Visar inlägg från juni 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Andrum

Fredagskväll 


Ett ord jag verkligen älskar är andrum - rum för anden, rum för att andas. En gång för många år sedan besökte jag ett sjukhuskapell som hade fått det namnet... och var annars behövs andrum bättre än på ett sjukhus? Både de sjuka, deras anhöriga och personalen behöver en plats och en tid när ingenting annat betyder något - där de ges chansen att djupandas, släppna ner axlarna och låta sitt hjärta tala medan kroppen vilar. Oavsett vad man tror på, eller om man inte tror på någonting alls, behöver ens ickefysiska person - det jag kallar anden - ges plats i tillvaron. Annars går man sönder och orkar inte fortsätta livets naturliga (och en del onaturliga) konjunktursvängningar.

I cirka två veckors tid har jag nu hållit mig borta från nyheter, politik och andra större engagemang. Jag vet mycket mindre om vad som sker både i landet och i världen i övrigt än de flesta... och det är helt okej med mig. Vad gäller Facebook är jag inne i bland och läser, skriver eller kommenterar ofarliga inlägg - men jag aktar mig noga för att delta i någonting "större" än hur mina vänner mår, för att uttrycka mig luddigt men förhoppningsvis begripligt. TV:n slås bara på när jag verkligen vill se något, t.ex. någon intressant dokumentär (t.ex. en jag tittade på häromkvällen, som handlade om tekokarnas yrkesgrupp i Indien). 

Trots denna vila från världen omkring mig, kände jag mig i slutänden inte ett dugg piggare - snarare tvärtom! Till Nina kom förbi idag för att höra hur jag mådde och vi pratade om hur veckan varit... hon är så vilsam att prata med, och speglar sådant hos mig som jag inte är medveten om själv. Förmodligen hämtar hon sin klarsyn ur sitt synnerligen turbulenta, smärtsamma och kaotiska liv, så jag hann förstås bara börja berätta om hur veckan varit då det stod klart för oss båda två varför jag blir sämre i stället för bättre i psyket. 

Det är nämligen så att jag, utan att reflektera över det hela förrän idag, har haft en känslomässigt jobbig vecka. Ingenting har hänt mig själv, men mina vänner har haft diverse problem och kommit till mig för att prata av sig, vara arga och ledsna, dela med sig av oerhört starka känslor... kanske rentav (åtminstone upplevde jag det så i ett par fall) försöka få mig att ingripa? Och även om jag på ytan verkar lugn, lyssnar och försöker visa förståelse, kämpar jag inombords som ett vilddjur för att inte falla tillbaka i mitt gamla sätt att ta över andras bekymmer och reda ut deras trassel. Det ingen vet, när de ser mig sitta där med kaffemuggen i handen och lyssna, är att jag hela tiden är djupt involverad i en strid mot mina egna, djupt rotade, felaktiga beteenden... slåss för att försvara mitt lilla nybyggda och än så länge ganska ostadiga staket, värjer mig mot all negativitet som strömmar in från alla håll och försöker leta sig in under min alltför tunna hud. Jo, en ser: Nina. Och det talade hon om för mig idag, när vi satt på min uteplats. Hon berättade också att jag måste bli bättre på att se att mina hundar - särskilt Belle, som börjar bli gammal - behöver mer lugn och ro än de får när vi hänger med de andra mest hela tiden. 

Jag är dålig på att se hur hårt det tar på mig att vara tillsammans med andra, vara omgiven av folk (även om vi - givetvis! - idkar social distans, precis som Folkhälsomyndigheten uppmanat oss till) och ovanpå det ett gäng hundar som hela tiden cirkulerar kring oss, skäller när folk går förbi o.s.v. Men jag är ännu sämre på att se hur hårt det tar på Belle, sorgligt nog. Så jag är innerligt tacksam mot Nina för att hon påpekade det idag, liksom att jag inte är tillräckligt bra på att markera att det är jag och ingen annan som skall säga till mina hundar om de skäller, tigger eller gör något annat de inte skall hålla på med. Bara för att vi sitter i ett sällskap, betyder inte det att jag får överlåta min roll som alfahona/flockledare på någon av de andra i gruppen... men det har jag tyvärr gjort den här veckan, något som Nina med all rätt hade synpunkter på. 

