Fredagskväll 


Ett ord jag verkligen älskar är andrum - rum för anden, rum för att andas. En gång för många år sedan besökte jag ett sjukhuskapell som hade fått det namnet... och var annars behövs andrum bättre än på ett sjukhus? Både de sjuka, deras anhöriga och personalen behöver en plats och en tid när ingenting annat betyder något - där de ges chansen att djupandas, släppna ner axlarna och låta sitt hjärta tala medan kroppen vilar. Oavsett vad man tror på, eller om man inte tror på någonting alls, behöver ens ickefysiska person - det jag kallar anden - ges plats i tillvaron. Annars går man sönder och orkar inte fortsätta livets naturliga (och en del onaturliga) konjunktursvängningar.

I cirka två veckors tid har jag nu hållit mig borta från nyheter, politik och andra större engagemang. Jag vet mycket mindre om vad som sker både i landet och i världen i övrigt än de flesta... och det är helt okej med mig. Vad gäller Facebook är jag inne i bland och läser, skriver eller kommenterar ofarliga inlägg - men jag aktar mig noga för att delta i någonting "större" än hur mina vänner mår, för att uttrycka mig luddigt men förhoppningsvis begripligt. TV:n slås bara på när jag verkligen vill se något, t.ex. någon intressant dokumentär (t.ex. en jag tittade på häromkvällen, som handlade om tekokarnas yrkesgrupp i Indien). 

Trots denna vila från världen omkring mig, kände jag mig i slutänden inte ett dugg piggare - snarare tvärtom! Till Nina kom förbi idag för att höra hur jag mådde och vi pratade om hur veckan varit... hon är så vilsam att prata med, och speglar sådant hos mig som jag inte är medveten om själv. Förmodligen hämtar hon sin klarsyn ur sitt synnerligen turbulenta, smärtsamma och kaotiska liv, så jag hann förstås bara börja berätta om hur veckan varit då det stod klart för oss båda två varför jag blir sämre i stället för bättre i psyket. 

Det är nämligen så att jag, utan att reflektera över det hela förrän idag, har haft en känslomässigt jobbig vecka. Ingenting har hänt mig själv, men mina vänner har haft diverse problem och kommit till mig för att prata av sig, vara arga och ledsna, dela med sig av oerhört starka känslor... kanske rentav (åtminstone upplevde jag det så i ett par fall) försöka få mig att ingripa? Och även om jag på ytan verkar lugn, lyssnar och försöker visa förståelse, kämpar jag inombords som ett vilddjur för att inte falla tillbaka i mitt gamla sätt att ta över andras bekymmer och reda ut deras trassel. Det ingen vet, när de ser mig sitta där med kaffemuggen i handen och lyssna, är att jag hela tiden är djupt involverad i en strid mot mina egna, djupt rotade, felaktiga beteenden... slåss för att försvara mitt lilla nybyggda och än så länge ganska ostadiga staket, värjer mig mot all negativitet som strömmar in från alla håll och försöker leta sig in under min alltför tunna hud. Jo, en ser: Nina. Och det talade hon om för mig idag, när vi satt på min uteplats. Hon berättade också att jag måste bli bättre på att se att mina hundar - särskilt Belle, som börjar bli gammal - behöver mer lugn och ro än de får när vi hänger med de andra mest hela tiden. 

Jag är dålig på att se hur hårt det tar på mig att vara tillsammans med andra, vara omgiven av folk (även om vi - givetvis! - idkar social distans, precis som Folkhälsomyndigheten uppmanat oss till) och ovanpå det ett gäng hundar som hela tiden cirkulerar kring oss, skäller när folk går förbi o.s.v. Men jag är ännu sämre på att se hur hårt det tar på Belle, sorgligt nog. Så jag är innerligt tacksam mot Nina för att hon påpekade det idag, liksom att jag inte är tillräckligt bra på att markera att det är jag och ingen annan som skall säga till mina hundar om de skäller, tigger eller gör något annat de inte skall hålla på med. Bara för att vi sitter i ett sällskap, betyder inte det att jag får överlåta min roll som alfahona/flockledare på någon av de andra i gruppen... men det har jag tyvärr gjort den här veckan, något som Nina med all rätt hade synpunkter på. 

