Fredagskväll 

Grät en stund igår kväll, när jag hade krupit i säng med Thomas Mertons bok "Kontemplativ bön". Hur många skulle förstå den tunga sorg jag bär på över att jag inte fick gå i kloster? Jag vet, det var inte Guds vilja utan bara min egen... men ändå, att jag vet att jag tog rätt beslut när jag valde att aldrig stiga över tröskeln till Karmels klausur gör inte sorgen lättare att bära. Och förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt att ta det där lilla steget bara för att någon månad senare få beskedet av nunnorna att de inte trodde mig höra hemma hos dem. För det hade de måst göra, när de upptäckte att jag inte hade den rätta kallelsen. Viljan, ja, och en het önskan... men inte kallelsen. Så vad hindrade mig? undrar du kanske. Svaret är helt simpelt: mina katter. Jag klarade inte av att lämna mina katter Aragorn och Imma som då fortfarande var unga. Och känner man så, är man inte beredd att göra precis vad som helst för Gud. Mycket okomplicerat, egentligen. Vilket, som sagt, inte gör sorgen mindre tung.

Nå, livet tog en annan väg för mig, och det är givetvis någon Guds mening med det.