Visar inlägg från maj 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Dags att jobba på läxan

Lördag, tidig kväll 


Vill börja med att berätta att vi haft ett rejält åskväder här nu på eftermiddagen. Himlen blev nästan svart, regnet vräkte ner och åskan mullrade direkt över hustaken... Belle blev lite orolig, men Robin tyckte det var spännande att sitta med nosen i fönsterspringan och känna dofterna (jag hade tidigare under dagen öppnat alla fönster lite grand på glänt för att vädra). Tänk att det doftar så mycket efter ett regnväder! Alla naturens blommor verkar öppna sig samtidigt, och regnet själv får allting att kännas så fräscht och nytt... man blir nästan lite yr och måste stå stilla för att dra in allt detta i sin kropp. Ahh! Jag har alltid älskat regn... när jag bodde i stockholmsområdet ville jag alltid ut och känna lukten av våt asfalt, och här är det naturen som fyller mina lungor med väldofter. Min huvudvärk gick över också, förresten... och jag var inte den enda som upplevde huvudvärk flera timmar innan åskan bröt loss, för både Alex och Maria sa att de behövt ta en tablett för att lindra "skallebanket". 

Och nu över till något helt annat.

Min väninna Mia har givit mig en mycket svår men viktig läxa att jobba på. Hon är så klarsynt och sätter fingret på det jag själv inte ser i mitt liv! Den här gången pratade vi om att jag har så svårt att sova, mår dåligt på olika sätt och beter mig stressat trots att jag inte tycker att jag gör något särskilt... och hennes syn på saken var lika enkel som tuff för mig att bli klar över: jag stressar definitivt, men på sätt jag inte själv uppfattar som stress! Mia räknade upp en hel radda saker jag gör, som ju faktiskt är stressmoment men som jag själv inte "ser", och två av dem tänkte jag ta upp här för att inte tappa bort insikterna igen. 

För det första, att jag fortfarande - trots ambitionen att ta det väldigt lugnt på den fronten - låter nyheter och oroande input från alla möjliga håll flöda fritt in i mig. Jag läser alla rikstidningarna (och några lokala) online varenda dag, jag tittar på nyheterna på flera TV-kanaler, jag läser och reagerar med starka känslor på folks inlägg på Facebook... kort sagt, jag har inte lärt mig någonting om att skydda mig själv från att bli arg, upprörd, irriterad, ledsen och desperat. Och detta sker varje dag, hela tiden, utan att jag ens hukar för det. 

läxa nr 1 blir nu: låt bli att läsa nyheterna, undvik att vistas längre stunder på Facebook och titta inte på varenda nyhetssändning TV visar. Ta inte in allt flöde från omvärlden, rensa rejält bland intrycken och låt bara det allra viktigaste nå mig - och det i lagom doser, med stora mellanrum. 

För det andra, att jag fortfarande inte kan låta bli att ta på mig andra människors bekymmer och försöker lösa deras problem. Jag har blivit bättre, det tänker jag faktiskt hävda till mitt försvar... men jag är inte på långa vägar så bra på att låta folk äga sina egna problem som jag inbillat mig. Så fort något händer någon av mina vänner - särskilt dem jag umgås med här på Skärva - går min hjärna igång av sig själv och jag vill ta itu med saken. Det är som om jag fortfarande inte har fattat att det inte är min sak och att jag lägger mig i sådant jag inte har med att göra. Och det gör mig ledsen... för jag trodde faktiskt på fullt allvar att vistelsen i Västerås hade givit mig tillräckligt med styrka (och kloka argument) för att inte falla i den fällan igen. För att bara ta ett enda exempel, så blev Alex och Daniel utan kaffebryggare här i veckan som gick... och vem tror ni ordnade en ny åt dem? Undertecknad, så klart! Och det berodde inte på att jag fikar hos dem, utan jag stod bara inte ut med tanken på att de inte hade en fungerande kaffebryggare, eftersom jag vet att de tycker om att dricka kaffe själva och gärna bjuder sina vänner. Alltså kunde jag inte släppa det hela förrän de hade en ny bryggare, och för säkerhets skull en som verkligen var just ny och som därför kommer att hålla länge. Suck! Vad skall jag försvara mig med? Att det är roligt att glädja folk? Att jag först när de fått bryggaren kunde släppa det hela (d.v.s. att det var ett slags känslomässig vinst för min del)? 