Kanske skall förklara det där med "ett gäng hundar"... när jag fikar hos Alex och Daniel (vi är alltid på uteplatsen - jag går inte in till någon nu under coronakrisen), har de nästan alltid någon hund där som de har hand om medan matte/husse arbetar. Alex älskar hundar minst lika mycket som jag, och jag förstår absolut att de tar chansen att tjäna en liten slant på att ta hand om andras hundar... så det är inget som helst fel i detta, det understryker jag. Men den här veckan har de haft två hundar, varav en skäller på allt som rör sig, och när så mina hundar också ansluter blir flockbeteendet extra påtagligt... för om Ajax börjar skälla, stämmer förstås genast Belle och (särskilt) Miri in! Varpå vi tvåbeningar börjar ryta åt dem att hålla tyst *suckar djupt*. Det här är inte bra, inte alls bra... det stressar alla, och det är ett förfärligt oväsen långt borta från det lugn åtminstone Belle och jag behöver.

Så igår kväll sa jag ifrån, och berättade att jag behövde få vara ifred idag. Det var mer än välbehövligt och jag har haft en riktigt bra dag på uteplatsen med tedrickande, lectio divina, virkning och tystnad (om vi bortser från att vaktmästarna klippte gräset, förstås - men sådana ljud kan jag utan svårighet koppla bort). Sent på eftermiddagen, när både djuren och jag hade ätit middag, tog Belle, Miri och jag en flera kilometer lång, sakta strosande promenad i skogen här intill. Det var sååå skönt! Och när vi kom hem gick vi in, undan den heta solen som nu överflödade hela uteplatsen, la oss att vila tillsammans i soffan och bara mådde gott. 

Nu sitter jag här och känner att jag vill låta hela helgen vara sådan som den här dagen varit. Så jag skall skicka ett litet mess till vännerna att jag inte kommer att vara sällskaplig på ett tag... mest för att de inte skall missförstå min tystnad och börja "jaga" mig med telefonsamtal m.m. för att de tror att jag blivit sjuk.


Skrivet senare samma kväll:

En bok jag lånade på biblioteket nyligen är "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av Iain Matthew. Idag kände jag att det var dags att börja läsa den, och jag hann inte långt innan jag förstod att det här var en bok som skulle bygga upp mig andligen på sååå många sätt. Men så är det också en karmelit* som skrivit den, och den handlar om en av Karmels allra mest centrala gestalter... den lille man som tillsammans med St. Teresa av Avila reformerade Karmel tillbaka till sin ursprungliga mening. Karmeliterna är uppdelade i två olika grenar - de skodda och de oskodda - och det hörs kanske på deras benämningar att den ena är "strängare" än den andra, men samtidigt mer populär eftersom den som väl tagit beslutet att gå i kloster gärna drar konsekvensen i dess hela längd, om man säger så. De mer strikta ordnarna attraherar alltid mer folk... tänkvärt, inte sant? 

Hur som helst skulle jag vilja dela två citat ur boken, som båda talar så oerhört mycket till mig... de känns riktade rakt in i mitt hjärta! Dessa två utdrag beskriver St. Johannes av Korset som novismästare och biktfader:


Han hade fördrag med deras ofullkomligheter, hur
många gånger han än fick lov att påpeka dem, och
utan våldsamma åtgärder förde han dem, i deras
egen ofullkomliga takt, fram till fullkomlighet.


Han fokuserade ofta på "en speciell växtkris", i vilken
bönen flyttar över från detalj till enkelhet.

Det sistnämnda citatet kändes extra viktigt, för det är ungefär där jag tycker att jag befinner mig i min kontemplativa bön just nu. Orden försvinner från mig och kvar blir bara betraktandet, eller skådandet in i Guds Varande, eller hur jag skall uttrycka mig... som om jag inte längre klarar av att söka svar, utan bara behöver Hans närvaro. Å, det är så svårt att förklara! 

- - - - -

* Karmel (den oskodda grenen) är den bönetradition där jag hämtar den mesta av min andliga näring. Jag ville bli karmelit och testade min kallelse hos nunnorna i Glumslöv hösten 1998, men Gud sa ifrån...


