Visar inlägg från juli 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Tiden går för fort

Sen tisdagskväll 


Kan man säga att tiden gör en åksjuk? Idag stannade jag upp och insåg att vi redan är halvvägs genom juli månad och sommaren obarmhärtigt går mot sitt slut. Jag vet, inte än... men känslan överväldigade mig. Jag längtade så intensivt hela vintern efter den här sommaren och nu tycker jag att den rinner mellan fingrarna på mig. Kanske har coronakrisen lite grand med det hela att göra... jag menar, om vi inte hade måst leva med (sunda, så jag protesterar inte mot dem) restriktioner hade jag nog velat använda åtminstone en del av sommaren till att åka runt och träffa folk. Särskilt familjen i Stockholm och Lindesberg, Michelle och de andra i Västerås, Mia i Skåne. Jag hade velat fira mässor i Stockholm. Hade velat ta med mig Belle och Miri till fina hundhagar där de kunde rusa runt utan koppel och bara njuta av sina strömlinjeformade kroppar. Hade velat åka till havet och sitta på en klippa med fötterna i vattnet medan damerna nosade runt på stranden. 

Hösten skrämmer mig faktiskt en liten smula i år. När det blir kallt, kan vi inte längre sitta på varandras uteplatser och fika - och då kan vi inte längre umgås, eftersom corona-restriktionerna inte vill att vi sitter inomhus. Man kommer för inpå varandra inomhus, har svårt att hålla de där två meterna social distans som är så viktiga när man tillhör en (eller i mitt fall flera, och det är jag inte ensam om) riskgrupp. Med andra ord blir det betydligt mer ensamt... och jag vet inte hur jag kommer att reagera på det, nu när jag i hjärtat redan har flyttat till Västerås men rent fysiskt är kvar här i Gullspång. Det kommer nog att dröja innan jag får någon lägenhet där borta, tyvärr... jag tror att hyresvärdarna tvekar, eftersom jag sitter hos kronofogden. Och det gör mig så ledsen, för det kommer att ta flera år för mig att bli fri från dem... betyder det att jag inte får flytta till Västerås på flera år?!? 

Nå, nu skall jag inte gå händelserna i förväg utan försöka se positivt på nuläget. Idag har vi haft minst sagt omväxlande väder; först sol från blå himmel, så mulet och nu åska och regn. Fast det mullrar bara i bakgrunden, och jag har inte sett en enda blixt, tyvärr. Jag som älskar åskväder! Fast, det är klart, jag vill ju inte Belle illa och hon är skotträdd, lilla kraken... så det kanske är bra som det är.

Apropå Belle, så fyller min pälskling tio år i morgon! 

En sorg som få förstår

Fredagskväll 

Grät en stund igår kväll, när jag hade krupit i säng med Thomas Mertons bok "Kontemplativ bön". Hur många skulle förstå den tunga sorg jag bär på över att jag inte fick gå i kloster? Jag vet, det var inte Guds vilja utan bara min egen... men ändå, att jag vet att jag tog rätt beslut när jag valde att aldrig stiga över tröskeln till Karmels klausur gör inte sorgen lättare att bära. Och förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt att ta det där lilla steget bara för att någon månad senare få beskedet av nunnorna att de inte trodde mig höra hemma hos dem. För det hade de måst göra, när de upptäckte att jag inte hade den rätta kallelsen. Viljan, ja, och en het önskan... men inte kallelsen. Så vad hindrade mig? undrar du kanske. Svaret är helt simpelt: mina katter. Jag klarade inte av att lämna mina katter Aragorn och Imma som då fortfarande var unga. Och känner man så, är man inte beredd att göra precis vad som helst för Gud. Mycket okomplicerat, egentligen. Vilket, som sagt, inte gör sorgen mindre tung.

Nå, livet tog en annan väg för mig, och det är givetvis någon Guds mening med det. 