läxa nr 2 blir nu: låt var och en äga sina egna problem och ta bara del i något om jag blir ombedd, och då bara om det verkligen är rimligt. Är det uppenbart inte min sak att göra något, så låt bli. Jag måste lära mig att kunna stanna kvar i känslan av att vilja göra något utan att agera på den känslan... först när jag behärskar det, kan jag gå vidare till steg 2 som är att aldrig ens gå igång när jag ser/hör om någons problem. 

Så svårt att förklara

Fredagskväll 

Vissa saker är svåra att förklara... eller ens klargöra för sig själv, hur man än vänder och vrider på dem. Som det jag skrev om möbler igår. Flera av mina bloggbesökare uppfattade det tydligen som att jag sneglade på hur andra möblerar i stället för att hitta min egen smak... men vad jag försökte förklara var att i stort sett alla de möbler som jag äger idag är sådant jag har samlat på mig sedan jag flyttade hemifrån strax efter att jag hade tagit min jur.kand-examen 1991. Och alltihop är saker jag fått "ärva" av andra, ofta sedan de själva haft och slitit på (som man ju gör)  dem i många år. Och just detta att jag inte valt något i mitt möblemang själv, utan lever i ett "hopkok" av andrahandssaker, gör att jag nu ärligt talat inte riktigt vet vad jag känner för somligt. Givetvis har jag alltid varit väldigt tacksam för att människor velat ge mig saker! Jag hade aldrig haft råd att möblera en bostad utan all denna godhjärtade hjälp, och jag kommer alltid att känna tacksamhet över det... men nu, när jag hunnit flera år förbi "livets middagshöjd", som det kallas, har jag börjat fundera över hur jag skall hantera den detaljen i min strävan att hitta mig själv och välja hur mitt liv skall se ut. 

En av mina närmaste vänner sa som kommentar igår att mina möbler är "jag" i hennes ögon... men det är just den detaljen som jag inte kan bli klar över. Kan det faktum att man haft sakerna länge göra dem mer "mina" (d.v.s. som utslag av min personlighet)? I grund och botten är det ju andra människor som har valt att jag skall ha de här sakerna, och jag har instämt genom att ta emot dem. Men speglar de vem jag är (bortsett då från min tacksamhet över att andra människor visar mig godhet och generositet)? På sätt och vis är det här hårklyveri, för i stort sett alla möbler är ju designade och byggda av andra innan de hamnar i de butiker där folk väljer ut dem, betalar för dem och tar hem dem. Är det det faktum att jag inte själv valt dem som gör att jag ju känner mig osäker på deras roll som personlighetsuttryck för mig?

När mina syskon samlades här hemma efter mammas död, sa de att "nu är det din tur att forma ditt liv och leva som du vill". Men det tog sedan flera år, ett halvårs terapi tillsammans med en klok kurator och den omvälvande vistelsen i Västerås innan jag på allvar började förstå just vem jag är och vad jag vill med mitt liv... och nu, när jag fortsätter på den inslagna vägen, dyker sådana här frågor upp. Kan tyckas som lyxproblem, det inser jag, och förmodligen engagerar det ingen annan än mig själv... men å andra sidan är det jag som sitter här och betraktar mitt hem ur ljuset av vad jag lärt mig om mig själv. Och då börjar jag fundera på om det stämmer eller inte. Möblerna och sakerna, alltså. Om vi tänker bort soffan - som jag är väldigt glad över! - är lägenheten möblerad för att mamma skulle känna sig hemma (och därmed trygg). Ja, jag fick ovärderlig hjälp att förändra vardagsrummet nu när jag inte behöver tänka på en rullstols framkomlighet, och det har varit väldigt positivt för min egen trivsel... men fortfarande är det mesta så väldigt präglat av ett helt liv på andras villkor att jag inte känner igen mig själv i det. Alltså, som jag är nu. 

