Visar inlägg från april 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Städat uteplatsen

Onsdag framåt kvällskvisten


Vädret är inte alls lika gassande soligt idag - vi har mer sol-dis och emellanåt blåsigt. Dock har det varit helt okej att vistas utomhus... så jag har städat uteplatsen och tömt alla de stora krukorna på gammal jord samt ställt i ordning dem för att kunna plantera i dem när frostnätterna inte längre hotar att förstöra känsliga blommor. När det nu kan tänkas bli! Jag är förstås ivrig att få komma igång med det, men mina vänner påminner mig om att vi bara är i början av april och att det kan komma s.k. "järnnätter" ända in i juni... suck! Efter påskhelgen skall jag dock ringa till handelsträdgården (som har öppnat nu igen efter renoveringen) för att få lite råd om det ändå kan finnas något vackert att plantera som tål en eller annan frostnatt. Jag vill omge mig med färgglada blommor! Nu under min isolering har jag ju bara lägenheten och uteplatsen att vara på... men okej, jag skall försöka hålla mig i skinnet ett tag till.

Belle och Miri fick umgås lite med Ajax i förmiddags, vilket alla tre hundarna verkade uppskatta. Robin behövde inte bli inblandad, eftersom flickorna hölls uppe hos Alex och Daniel, och när de sedan kom hem stannade alla tre djuren ute bara någon timme innan de gav upp och tassade inomhus. Om det var blåsten eller mattes stökande som störde dem, vet jag inte... men de hade i alla fall fått lite sol och värme i pälsarna, och det var ju det viktigaste. 

Och vet du vad? Igår kväll ställde jag mig framför badrumsspegeln och såg till min förvåning att jag är solbränd! Eller i alla fall betydligt mer rödlätt i ansiktet än jag brukar vara normalt - hihi! Att solen tar extra hårt just på våren, medan luften fortfarande är "tunn", visste jag ju... men jag hade inte reflekterat så mycket över att jag skulle ha hunnit bli påverkad än, trots att jag borde ha räknat med det. Jag menar, jag vet ju med mig att jag inte skall sitta i direktsol. Nåja, idag har det som sagt inte gassat utan "bara" varit soldisigt.

En tråkig nyhet anlände med posten; tråkig, därför att jag hade glömt bort också den detaljen. Det var Kronofogdemyndigheten som brevledes meddelade att de tagit min skatteåterbäring - och det borde jag ju ha kommit ihåg att de gör, med all laglig rätt, men det hade fallit mig totalt ur minnet och därför hade jag planerat använda slantarna till att betala av på en skuld jag har till en vän. Lyckligtvis blev vännen inte besviken utan sa att hon ändå inte hade velat ha något nu, utan att jag skall vänta till jag verkligen har råd att betala tillbaka... hm, undrar just när det kan tänkas bli? Knappast innan jag har flyttat till Västerås och sålt bilen i alla fall. Men glömmer bort skulden gör jag inte! När människor är godhjärtade och hjälper mig, sätter jag hela min ära i att återgälda så snart jag kan. De skall inte behöva ångra att de ställde upp för mig i en svår stund.

Annars är väl det mesta bra, i det stora hela i alla fall. Jag börjar känna mig lite småförkyld, men det spelar ju inte någon större roll just nu när jag ändå inte träffar någon... funderar mest bara på var jag har lagt mitt cerat, för läpparna är fnasiga och det gör ont. Skall kika om det råkat bli kvar i min necessär, som jag hade med till Michelle i höstas.

Och nu skall jag hålla mitt löfte från FB igår och berätta att jag igår eftermiddag körde bort brännbart skräp till Odinslund... och isses, så mycket folk där var! Hela platsen (som är stor!) var knökfull med bilar, många med släp, och jag fick stå i kö först för att ens bli insläppt på området, sedan länge, länge för att komma fram till rätt ställe (där man slänger just brännbart avfall) och sist för att bli utsläppt igen. Har aldrig någonsin, sedan jag flyttade till den här kommunen 2002, sett så mycket folk på Odinslund samtidigt... och okej, de flesta som har trädgårdar vårstädar väl just nu, och de som har sommarhus som de ställer i ordning inför säsongen, men ändå - att precis varenda kotte skulle åka till Odinslund samma eftermiddag hade jag inte räknat med. Nina var också där med trädgårdsavfall, för de håller på att rejält beskära en gammal vresig och mycket tät häck som omger deras tomt och alla avskurna grenar måste köras till Odinslunds område för trädgårdsavfall. Jag hjälpte henne att lasta en omgång grenar och kvistar, utan att vi kom för nära varandra, men nu när jag börjar känna mig förkyld måste jag förstås hålla mig borta från henne... så jag hoppas att någon annan kan hjälpa henne med själva lastarbetet till det är klart. Körningen klarar hon själv, och på Odinslund finns det personal som hjälper henne lasta av. Ärligt talat hade jag också planerat att köra en vända till, den gången med gamla trasiga möbler m.m... men nej, det får bli efter påsk, för jag ville inte ge mig in i den där röran en gång till.