Information overload

Torsdagskväll 

Har jag äntligen börjat lära mig mina läxor? Häromdagen började hjärnan "svika mig", d.v.s. larma om att något var fel, och i natt hade jag ett rejält ångestanfall som inte var det minsta svårt att identifiera orsaken till. Det handlar om att jag återigen tar in för mycket info som jag varken vill ha, behöver eller egentligen skall befatta mig med. Främst skvaller. Vi bor ju på en liten ort där "alla känner alla" och där det jag kallar skvaller bland andra kallas att umgås. De lägger inte ens märke till att de skvallrar, utan pratar på om vad den och den har gjort och sagt, vad som hänt den och den, vad de tror och tycker om den och den... ja, du förstår hur jag menar. Alltsammans är löst, obevisat och negativt värdeladdat (t.ex. "jag tror att X är alkoholist")... och oftast sitter jag bara tyst och försöker att inte höra vad som sägs, men ibland känner jag mig tvungen att ställa frågan rakt ut: "Har jag med detta att göra?" Svaret är givet: nej, det har jag absolut inte. Samtidigt blir jag kluven inför hela situationen, för jag har ju egentligen bara två alternativ att välja på... antingen säga ifrån att jag inte vill veta eller hålla tyst. Dock, att säga ifrån är ju faktiskt att också lägga mig i vad andra människor sysslar med (skvaller) och det är ju inte heller min sak. Jag skall ju inte diktera något slags "samtalsvillkor" för andra - så beter man sig inte.

Så vad gör jag? Ja, för stunden delar jag in dagen i olika delar för att palla trycket. Några timmar på eftermiddagen är jag tillgänglig för gäster eller för att fika hos andra, gå ner till ICA eller uträtta andra ärenden på orten... vara aktiv ute i samhället, helt enkelt. I samband med att djuren skall ha sin middag går vi allihop in, och resten av kvällen ser jag till att vara ensam och undvika intryck utifrån så att skallen får vila ordentligt. Kör en tvättmaskin/diskmaskin, städar lite, slötittar på TV, läser eller handarbetar samtidigt som jag gosar med djuren. Sedan sover jag ostört (förhoppningsvis - natten till idag hade jag som sagt några timmars ångest, men den lugnade ner sig med lite vilsam distraktion, d.v.s. lätt läsning) genom att se till att telefonen håller tyst och ingen annan teknik är påslagen.  

Det är min förhoppning att detta skall hjälpa min stackars hjärna att återhämta sig. Som det är nu kan jag nästan inte tänka en rak tanke, tappar hela tiden koncentrationen, söker förgäves efter rätt ord etc. när jag talar med andra, glömmer och villar bort mig i vad jag skall göra eller säga... och ovanpå det har jag ständig huvudvärk framför allt i bakhuvudet, vilket jag tolkar som att ögonen är väldigt trötta. Det är ju längst bak i huvudet som syncentrat håller till. 

Ja, nu vet du varför jag fejdar iväg från Facebook mellan varven, bloggar sällan och är usel på att chatta på Messenger. Och med det, skall jag återgå till att söka efter min favoritvirknål, som varit borta i över två veckor nu... och den ligger inte under soffan, så var kan den ha tagit vägen?!?

Vilsamma ljud

Natten mot onsdag


Det finns ljud som förmedlar frid för mig, och ett av dessa är regn. Regn kan låta på så många olika sätt, inte bara beroende på hur lite eller mycket det regnar utan också förstås på var man befinner sig. Jag växte upp med ljudet av regn mot bilens plåt, tältduken, fönstret i mitt sovrum... och jag fann alla dessa varianter mysiga, trygga på det där sättet man känner sig väl till mods när man är inomhus i värmen och skyddad undan allt man tycker är farligt. Jag, som i större delen av mitt liv bott i s.k. ghetton (stora, anonyma områden med tätt byggda flerfamiljshus som företrädesvis beboddes av fattiga familjer), älskar t.ex. doften av våt asfalt och åsynen av fönstrens ljus återspeglade i denna våta asfalt. För mig var det en skönhetsupplevelse! 