För det finns en sak i det här som jag blivit uppmärksammad på först nu när jag tänker på det: att man älskar vissa möbelstilar betyder inte nödvändigtvis att man vill omge sig med dem i sitt hem. Jag är mycket förtjust i 1920-talets art deco och 1950-talets teak, men vill jag leva i sådana miljöer? Det jag har här hemma är ett avtryck av 1950--70-talets möbelstilar, mycket sådant som jag växte upp med... och ja, det innebär att de visar min barndoms stilar, men reflekterar de vem jag är här och nu?

Och varför grunnar jag så mycket på det här? kanske du undrar. Svaret är egentligen självklart: jag måste bestämma mig för om jag skall ta möblerna med mig eller inte när jag flyttar. Vad av det som finns här hemma nu skall också finnas i min bostad i Västerås? Och om jag ser till vad jag lämnar bakom mig... vad skall jag ersätta det med, som stämmer bättre med min personlighet? Ett hindrande faktum är ju att jag inte har råd att köpa en massa nytt - men det betyder å andra sidan inte att jag måste behålla allt jag har här. Jag kan fortfarande använda second hand, men då välja vad jag själv vill ha utan att vara bunden av andras åsikter...

Bostadsfunderingar

Torsdagskväll, Kristi Himmelsfärd 

Under en promenad ner till Göta Holme, där jag hjälpte kommunen en liten stund genom att tejpa upp inplastade affischer med corona-råd (d.v.s. hur man skall tänka och agera för att undvika smitta, hur man tvättar händerna tillräckligt noga o.s.v.), insåg jag hur många jag säger hej eller vinkar åt på vägen dit och hem. Det gjorde mig illa till mods... håller jag på att växa fast här, trots mina intentioner att göra mig fri för att kunna flytta? Har jag tappat den känsla jag byggde upp i Västerås, att jag inte skulle rota mig här nu när mamma är död utan vara fri att skapa mig en ny tillvaro på östkusten där jag har min familj och en annan slags vänner (sådana jag inte hela tiden frestas ta hand om)? Jag måste ta itu med det här på något sätt, ta mig själv i kragen och inte odla ännu fler bekantskaper bara för att det tar tid att få en bostad i Västerås... det är klart att jag inte står högt upp på hyresvärdarnas listor, eftersom jag inte bor på orten och inte är i akut behov av tak över huvudet, och dessutom tror jag att hela marknaden ligger lite på is just nu p.g.a. alla föreskrifter om hur vi skall bete oss under coronakrisen. Jag menar, hur ordnar man en flytt då det råder rekommendation att undvika resor mellan städer och man uppmanas hålla avstånd till varandra? Mäklarna har gått över till visningar online i stället för att ta emot folk i de bostäder de vill visa upp... men hyresvärdarna har inte alls samma möjligheter, utan där får man nöja sig med planritningar och enstaka foton (oftasts tagna av den som flyttar ut). Så allt jag kan göra just nu är att anmäla mitt intresse till varenda lägenhet jag får tips om, och hoppas att mina "köpoäng" ökar månad för månad. Redan tidigare ställde jag mig i kö hos fem olika hyresvärdar och nu har jag anmält mig i kön hos ytterligare än, så att jag skall vara så heltäckande som möjligt.