Vila, vila och åter vila

Söndag eftermiddag 

Biblioteksböcker är bra till mycket! Eftersom jag inte vågar förvara dem så att jag riskerar att glömma dem, har jag dem i regel uppstaplade på vardagsrumsbordet... men nu kom jag på den fiffiga idén att använda dem två och två som underlag till laptopen. Det har två fördelar: dels hålls laptopens undersida sval och dels får jag en mer bekväm sittställning här i soffan när jag vill skriva något. 

Det är söndag idag - påbjuden vilodag - och jag tvingas vila mer än jag hade tänkt mig eftersom jag har både migränungar (smärta i triggerpunkterna i huvudet) och spänningshuvudvärk. Tror det beror på att vädret växlar så snabbt och ofta just nu, med ömsom sol och värme, ömsom regn och blåst (och då också betydligt kallare). Regnet är välkommet! T.o.m. Robin verkar inse det, för han hålls gärna i vår lilla trädgård trots att han blir blöt. Eller så är han helt enkelt en så cool kisse att han inte bryr sig om regnet - hihi! 

Just nu är det hyfsat soligt ute, så alla tre djuren vistas på uteplatsen medan jag själv sitter i soffan och försöker vila skallen. Har tagit tabletter, men de lyckades inte rå på smärtan och nu måste jag vänta i minst fem timmar innan jag kan ta en ny dos. Så i stället dricker jag te och vatten, håller mig i stillhet och avbokar gudstjänsten som jag skulle ha gått till borta vid Equmenia. De skall hållas utomhus, så jag hade tänkt ta med mig damerna och en filt... men det här huvudet vill absolut inte att jag går någonstans, så jag får följa bedjandet här hemifrån i stället. 

Virkandet går dock bra! Jag sätter på någon intressant dokumentär (helst om kosmologi eller kvantfysik) på Youtube och virkar medan jag lär mig nya saker i lugn och ro. Det är fördelen med att kunna engelska; jag behöver inte följa med i någon text, utan lyssnar medan ögonen följer virkandet.

Bedjandet går också bra. Jag har läst Margareta Melins lilla bok "Vara i bön utan att be om något" och fått många intressanta nya infallsvinklar på andliga texter. Bl.a. funderar hon kring hur orden påverkar oss mentalt, t.ex. att hon själv blir deprimerad av att hela tiden upprepa att hon är en syndare (borde vara självklart, egentligen, men jag har aldrig tänkt på det). Hennes exempel var den kända och mycket älskade Jesusbönen, som först blev allmän genom boken "En rysk pilgrims berättelser" och som lyder så här: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Miljoner människor över hela världen använder just denna korta "bönesuck" (så kallas korta bönestrofer - jämförbara med olika mantran de använder inom buddhismen och hinduismen) för att inte tappa koncentrationen när de ber kontemplativt, och jag har också i perioder försökt använda den men funnit andra bönesuckar fungera bättre (t.ex. "Du i mitt hjärta, Gud, och jag i ditt"). En annan bön/psalm som hon är tveksam till är också en av mina favoriter, därför att jag aldrig reflekterat över hur man kan tolka den: "Herre, hör min bön - Herre, hör min bön! Svara mig när jag ropar!" (minns inte vilken psalm den är ur, men har sjungit de här orden otaliga gånger. Margareta Melin pekar dock, och det med teologisk skarpsynthet, på att man i den här strofen uttrycker två orimligheter: dels att Gud skulle vara frånvarande och dels att Gud inte skulle lyssna. Det här tål att begrunda! För en allsmäktig, allerstädes närvarande Gud kan ju varken vara frånvarande eller onåbar... han är ju överallt hela tiden och har ständig kontakt med hela sin skapelse. Nu tror jag inte att hon är så kategorisk att hon inte lämnar öppet för de känslor varje kristen upplever emellanåt... när Gud känns långt borta och man själv upplever sig  som övergiven. Det gjorde ju t.o.m. Jesus själv! Vad hon menar är att vi inte skall mata våra känslor med negativt värdeladdade ord som tynger ner oss mot marken...