Här i mitt vardagsrum smattrar inte regnet direkt mot fönstren, eftersom jag har en balkong över dem, utan "pillrar" liksom en bit ut - tydligt, men mer som små lätta kulor än regndroppar. Svårt att beskriva ljudet... lite som att man en och en släpper något i stil med en mycket liten ärta mot någon hård yta. Första gången jag hörde det - för jag har faktiskt aldrig mött detta ljud någon annanstans förut - förstod jag inte vad det var utan fick titta efter... men sedan dess har jag alltid tyckt att det är ett ganska rart ljud, och eftersom jag älskar regn gör det mig alltid glad. I natt är det dessutom ackompanjerat av vindstötar, för vi har i flera dygn haft ett rätt stormigt väder som ännu inte mojnat även om det inte är lika "ilsket" som det varit förut. Tänker mycket på en god vän, som nyligen tagit seglarexamen och just denna vecka skulle ut och segla med sin familj... SMHI säger att det är kuling utmed hela västkusten, så jag hoppas att hon är rädd om sig och ändå har glädje av sin semestervecka! I vanliga fall jobbar hon inom vården, så hon behöver verkligen få vila upp sig... men vet du, jag kan faktiskt tänka mig att även dåligt väder kan vara vilsamt, jag menar, som att kämpa mot vindar i en segelbåt, om man trivs med det och kan koppla bort vardagens bekymmer under tiden. Det är ju inte automatiskt lugn och ro som är bäst för en person; det beror på personen, och vad denne sysslar med som avkoppling.

Själv sitter jag som sagt inomhus i värme och trygghet, alla djuren sover omkring mig och de absolut enda ljud jag hör (bortsett från Robins snarkande) är just regnets "pillrande" och vindstötarna som får glaset i fönstren att knaka lätt. Antar att alla i huset sover, för det är mitt i natten... så vad gör jag uppe? Varvar ner, är det enkla svaret. Kvällen har ägnats åt tankemöda - kyrkliga frågor framför allt - och nu kopplar jag av med bloggande en stund innan jag kryper ner i min sköna bädd och sover sött. 

Nu i kväll satt jag också och funderade på vilket slags musik människor väljer att lyssna till för att få frid i sinnet. När man är arg, ledsen, deprimerad, förtvivlad, trött på allt och alla... vad tröstar ens hjärta bäst? Jag har en CD jag älskar mer än alla de andra i min lilla samling: "A Month in a Brazilian Rain Forest" med cirka en timmes inspelade ljud av surrande insekter, kväkande grodor m.m. från regnskogsnätter. Vill jag prompt ha musik och är ledsen blir det antingen Rachmaninovs andra pianokonsert eller Eros Ramazottis "Musica È". Är jag riktigt arg, och det är dagtid, sätter jag på Backstreet Boys och skurar golven! Nattetid blir det någon av mina CD med koraler, t.ex. sånger skrivna av St. Hildegard av Bingen. Eller tradjazz med Tommy Dorsey eller Glenn Miller. Varför inte den underbara "I'm getting sentimental over you"?!? Den älskar jag, för den lägger sig som bomull kring hjärtat! Fast jag är väldigt sällan arg på nätterna... de är tvärtom mina andningshål, mina alldeles egna stunder då ingenting ont kommer åt mig. Möjligen kan jag få ångest mitt i natten, men då tar jag damerna med mig på en promenad till hjärtat och själen lugnat ner sig. 

Vad väljer du att lyssna till för att få frid i sinnet?

Annars funderar jag just nu mest på mina drömmars innebörd. Har haft flera tänkvärda drömmar på sistone som jag tycker säger väldigt mycket, även om jag inte riktigt vet hur jag skall passa in budskapen i mitt liv som det ser ut just nu.

I en dröm var jag tillsammans med gayvänner och firade Pride, men när jag blev hungrig hittade jag ingenstans där jag hade råd att äta: alla matställen hade höjt priserna rejält just för att det var festival. Till sist hade mitt sökande efter en restaurang med vettiga priser fört mig långt ifrån festområdet och jag insåg att det väl var lika så gott att jag åkte hem i stället. Den här drömmen verkar vara en variant av en annan sorts drömmar jag brukar ha, där jag förgäves försöker hitta en ledig toalett eller dusch, men varje gång jag tror att jag fått tag i vad jag söker är det andra människor där... och då vill jag förstås varken gå på toa eller duscha.

Drömmen jag hade senast handlade om att jag hälsade på mina föräldrar, som bodde kvar i huset. Det var dock minst tre-fyra gånger större än i verkligheten, och eftersom båda mina föräldrar satt i rullstol hyrde de ut rum åt studenter för att klara kostnaderna. Problemet var bara att saker förföll, så när jag kom på besök bad de mig genast att ta itu med alla de där sakerna... bl.a. fick jag laga stopp i avloppet på flera ställen i huset, vilket irriterade mig. Varför kunde inte studenterna få bo gratis mot att de gjorde sådana där jobb? Jag hade ju kommit för att umgås med mina föräldrar - inte agera hantverkare timme ut och timme in...