En annan tanke, lite grand på samma tema (d.v.s. det här med bostäder och flytta) är att jag på sistone blivit alltmer fundersam över hur andra möblerar sina lägenheter. Jag är uppvuxen med att möblera med vad jag kunde få tag i och det mesta blev möbler från 50-80-talen; somt jag köpte och mestadels sådant jag fick "ärva" av andra. Nu när jag ser hur andra har det i sina bostäder upplever jag ett slags... skall jag kalla det kulturkrock?... som jag inte vet hur jag skall hantera. Jag vill ju som alla andra skapa en fräsch miljö omkring mig när jag flyttar in i en ny bostad, men jag vet inte vad som är modernt och hur man ordnar det för sig utan att det kostar en förmögenhet... soffan är ju en uppryckning, förstås, och böcker blir väl aldrig omodernt? En köksmöbel skall jag få av Maria nu när hon flyttar, för hon har redan sett ut sin nya och den jag får av henne är fräscht vit med fyra riktigt snygga stolar (också vita). Däremot måste man nog säga att min säng är ganska vissen; den är nog mer tänkt för gäster, går att fälla ihop till en armstödslös fåtölj för att ta mindre plats. Madrassen är juste - den fick jag ta över när mamma dog, och hon hade fått den av vården för att undvika liggsår, så den var säkert rätt dyr. Och i övrigt är det mesta av mitt möblemang gamla slitna teakmöbler eller liknande... inte särskilt fräscha, och skulle behöva lagas både här och där. Skall jag ta med dem eller satsa på nytt? 

Det är inte så att jag vill byta för att alla andra har det mer modernt - missförstå mig inte! Det är snarast så att jag längtar efter mer luft, större ytor utan bråte eller hur jag skall uttrycka mig. Utan att det blir som i en IKEA-katalog (eller ännu värre, MIO eller Trademax). Flyttar har ju den gyllene fördelen att man gör sig av med en massa under packningen och därför bara får med sig det man verkligen vill ha till nya bostaden... men vad av det jag har är här för att jag har fått ta över det från andra och vad vill jag verkligen ha med mig? Jag vet liksom inte vilka känslor jag har för sakerna, eftersom alltihop är "ärvt"... precis som det mesta av mina kläder. 

Vill skriva - men kan jag?

Sen tisdagskväll 


Den senaste tiden känns det som att jag varit alltmer tom på tankar och känslor av det vanliga slaget, d.v.s. det vardagliga pratet och funderandet. I stället försjunker jag i djupa, tysta tankegropar där det är stilla, mörkt och ordlöst. Inte på ett negativt sätt - nej då! Tvärtom är det oerhört vilsamt, tryggt och positivt. Komtemplativt på det mystiska sättet, där orden ersätts av... ja, vad skall jag kalla det? Något liknande det där tysta blickandet in i varandras ögon som förälskade tenderar att fastna i. Det är så jag känner det, som om jag bara sitter stilla och tyst och blickar djupt, djupt in i Den Andre (som egentligen är Den Ene, förstås). Det är just därför som jag har så svårt att skriva, vare sig det är här i bloggen eller på Facebook. Till Maria försökte jag förklara det idag med att jag är "tom på tankar", men jag tror inte att hon förstod mig... jag förstår det knappt själv, om jag skall vara ärlig. 

Har de senaste kvällarna läst karmelitnunnan Ruth Burrows' bok "Riktlinjer för mystisk bön", som på ett sätt är djupt nedslående och på ett annat oerhört uppmuntrande. Den skalar hänsynslöst bort allt som kan användas för att låtsas andlig; allt högmod, allt som förkläs i ödmjukhet men som är allt annat än just det. T.o.m. Karmels största helgon St. Teresa av Avila och St. Johannes av Korset (båda levde på 1500-talet) gör hon upp med och diskuterar vad i deras böneupplevelser som håller måttet och vad som idag framstår som symptom på psykiska sjukdomar eller skador (t.ex. det som då kallades "nåd" men idag skulle betecknas som t.ex. hallucinationer, psykoser eller depriveringssymptom av det slag som uppstår då man svälter, inte har sovit på länge, håller på att frysa ihjäl, hålls inlåst i isolering m.m.). Det är bara bra att man gör upp med villfarelsen att allt som upplevs som syner, budskap från den andliga världen, hänryckningar o.s.v. skulle vara tecken på Guds närvaro i den personens liv... inte för att det inte finns äkta vara, det skall understrykas, utan för att den som vill leva ett kontemplativt, mystiskt liv inte skall eftersträva dessa "nåder" och gå vilse i vad som är vad. Om man jagar upplevelser, har man tappat bort vad bön handlar om... då har man vridit strålkastaren mot sig själv i stället för att rikta den mot Gud, skulle man kunna säga.