Slängde (också på FB) ur mig frågan om det skulle finnas något intresse av att jag sätter samman mina blogginlägg från förra året i bokform (med arbetstiteln "Från menlös till meningsfull") och hittills har jag fått tre svar, som alla var mycket positiva till idén. Så jag skall börja klippa in inläggen ett efter ett i ett dokument i alla fall, så får vi se hur det blir...

Jesu Kärleksbud - hur gör man i Coronakrisens tider?

Måndagskväll 

Det är svåra tider för alla nu med Coronakrisens härjningar på alla samhälleliga plan, alltså inte "bara" hälsomässigt. Inte minst står de religiösa samfunden mellan Scylla och Charybdis, eftersom de å ena sidan absolut inte vill medverka till smittspridning men å andra sidan behöver finnas där för rädda, oroliga och ångestdrabbade människor överallt i världen. 

Talade i telefon med en vän idag, som tillhör den frikyrkliga sfären och som är bekymrad över att visaa evangelisationsresor verkar fortsätta som vanligt trots rekommendationerna att inte göra annat än absolut nödvändiga resor. Är evangelisation nödvändig? Ja, på sätt och vis - men inte till vilket pris som helst. Särskilt inte när det finns andra vägar att nå människor i dessa tider: många kyrkor sänder sina gudstjänster live t.ex. på FB, med kleresiet (präst, altartjänare, eventuella textläsare o.dyl.) på plats men utan närvarande församling. Man kan ringa varandra, sända e-post, chatta, använda Face Time eller Skype o.s.v. Personligen anser jag att resandet bryter mot Jesu Kärleksbud: för vad är kärlek om inte att vara rädda om varandra, skydda och hjälpa varandra i svåra tider? Att riskera smittspridning i Guds namn känns absolut inte kärleksfullt, som jag ser det. Inte heller att fortsätta med församlingsdeltagande och kyrkfika i samband med gudstjänsterna. Vi måste allihop tänka i nya banor för att skydda varandra från smittspridningen och ändå finnas där för varandra... ja, det är en knepig ekvation, men det går och jag tycker att de allra flesta samfund hittar trygga och bra vägar för att vara närvarande utan att sprida smitta.  Vår egen kyrka har än så länge inte kunnat ordna livesändningar, även om vi talar mycket om det... men vi har helt strukit kyrkkaffet och har bara väldigt små "församlingar" närvarande (som sitter utspridda). Fördelen med att vara katoliker "av den gamla stammen" är att prästerna inte lägger oblat i folks händer, inte heller tillåter att någon annan än prästen själv rör vid vare sig kalken eller obladen, utan hen doppar oblaten i vinet (druvjuicen) och "släpper" den sedan försiktigt över kommunikantens utsträckta tunga utan att vare sig prästen eller kommunikanten någonsin rör varandra. Detta sätt att utdela nattvarden kallas förresten intinktion. Underförstått är att en individ som hostar, snorar eller nyser är klok nog att aldrig gå fram för att ta emot nattvarden! En sjuk person skall överhuvudtaget inte gå i kyrkan, utan stanna hemma i karantän som myndigheterna sagt. Men visst pratar vi om att inte dela ut nattvarden alls ett tag framöver... det är dock biskoparnas sak att bestämma. 

Sedan ser jag annorlunda för utdelandet av sista smörjelsen - den tror jag de allra flesta präster i  världen aldrig skulle neka någon. Men det förutsätter förstås att sjukvårdspersonalen släpper in prästen till den döende! Själva resan är i det fallet absolut nödvändig...


Skrivet senare samma kväll:

Som jag hoppades igår, bjöd den här dagen på rejäl vårvärme idag och här på uteplatsen var det hela +17 grader i skuggan... och eftersom solen dessutom gassade från en klarblå, molnfri himmel tillbringade djuren och jag hela dagen utomhus! Jag t.o.m. bjöd ungarna på middag ute, så att de skulle slippa gå in så tidigt... och det tror jag att de uppskattade alla tre, utsträckta i det varma solskenet som de var. Själv ömsom fikade jag och ömsom donade jag lite med uteplatsen... hängde upp amplar, städade och lite sådant. P.g.a. det underbara vädret kom också vänner förbi på sina promenader, stannade en bit ifrån och växlade några ord om hur vi mådde och hur underbart det var med värmen - först kom Maria, sedan Sonja, så Alex och Daniel med Ajax och sist Nina. Känns bra att ha lite koll på att alla mår bra, även om vi inte kan umgås just nu!

Nu är djuren och jag dock inomhus... till sist blev den starka solen för mycket för mitt huvud, trots att jag hade solglasögonen på mig, och jag har dragit mig lite för att sätta upp parasollet redan eftersom jag vet att jag behöver solskenet. Men då hade vi varit utomhus i sex timmar, så det kanske ändå var dags att gå in och vila. 