Sist, men inte minst, drömde jag att jag tittade in hos pappa, som satt och donade med datorer i ett rum. Det påminde mig om ett spel jag tyckte mycket om (i drömmen, alltså - i verkligheten har jag tyvärr inte stött på ett sådant spel) och jag frågade om han hade kvar det. Vilket han hade. Så jag satte mig vid en annan dator i samma rum och drog igång det där spelet... men hela tiden blev jag avbruten av folk som ville mig något, eller som stod och pratade med pappa så att jag tappade koncentrationen. Det slutade med att jag helt sonika gick in i spelet och spelade det "på plats" s.a.s.... (nej, jag hade inte precis sett "Jumanji" och tänkte inte alls i de banorna innan jag somnade, om du drar den parallellen.) 

Man kan undra vad jag drömmer om i natt? För nu är det sovdags för undertecknad, klockan är 02.30 och jag vill inte rubba alltför mycket på ungarnas mat- och rasttider bara för att jag är trött... så jag skall försöka gå upp som vanligt i morgon trots detta nattsuddande.

Väldigt stillsamt

Onsdag, sen kväll 

Om någon undrar varför jag bloggar så sällan, skulle det nog kunna formuleras som att inte ens det som kan hända händer. D.v.s. det står ganska stilla på den här fronten.

Okej, jag har firat en trevlig midsommarafton med Daniel, Alex och Maria där vi alla bidrog till maten: Daniel grillade, Maria gjorde potatissallad, jag svängde ihop en fräsch "grön" sallad och stod för drickat (alkoholfri öl och cider) och Alex skapade en sagolikt god tårta till fikat efteråt. Hundarna hade det bra, de också: hur ofta får en vovve entrecote till middag?

Hettan har varit svår, men så kom ett par dagar med molnigt och regn, och igår åskade det rentav. Så nu känns det lättare att andas för både folk och fä. Tack, Gud! 

Coronakrisen fortsätter i oförminskad styrka... några länder försökte lätta på restriktionerna, men fick återta dem efter bara några dagar när dödssiffrorna började att stiga igen. Här i Gullspång har vi bara 12 registrerade (alltså, bevisade genom provtagning) fall och inga dödsfall, vilket jag är oerhört tacksam över. Låt oss hoppas att det förblir lugnt här! 

Vi har hunnit in i juli månad - sommarmånaden framför alla andra, månaden då den långvariga hettan gör folk tokiga. Det brukar synas i statistiken för bl.a. trafikolyckor, skilsmässor, ökat alkoholmissbruk m.m. Stackars människor! När det bara är att hålla sig i skuggan, dricka mycket vatten och inte anstränga sig... eller, ja, det beror förstås också på att man undviker stressande situationer, vilket kanske är lättare sagt än gjort? Jag skall inte döma... kan bara konstatera att jag själv klarat mig så här långt.

Hur som helst, för att bli åtminstone en liten smula kortare, är allting bra på min kant. Nu i alla fall. Jag drabbades av svår tandvärk i förra veckan och fick söka hjälp akut, vilket resulterade i en bortopererad sidotand (vet inte vad de egentligen heter) och en räkning på 1.600 kronor (cirka) som jag fått en månad på mig att betala, tack och lov. De första dygnen efter operationen hade jag rejält ont, men nu känns det mest ömt och jag har slutat ta smärtlindring för att kunna sova. Och redan direkt efter tandläkarbesöket kunde jag tugga normalt... vilket ju är det viktigaste, eftersom jag måste äta regelbundet för att sköta min diabetes.

Vad gäller det som kan hända men inte gör det, handlar det om läsning. Jag har så många böcker på hög, som jag verkligen är nyfiken på... men jag klarar inte av att koncentrera mig på dem, så de får ligga och vänta på bättre tider. Känns synd nu när jag har så mycket tid för just sådana saker... men okej, det är säkert tillfälligt och har med största sannolikhet med hettan att göra. Vi har haft kring +28-30 grader i skuggan så länge att man inte orkar tänka...