För min egen del har det lugnande och oroande - ja, båda samtidigt! - varit och förblir skillnaden mellan högmod och ödmjukhet. Vissa människor går vilse här också och frossar i att förminska sig själva, lida i onödan (d.v.s. avsäga sig hjälp vid sjukdom och skada), späka sig o.s.v. därför att de tror att de får dem att framstå som goda, ödmjuka människor... när de i själva verket har förklätt högmodet i en ny dräkt. Också detta riktar strålkastaren åt fel håll. Detta är vad jag är allra mest rädd för: att det jag innerligt hoppas är mitt växande in i mötet med Gud egentligen är ett slags skickligt dolt högmod. Att jag inte är vare sig god eller andlig, utan bara låtsas.

Min högsta dröm är att få följa St. Therese av Lisieux' lilla väg, där den bärande tanken är att man inser och bejakar sin egen litenhet... blir ett litet barn i Guds ögon, så att Han inte kan motstå att bära en in i Himlen. Men det är inte enkelt, för det är oerhört lätt att "prata ner" sig själv utan att egentligen vilja (och därför blunda för) se sina egna brister i skarpt, bländande gudsljus. Jag tänkte på det igår kväll när jag såg en film som hette "Battleship"... den var inte särskilt bärande som berättelse, mest två timmar action och specialeffekter, men den lyckades faktiskt visa på den heliga paradoxen i att varje människa på en gång är oändligt värdefull och samtidigt inte särskilt speciell. Vi är så många, vi människor, vi myllrar över jorden som myror och massor av oss dör hela tiden utan att bli ihågkomna efteråt... men samtidigt kan vi, när det plötsligt gäller, bli just den enda människa som räddar hela mänskligheten från förintelse. Alltså kan samma människa vara både unik och en i massan. Det är ett stort mysterium som inte går att lösa med mänskliga måttstockar - bara ur ljuset av att vi alls finns förstår man hur det hänger ihop. Jag brukar säga att varenda liten myra behövs för att Gud skall till fullo kunna uppleva Livet och Skapelsen - att vartenda litet liv är oändligen behövligt, men att det inte betyder att vi har någonting att slå oss för bröstet över, därför att det är genom att vi finns som pusslet går ihop. Samtidigt som (och här framträder paradoxen tydligt) var och en av oss kan göra oss själva bortom ord viktiga, också det genom att finnas. Hjältens dåd ligger i att hen är på rätt plats vid rätt tid och råkar göra rätt sak. Det är inte hens egen förträfflighet som avgör, utan just detta att när avgörandets stund inträffar ropar hjärtat vad man skall göra och man lyssnar. Det är ju faktiskt sällan så att hjälten var ensam på plats, eller hur? Där fanns kanske hundratals andra... men de hörde inte sina hjärtan ropa ut vad Livet handlar om. De lät andra röster - inte minst egoism, rädsla och förakt - överrösta den Rätta rösten.

