med det, skall jag återgå till att söka efter min favoritvirknål, som varit borta i över två veckor nu... och den ligger inte under soffan, så var kan den ha tagit vägen?!?