Lördag, tidig kväll 


Vill börja med att berätta att vi haft ett rejält åskväder här nu på eftermiddagen. Himlen blev nästan svart, regnet vräkte ner och åskan mullrade direkt över hustaken... Belle blev lite orolig, men Robin tyckte det var spännande att sitta med nosen i fönsterspringan och känna dofterna (jag hade tidigare under dagen öppnat alla fönster lite grand på glänt för att vädra). Tänk att det doftar så mycket efter ett regnväder! Alla naturens blommor verkar öppna sig samtidigt, och regnet själv får allting att kännas så fräscht och nytt... man blir nästan lite yr och måste stå stilla för att dra in allt detta i sin kropp. Ahh! Jag har alltid älskat regn... när jag bodde i stockholmsområdet ville jag alltid ut och känna lukten av våt asfalt, och här är det naturen som fyller mina lungor med väldofter. Min huvudvärk gick över också, förresten... och jag var inte den enda som upplevde huvudvärk flera timmar innan åskan bröt loss, för både Alex och Maria sa att de behövt ta en tablett för att lindra "skallebanket". 

Och nu över till något helt annat.

Min väninna Mia har givit mig en mycket svår men viktig läxa att jobba på. Hon är så klarsynt och sätter fingret på det jag själv inte ser i mitt liv! Den här gången pratade vi om att jag har så svårt att sova, mår dåligt på olika sätt och beter mig stressat trots att jag inte tycker att jag gör något särskilt... och hennes syn på saken var lika enkel som tuff för mig att bli klar över: jag stressar definitivt, men på sätt jag inte själv uppfattar som stress! Mia räknade upp en hel radda saker jag gör, som ju faktiskt är stressmoment men som jag själv inte "ser", och två av dem tänkte jag ta upp här för att inte tappa bort insikterna igen. 

För det första, att jag fortfarande - trots ambitionen att ta det väldigt lugnt på den fronten - låter nyheter och oroande input från alla möjliga håll flöda fritt in i mig. Jag läser alla rikstidningarna (och några lokala) online varenda dag, jag tittar på nyheterna på flera TV-kanaler, jag läser och reagerar med starka känslor på folks inlägg på Facebook... kort sagt, jag har inte lärt mig någonting om att skydda mig själv från att bli arg, upprörd, irriterad, ledsen och desperat. Och detta sker varje dag, hela tiden, utan att jag ens hukar för det. 

läxa nr 1 blir nu: låt bli att läsa nyheterna, undvik att vistas längre stunder på Facebook och titta inte på varenda nyhetssändning TV visar. Ta inte in allt flöde från omvärlden, rensa rejält bland intrycken och låt bara det allra viktigaste nå mig - och det i lagom doser, med stora mellanrum. 

För det andra, att jag fortfarande inte kan låta bli att ta på mig andra människors bekymmer och försöker lösa deras problem. Jag har blivit bättre, det tänker jag faktiskt hävda till mitt försvar... men jag är inte på långa vägar så bra på att låta folk äga sina egna problem som jag inbillat mig. Så fort något händer någon av mina vänner - särskilt dem jag umgås med här på Skärva - går min hjärna igång av sig själv och jag vill ta itu med saken. Det är som om jag fortfarande inte har fattat att det inte är min sak och att jag lägger mig i sådant jag inte har med att göra. Och det gör mig ledsen... för jag trodde faktiskt på fullt allvar att vistelsen i Västerås hade givit mig tillräckligt med styrka (och kloka argument) för att inte falla i den fällan igen. För att bara ta ett enda exempel, så blev Alex och Daniel utan kaffebryggare här i veckan som gick... och vem tror ni ordnade en ny åt dem? Undertecknad, så klart! Och det berodde inte på att jag fikar hos dem, utan jag stod bara inte ut med tanken på att de inte hade en fungerande kaffebryggare, eftersom jag vet att de tycker om att dricka kaffe själva och gärna bjuder sina vänner. Alltså kunde jag inte släppa det hela förrän de hade en ny bryggare, och för säkerhets skull en som verkligen var just ny och som därför kommer att hålla länge. Suck! Vad skall jag försvara mig med? Att det är roligt att glädja folk? Att jag först när de fått bryggaren kunde släppa det hela (d.v.s. att det var ett slags känslomässig vinst för min del)? 

läxa nr 2 blir nu: låt var och en äga sina egna problem och ta bara del i något om jag blir ombedd, och då bara om det verkligen är rimligt. Är det uppenbart inte min sak att göra något, så låt bli. Jag måste lära mig att kunna stanna kvar i känslan av att vilja göra något utan att agera på den känslan... först när jag behärskar det, kan jag gå vidare till steg 2 som är att aldrig ens gå igång när jag ser/hör om någons problem.