Det står både i Bibeln och i mängder av andliga människors efterlämnade texter att det är varje individs plikt att bli ett helgon. Detta betyder inte att vi alla skall bli fullkomliga - inget helgon har någonsin varit fullkomlig, för det ligger helt enkelt utanför vår mänskliga räckvidd - utan att vi skall sträva efter att bli så goda, kloka, ansvarstagande och kärleksfulla vi kan. Utnyttja alla talanger vi fötts med och utveckla ännu fler som vi använder i det godas tjänst. Kämpa mot ondskan varhelst den visar sitt fula tryne. Sandkorn för sandkorn väga över det godas vågskål så att det ondas väger allt lättare i jämförelse. Och detta är ett livsuppdrag ingen av oss kan frånsäga oss - för alla klarar av att göra sitt lilla. Ingen är hundraprocentigt hjälplös och därmed befriad från sin medfödda skyldighet att göra det bästa möjliga av sitt liv (vilket alltså inte är att bli rik, berömd och historisk!). Återigen handlar det om att rikta sin strålkastare åt rätt håll - från sig själv, mot det som behöver belysas.

Long time, no see

Tisdagskväll 



Sverige har hunnit en bit in i den tredje månaden med olika slags restriktioner och rekommendationer p.g.a. Corona-krisen. Hur folk tar det verkar det vara lite si och så med... jag la till min förskräckelse och besvikelse märke till att många struntade i föreskriften om två meters avstånd mellan individer inne på ICA, t.ex., så mitt (det blev bara den gången) försök att handla själv gick om intet. Får fortsätta lita på att Marias vänlighet och ork håller... hittills har hon inte beklagat sig, och jag är väldigt noga med att låta henne bestämma när hon vill uträtta ärenden åt mig så att hon inte tycker att jag är jobbig att vara snäll mot. Många verkar också tro att vi är "ute på andra sidan" av krisen nu och börjar planera för att återgå till ett normalt liv igen med semesterresor, fester m.m... det skrämmer mig också, eftersom jag tror att vi bara är i början av den stora smittspridningen - alltså, nationellt sett. Hittills har framför allt Stockholm, Göteborg och några andra större orter varit belastade med svåra sjukdomsfall, men nu stiger siffrorna för resten av landet också... även för småorter som Gullspång, som länge varit förskonat men som nu har allt fler fall av bekräftade fall. 

Till det kommer att vårdpersonalen måste vara alldeles utsliten nu - de har inte fått ordentlig vila mellan arbetspassen, varenda en med tillräcklig sjukvårdskunskap och kapacitet för att vårda svårt sjuka arbetar redan så det fattas tusentals lediga att sätta in som vikarier, de som snabbutbildas nu har inte hunnit bli redo för arbete på sjukhusen o.s.v. Allra mest ledsamt är att de som arbetar med Corona-patienter inte får träffa sina familjer utan bo på hotell e.dyl, och flera läkare och sjuksköterskor har själva dukat under för sjukdomen. Hjärtat värker verkligen när jag tänker på det! De gör allt för oss, och betalar själva det högsta priset. När krisen är över hoppas jag innerligt att politikerna äntligen tar sig i kragarna och höjer vårdpersonalens löner och det rejält! Just nu begriper jag att det inte finns pengar till annat än räddande av kriserna runt om oss... särskilt den allt högre arbetslösheten, alla friställda som får sina ekonomier ruinerade o.s.v. Men efter det är det dags att kavla upp ärmarna och rätta till alla fel som blivit synliga just genom krisen: en ickefungerande äldrevård, t.ex. För få intensivvårdsplatser och för lite material att vårda svårt sjuka med. För lite vårdpersonal och för få vårdplatser. Apoteksavregleringens avigsida i form av (ofta alltför långvariga) brister på nödvändiga mediciner och materiel. Ja, det finns mycket att tänka om och göra rätt!

Själv mår jag väl i det stora hela bra. Jag har inte fått Corona (än), men blivit undersökt för det när jag i förra veckan hade varit förkyld en tid och uppvisade flera symptom som kunde tänkas visa på Covid-19... det visade sig dock vara just en vanlig förkylning, tack och lov. Så märkligt det kändes att bli insläppt genom bakdörren på Närhälsan (d.v.s. ambulansintaget) och mötas av min husläkare och sjuksköterskor klädda som om de skulle resa till Mars snarare än bemanna en liten vårdcentral! Jag tyckte synd om dem, för all denna skyddsutrustning måste vara varm, tung och ganska jobbig att arbeta i... men givetvis måste de vara rädda om sig själva, och jag blev riktigt rörd när min läkare rart utbrast att "du vet att vi alltid finns här för dig!". Det kommer att bli svårt att byta vårdcentral när jag flyttar till Västerås... men förhoppningsvis är de minst lika rara där!