Nu måste jag nog lägga mig en stund, misstänker jag, för huvudvärken är så jobbig att jag mår lite illa.

Doften av myrra

Lördag, Sveriges nationaldag 


Varje kväll hela den gångna veckan har jag vid läggdags tänt ett av mina böneljus och låtit det brinna natten igenom. Var inte oroliga, det står så att det inte kan fatta eld i någonting och inget av djuren når det! Så ber jag, alltid samma lilla bön, om Guds stöd och helande till Nina. Hennes njurar sviktar efter alla tuffa mediciner hon måste ta, och jag vet bara alltför väl vad det innebär... så jag ber intensivt för henne, både att hon skall få hjälp och att hon klarar av att ta emot den även om det innebär inläggning på KSS. Nina vill, av fullt förståeliga skäl, inte ligga på sjukhus... men som jag sa till henne idag är det Guds vilja och inte hennes som gäller om hon skall kunna ta emot hans läkedom.

Nu i kväll har jag dessutom tänt en rökelsesticka med myrra i förhoppningen att det skall göra min bön mer koncentrerad. Tyvärr hittade jag inte min fina rökelsebricka i mörkt trä... men den skall förstås finnas någonstans i lägenheten, jag vet bara inte var just nu. Så jag löste det på ett annat, lika tryggt sätt. 

Oavsett någonting annat, har jag äntligen börjat virka igen (har inte virkat sedan i Västerås i höstas)! Vi satt tillsammans (med säkerhetsavstånd mellan oss, förstås) på Alex' och Daniels uteplats, Maria var med och vi hade grillat (kött, tomater, baconlindad lök m.m. samt en sagolikt god potatisgratäng) för att fira nationaldagen... och jag hade ont i huvudet, men kunde inte ta någon tablett eftersom det gått för kort tid sedan den förra, så i stället hämtade jag garn och en virknål och satte mig att virka i "mitt" hörn (där deras husvägg möter planket mellan deras och Marias uteplatser) medan Belle och Miri sov tätt intill mig. De hade ätit sin egen mat precis innan vi satte oss till bords, så de var mätta och nöjda med tillvaron. Hur som helst började Alex också att virka, och efter ett tag sa hon att hon skulle vilja virka en nallebjörn men inte fick till själva kroppen (ett rakt stycke som skulle sys ihop som en cylinder)... så jag la undan min virkning och började virka med hennes garn så att nallen får samma färg och yta över hela kroppen. Är inte riktigt klar än, men det är inte många varv kvar innan det går att göra en knubbig liten kropp av stycket... skall bli riktigt roligt att se henne göra resten och sätta ihop den lilla nallen! Och själv tänker jag fortsätta med min egen virkning - en regnbågsgrytlapp som jag tänker behålla. Mina börjar bli alltför slitna och har fått gå igenom lite för många tvättar... det är dags att pensionera dem och göra nya, så nu jag har ett lagom litet projekt och virkar i min egen takt.

Svåra frågor

Tisdagskväll 


Det är inte utsidan som avgör, det vet alla... och för mig avgör inte en boks sidantal, storlek eller layout om den är livsavgörande eller inte. Läste igår kväll den tunna lilla boken "Fader, jag överlämnar mig åt dig" av karmelitmunken Wilfrid Stinissen och kom bara till sidan 18 innan tårarna började rinna. Bli nu inte orolig, det är nyttig gråt - en hälsosam gråt över hur mycket man vill och hur lite man förmår, hur stora drömmar man har och hur långt ifrån målet man tycket sig stå. När det gäller de andliga frågorna handlar väldigt mycket om diskrespanser mellan vad som verkligen sker och vad man själv upplever... särskilt när man ger sig in i kontemplativ bön (ordlöst, en hjärtats bön, d.v.s. när man ber utan att be om något). Ens innerliga strävan handlar om att komma i förening med Gud... men man känner sig så ofta, faktiskt nästan alltid, som om man misslyckas. Då gäller det att inte tappa modet utan fortsätta, trots denna "torka".

