Torsdagskväll, Kristi Himmelsfärd 

Under en promenad ner till Göta Holme, där jag hjälpte kommunen en liten stund genom att tejpa upp inplastade affischer med corona-råd (d.v.s. hur man skall tänka och agera för att undvika smitta, hur man tvättar händerna tillräckligt noga o.s.v.), insåg jag hur många jag säger hej eller vinkar åt på vägen dit och hem. Det gjorde mig illa till mods... håller jag på att växa fast här, trots mina intentioner att göra mig fri för att kunna flytta? Har jag tappat den känsla jag byggde upp i Västerås, att jag inte skulle rota mig här nu när mamma är död utan vara fri att skapa mig en ny tillvaro på östkusten där jag har min familj och en annan slags vänner (sådana jag inte hela tiden frestas ta hand om)? Jag måste ta itu med det här på något sätt, ta mig själv i kragen och inte odla ännu fler bekantskaper bara för att det tar tid att få en bostad i Västerås... det är klart att jag inte står högt upp på hyresvärdarnas listor, eftersom jag inte bor på orten och inte är i akut behov av tak över huvudet, och dessutom tror jag att hela marknaden ligger lite på is just nu p.g.a. alla föreskrifter om hur vi skall bete oss under coronakrisen. Jag menar, hur ordnar man en flytt då det råder rekommendation att undvika resor mellan städer och man uppmanas hålla avstånd till varandra? Mäklarna har gått över till visningar online i stället för att ta emot folk i de bostäder de vill visa upp... men hyresvärdarna har inte alls samma möjligheter, utan där får man nöja sig med planritningar och enstaka foton (oftasts tagna av den som flyttar ut). Så allt jag kan göra just nu är att anmäla mitt intresse till varenda lägenhet jag får tips om, och hoppas att mina "köpoäng" ökar månad för månad. Redan tidigare ställde jag mig i kö hos fem olika hyresvärdar och nu har jag anmält mig i kön hos ytterligare än, så att jag skall vara så heltäckande som möjligt.

En annan tanke, lite grand på samma tema (d.v.s. det här med bostäder och flytta) är att jag på sistone blivit alltmer fundersam över hur andra möblerar sina lägenheter. Jag är uppvuxen med att möblera med vad jag kunde få tag i och det mesta blev möbler från 50-80-talen; somt jag köpte och mestadels sådant jag fick "ärva" av andra. Nu när jag ser hur andra har det i sina bostäder upplever jag ett slags... skall jag kalla det kulturkrock?... som jag inte vet hur jag skall hantera. Jag vill ju som alla andra skapa en fräsch miljö omkring mig när jag flyttar in i en ny bostad, men jag vet inte vad som är modernt och hur man ordnar det för sig utan att det kostar en förmögenhet... soffan är ju en uppryckning, förstås, och böcker blir väl aldrig omodernt? En köksmöbel skall jag få av Maria nu när hon flyttar, för hon har redan sett ut sin nya och den jag får av henne är fräscht vit med fyra riktigt snygga stolar (också vita). Däremot måste man nog säga att min säng är ganska vissen; den är nog mer tänkt för gäster, går att fälla ihop till en armstödslös fåtölj för att ta mindre plats. Madrassen är juste - den fick jag ta över när mamma dog, och hon hade fått den av vården för att undvika liggsår, så den var säkert rätt dyr. Och i övrigt är det mesta av mitt möblemang gamla slitna teakmöbler eller liknande... inte särskilt fräscha, och skulle behöva lagas både här och där. Skall jag ta med dem eller satsa på nytt? 

Det är inte så att jag vill byta för att alla andra har det mer modernt - missförstå mig inte! Det är snarast så att jag längtar efter mer luft, större ytor utan bråte eller hur jag skall uttrycka mig. Utan att det blir som i en IKEA-katalog (eller ännu värre, MIO eller Trademax). Flyttar har ju den gyllene fördelen att man gör sig av med en massa under packningen och därför bara får med sig det man verkligen vill ha till nya bostaden... men vad av det jag har är här för att jag har fått ta över det från andra och vad vill jag verkligen ha med mig? Jag vet liksom inte vilka känslor jag har för sakerna, eftersom alltihop är "ärvt"... precis som det mesta av mina kläder.