Okej, när jag nu ändå pratar om min hälsa...

De senaste tre veckorna har jag haft svårt att sova om nätterna - slocknar inte förrän framåt 4-5, ibland "redan" 3 om jag har tur. Så nu är jag rejält trött, med allt vad det innebär i fråga om koncentrationsbrist, svårigheter med språket (glömmer vad jag skall säga, använder fel ord, tappar ord och/eller bokstäver)... och tyvärr har det också slagit sig på humöret, så att jag är irriterad, har kort stubin och orkar inte med strul (eller sociala kontakter) m.m. Det jag är mest rädd för är att mitt tålamod med djuren blivit kortare, och det får konsekvenser nu när både Belle och Miri löper. Belle är klängig och gnällig, medan Miri inte kan låta bli att störa Robin... puh! Stackars Robin undrar nog om alla familjens kvinnor blivit tokiga... men jag gör så gott jag kan för att skydda honom mot Miri (vattensprutan står alltid redo i närheten) samtidigt som jag lägger band på mig själv att inte bli otålig mot någon av djuren. Särskilt inte mot Belle, den stackaren - det är ju inte hennes fel att hormonerna stökar i henne just nu! Tycker så synd om henne, min lilla pälskling.

Om det hör ihop med ovanstående eller är något separat vet jag inte, men jag klarar inte heller av att företa mig något vettigt sedan några veckor tillbaka. Inte virka, inte läsa, inte laga bra mat. Jag tar mina mediciner och får min dagliga motion, men i övrigt gör jag i regel inte något särskilt utan låter mest dagarna gå. Att umgås med andra fungerar korta stunder, men inte i längden... helst vill jag vara ensam, både för att jag inte orkar med och för att jag inte vill bli osams med någon eller göra någon ledsen p.g.a. mitt wobbliga psyke.

Däremot fungerar bönen bättre än någonsin! Alltså, den ordlösa mystiken i mitt liv. En vän frågade mig för en tid sedan hur jag gör när jag ber förböner för andra, och jag svarade att mitt hjärta är som ett härbärge med små mysiga alkover där jag har bäddat sköna sängar... och varje gång jag ber för någon är det som att möta denne i dörren, krama om och försäkra att allt skall bli bra, och sedan visa hen till en säng där jag bäddar ner och pysslar om hen på alla sätt jag kan i väntan på att den Store Läkaren (d.v.s. Gud) tar över. Min roll är att sköta om härbärget och de inneliggande "patienterna", medan Guds roll är att läka deras skador och sjukdomar (d.v.s. det som plågar dem, oavsett vad det är). Och tack vare att allting sker i mitt hjärta, finns det plats för hur många som helst! Det här härbärget blir aldrig fullt och jag avvisar aldrig någon som ber att få komma in. Själv njuter jag av de stunder då Gud sätter sig på en stol för att prata bort en stund med mig mellan "patienterna", ge goda råd om hur jag skall förbättra både härbärget och mitt sätt att ta hand om det på bästa sätt, kolla att jag mår bra och inte sviktar under min börda o.s.v. 

I övrigt är väl allt som vanligt, antar jag... här händer inte mycket, vilket är bra eftersom jag inte riktigt hänger med i huvudet just nu. Men får jag ordning på sömnen, kanske en del av det andra löser sig av sig självt?

Vädret har mestadels varit soligt och varmt, så djuren och jag har tillbringat mycket tid på uteplatsen. Nu har det dock blivit ostadigare och det får vara så - naturen behöver så mycket vatten nu när det grönskar och blommar precis överallt!