Vad skriver fader Stinissen på sidan 18 (och 19)? Jag citerar den text som fick mig att brista i stilla gråt:


Det allra svåraste är kanske att tro att Gud också kan använda och
förvandla vår inre fattigdom. Ändå är det just den som kan bli Guds
trognaste tjänare. "Hästen producerar gödsel i stallet" skriver Tauler
(1300-1361). "I sig själv är gödseln vidrig och förpestar luften. Emel-
lertid släpar samma häst den med mycken möda till åkrarna, där
den får en dyrbar skörd av fint vete eller utsökt vin att växa, en
skörd som inte skulle blivit så god om den inte fått någon gödsel.
Dina egna fel som du för ögonblicket inte får bukt med och som du 
aldrig lyckas bemästra, de är din gödsel. Ta dig an att flitigt bära den
till Guds mycket älskvärda viljas åker i sann överlåtelse. Sprid din
gödsel över denna goda jord och utan minsta tvivel skall ädla och
ljuvliga frukter växa fram ur den med ödmjuk överlåtelse".

Känner du dig ängslig, torr, maktlös, ledsen? "Själva rädslan" skriver
de Caussade, "förlamningen och förtvivlan blir till verser i mörkrets
lovsång. Man är överlycklig att inte utelämna en stavelse. Man vet
att allt skall mynna ut i 'Ära vare Fadern'. Att vara vilsegången gör
man till väg. Mörkret blir till vägviserska. Tvivlen ger förvissning 
och ju mer obeslutsam Isak är, om vilket offer som skall frambäras,
dess mer lägger Abraham allt i Försynens händer och väntar allt av
den". 

- - -

Ibland kan Gud verka grym. Man kan få ett untryck av att det är han 
som är den stora plågoanden. Men om han plågar människan, är det
därför att hans barmhärtighet aldrig ger upp. Han fortsätter att tro
allting, hoppas allting, försöka allting för att få oss att släppa taget
och kapitulera. I stället för att tycka att Gud är omöjlig, borde vi vara
tacksamma över att han aldrig tappar modet. Gud känner oss. Han vet
hur inkrökta vi är i oss själva och benägna att göra vårt eget jag till
centrum, även i vår kärlek.


De här är ord som träffade mig rakt i hjärtat... för sanningen att säga känns det som att allt jag har att erbjuda Gud är just gödsel. Och mittenstycket här ovan är en direkt beskrivning av hur jag oftast känner det i min bön. Så min gråt handlade om tröst, om tillit och tacksamhet... inte sorg.

Skall inte skriva så mycket mer om detta nu... men ett avslutande citat ur boken vill jag absolut få dela med dig som läser detta:


Om Gud ända från början hade låtit oss skåda hans ansikte, skulle vi
från början försatts i ett definitivt tillstånd av idel mottagande. Men
han ville att vi skulle vara som han, och leva av både givande och mot-
tagande. Större heder kunde han inte ha visat oss!


Och nu till något helt annat.

Idag är det faktiskt ännu varmare än tidigare - cirka +28 grader i skuggan - men samtidigt fläktar en sval vind, så det känns betydligt mer uthärdligt. Ändå längtar jag efter regn... fortsätter att vattna alla mina blommor, fortsätter att dricka mycket vatten och ser till att djuren också gör det (och mina vänner!), ordnar skugga åt oss allesammans och tar det väldigt, väldigt lugnt. Det enda fysiskt aktiva jag sysselsatt mig med var en promenad ner till biblioteket för att hämta tre reserverade böcker ("Vara i bön utan att be om något" av Margareta Melin, "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av broder Iain Matthew, karmelit, samt "Jag lever ett liv som liknar ditt" av Jan Grue). Dessutom hittade jag en liten japansk bok som jag inte kunde motstå: "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata. Jag älskar japanska och kinesiska berättelser! De har ett så poetiskt och ändå jordnära sätt att skriva...

Nu kvällas det, mitt parasoll räcker inte längre till för att hålla solen borta och jag behöver tvätta några maskiner med filtar m.m. innan det blir så sent att jag riskerar att störa någon i huset, så jag har dragit mig inåt. Djuren är dock kvar ute och lapar kvällsso.! En sådan glädje det är att de inte är så beroende av att också jag vistas utomhus för att de skall få vara på uteplatsen...!