Kanske skall förklara det där med "ett gäng hundar"... när jag fikar hos Alex och Daniel (vi är alltid på uteplatsen - jag går inte in till någon nu under coronakrisen), har de nästan alltid någon hund där som de har hand om medan matte/husse arbetar. Alex älskar hundar minst lika mycket som jag, och jag förstår absolut att de tar chansen att tjäna en liten slant på att ta hand om andras hundar... så det är inget som helst fel i detta, det understryker jag. Men den här veckan har de haft två hundar, varav en skäller på allt som rör sig, och när så mina hundar också ansluter blir flockbeteendet extra påtagligt... för om Ajax börjar skälla, stämmer förstås genast Belle och (särskilt) Miri in! Varpå vi tvåbeningar börjar ryta åt dem att hålla tyst *suckar djupt*. Det här är inte bra, inte alls bra... det stressar alla, och det är ett förfärligt oväsen långt borta från det lugn åtminstone Belle och jag behöver.

Så igår kväll sa jag ifrån, och berättade att jag behövde få vara ifred idag. Det var mer än välbehövligt och jag har haft en riktigt bra dag på uteplatsen med tedrickande, lectio divina, virkning och tystnad (om vi bortser från att vaktmästarna klippte gräset, förstås - men sådana ljud kan jag utan svårighet koppla bort). Sent på eftermiddagen, när både djuren och jag hade ätit middag, tog Belle, Miri och jag en flera kilometer lång, sakta strosande promenad i skogen här intill. Det var sååå skönt! Och när vi kom hem gick vi in, undan den heta solen som nu överflödade hela uteplatsen, la oss att vila tillsammans i soffan och bara mådde gott. 

Nu sitter jag här och känner att jag vill låta hela helgen vara sådan som den här dagen varit. Så jag skall skicka ett litet mess till vännerna att jag inte kommer att vara sällskaplig på ett tag... mest för att de inte skall missförstå min tystnad och börja "jaga" mig med telefonsamtal m.m. för att de tror att jag blivit sjuk.


Skrivet senare samma kväll:

En bok jag lånade på biblioteket nyligen är "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av Iain Matthew. Idag kände jag att det var dags att börja läsa den, och jag hann inte långt innan jag förstod att det här var en bok som skulle bygga upp mig andligen på sååå många sätt. Men så är det också en karmelit* som skrivit den, och den handlar om en av Karmels allra mest centrala gestalter... den lille man som tillsammans med St. Teresa av Avila reformerade Karmel tillbaka till sin ursprungliga mening. Karmeliterna är uppdelade i två olika grenar - de skodda och de oskodda - och det hörs kanske på deras benämningar att den ena är "strängare" än den andra, men samtidigt mer populär eftersom den som väl tagit beslutet att gå i kloster gärna drar konsekvensen i dess hela längd, om man säger så. De mer strikta ordnarna attraherar alltid mer folk... tänkvärt, inte sant? 

Hur som helst skulle jag vilja dela två citat ur boken, som båda talar så oerhört mycket till mig... de känns riktade rakt in i mitt hjärta! Dessa två utdrag beskriver St. Johannes av Korset som novismästare och biktfader:


Han hade fördrag med deras ofullkomligheter, hur
många gånger han än fick lov att påpeka dem, och
utan våldsamma åtgärder förde han dem, i deras
egen ofullkomliga takt, fram till fullkomlighet.


Han fokuserade ofta på "en speciell växtkris", i vilken
bönen flyttar över från detalj till enkelhet.

Det sistnämnda citatet kändes extra viktigt, för det är ungefär där jag tycker att jag befinner mig i min kontemplativa bön just nu. Orden försvinner från mig och kvar blir bara betraktandet, eller skådandet in i Guds Varande, eller hur jag skall uttrycka mig... som om jag inte längre klarar av att söka svar, utan bara behöver Hans närvaro. Å, det är så svårt att förklara! 

- - - - -

* Karmel (den oskodda grenen) är den bönetradition där jag hämtar den mesta av min andliga näring. Jag ville bli karmelit och testade min kallelse hos nunnorna i Glumslöv hösten 1998, men Gud sa ifrån...