Frid och ro

Måndag, tidig kväll 

I onsdags gick en av mina drömmar i uppfyllelse: genom att sätta samman tolv kompostgaller skapade jag ett staket runt uteplatsen, och sedan jag kollat att Robin förstått att gallren är alltför vingliga för att klättra på har alla tre djuren kunnat gå lösa där utan löplinor, gå in och ut genom den öppna dörren som de vill och få så mycket frihet jag är mäktig att ge dem... känns underbart!

Det ger också mig frihet - jag behöver inte längre sitta ytterst på stolskanten och vara beredd att trassla ut linor som knyter ihop sig runt bord, stolar och parasollfot m.m. Inte heller riskerar jag att få mina blomkrukor välta av linorna. Ungarna sköter sig perfekt, och som de har viloplatser både i sol och i skugga har vi kunnat vara ute väldigt mycket de här dagarna. Själv kan jag vila, läsa, lösa korsord... ha det lugnt och skönt, helt enkelt. 

Igår var det en vecka sedan jag tog time out från Facebook, om jag minns rätt, och lika länge har jag låtit bli att blogga, läsa tidningar, titta på TV m.fl. saker som skulle kunna stressa mig. Jag har ingen aning om vad som händer i världen och tänker att det gör ingenting - det finns så många andra som vet, och jag behöver inte ha totalkoll på sådant jag ändå inte har något med att göra eller kan göra något åt. I stället ber jag, länge och intensivt. Och ju mer kontemplativ jag blir, desto tystare blir det i huvudet...hjärtat har helt tagit över, ordlöst och betydligt djupare. Jag läser dessutom bara andliga böcker, särskilt just om kontemplativ bön, så det finns inte mycket som distraherar mig. 

Skulle vara vädret då, för oj, så varmt det har blivit! I nästan en vecka nu har vi haft kring +25 grader i skuggan, och det gör mig trött och seg... så dagarna delas på sätt och vis in i tre delar just nu: en del som jag tillbringar på uteplatsen eller på promenader med hundarna, en del som jag är inomhus och sköter hushållet och en del då jag sover. Har persiennerna helt stängda i vardagsrummet och låter takfläkten gå dygnet runt, och som det är lite grand öppet i köksfönstret också blir det ju tvärdrag varje gång dörren till uteplatsen står öppen. Annars skulle jag inte kunna sova om nätterna. Längtar faktiskt efter regn... jag måste vattna blommorna varje kväll, så fort torkar de i den intensiva solen, och om mina blommor på uteplatsen är törstiga hur skall det då inte vara i naturen??!? Det har bara hunnit bli den 1 juni och vi har redan eldningsförbud i hela kommunen! Senare blir det väl vattenrestriktioner också... men till dess släcker jag mina blommors törst varenda kväll när solen sjunkit mot trädtopparna och hustaken. 

Damerna har slutat löpa, tack och lov! Den här senaste löptiden har varit väldigt påfrestande för oss alla... Miri har försökt para sig med Robin (som försvarat sig först med vänliga tillsägelser och sedan med en vass klo), Belle och Miri har ridit på varandra stup i kvarten (även nattetid och då gärna ovanpå mig, vilket gjort det svårt att sova), Belle har varit trött bortom ord och väldigt gnällig... puh, jag begriper inte att vi överlevde! Men nu är det lugnt i ett halvår, och det är jag tacksam för... inte minst för Belles skull. Ett tag var jag riktigt orolig för om hon skulle orka med...

Annars mår vi bra, alla fyra. Tar det extremt lugnt, vilar och dricker mycket, håller oss i skuggan mest hela tiden. Jag gör bara längre promenader med hundarna tidigt på morgonen och sent på kvällen - i övrigt blir det korta rastningar för att inte anstränga dem i värmen. 

Bilen står där den står. Behöver den inte, känner inget behov av att åka omkring. Dessutom har jag inte fått ihop de pengar jag behöver för nya däck och bilskatten än... men det är ett obestridligt faktum att min ekonomi ser bättre ut när bilen står still, vilket är en tankeställare. När jag flyttat till Västerås skall jag göra mig av med bilen.