Palmsöndag

Söndag kväll 


Då har vi tagit steget in i påskveckan - den viktigaste veckan på hela kyrkoåret - och passionsmysteriet inleds ånyo. Bibliskt sett red Jesus idag in i Jerusalem på en enkel åsna (kungar red alltid till häst) medan människor jublande mötte Honom i stadsporten, strödde ut palmblad och bredde ut sina mantlar för åsnan att gå på... det är lätt att föreställa sig scenen, och vilja stå där själv mitt i jublet. Åtminstone när man, som jag, verkligen tror på Jesus och Hans budskap till världen. Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle ha varit i år, med Corona-krisen utbredd över hela jordklotet och givetvis därför också i Israel. Skulle människor ha lyssnat till myndigheterna och hållit sig hemma, eller skulle de ha brutit mot reglerna för att få möta Herren? Givetvis skulle Gud ha makten att se till att de som kom inte smittade varandra... men eftersom Jesus också var mycket noga med att man "gav till kejsaren det kejsaren tillhörde" (d.v.s. följde landets lagar) kanske Han hade bett folk att inte komma för att möta Honom? Det fascinerande med passionsmysteriet är att det hände för över tvåtusen år sedan men också händer vartenda år, om och om igen... 

Jag har inte släppt allt jag har för händer och rest till Jerusalem - inte fysiskt, i alla fall. Men mitt hjärtas port är vidöppen för Jesus att rida in genom - och jag hoppas förstås att Han skall vilja göra det!

Nej, lydig som jag är mot myndigheterna stannar jag hemma. Vädret var ganska fint idag, inte direkt soligt men ganska behagligt ändå, så djuren och jag har varit ute på uteplatsen i ganska många timmar. Och eftersom jag var naiv nog att låta djuren hållas på uteplatsen utan löplinor just den här gången, tog både Robin och tjejerna chansen att rymma flera gånger... men eftersom de inte springer särskilt långt (aldrig längre än till Marias eller Alex' och Daniels respektive uteplats - de ligger intill varandra) blev jag inte arg utan tänkte faktiskt att det var bra att de fick motion. Både rexar och iggisar är ju byggda för att springa... men det finns ingenstans här i Gullspång jag kan släppa dem lösa, så jag fuskade lite idag eftersom det inte störde någon av grannarna. Vi var nämligen de enda som var utomhus på den sidan huset under hela eftermiddagen - hihi!  

Nu i kväll har jag äntligen tagit mig i kragen och anmält ändrad hyra till Försäkringskassan. Det var enkelt; bara att logga in på Mina Sidor och fylla i ett formulär samt bifoga en scannad pdf av min senaste hyresavi.

I övrigt har jag mest gosat med djuren, vilat huvudet och funderat på en liten idé som sakta vuxit fram. De senaste dagarna har jag backat i min blogg till de veckor jag bodde i Västerås för att försöka förstå hur långt jag har kommit sedan dess... jag menar, i de läxor jag försökte lära mig. Och ju mer jag har läst, desto mer har jag funderat på om det skulle vara värt att göra en liten bok av de där veckornas insikter för att kunna dela dem med andra i samma situation? Jag menar, jag kan ju knappast vara den enda som kämpat mot sin egen gränslöshet och oförmågan att säga nej till energitjuvar m.fl. 

Nu skall jag ta en kopp kvällste och titta på "Poirot" en liten stund, och sedan är det sängdags. 

Dag efter dag...

Onsdag kväll 


... öppnar jag min mejlbox i datorn i förhoppningen att hitta ett erbjudande om lägenhet i Västerås, och varje dag blir jag besviken. Men så försöker jag tänka positivt: kanske är det Coronakrisen som hindrar hyresvärdarna från att hålla visningar m.m. och därför inte kan ta in nya hyresgäster? Eller så hindrar krisen folk från att flytta - vi skall ju inte röra oss från en ort till en annan just nu. Jag kan absolut tänka mig att städ- och flyttfirmor m.fl. är tveksamma till att gå in i människors hem p.g.a. smittrisken. Eller så är det jag som försöker hitta en vettig förklaring till varför jag inte hör något från någon. För lite orolig är jag allt.

Nu när jag inte får gå någonstans eller träffa någon, smälter dagarna ihop lite. Jag har flera gånger under veckan fått titta efter vilken dag det är, eftersom jag inte har någon koll... och för att dagarna är ganska lika, eftersom vi håller oss till ungefär samma rutin, djuren och jag. Det är morgonpromenader, frukost och mediciner, diverse små uppgifter att ta itu med (tvätt, disk, plocka undan o.s.v.), lunchpromenader, lunch och mediciner, läsning eller någon annat eftermiddagssysselsättning, eftermiddagspromenad, prat i telefon eller skrivande av brev, middag med mediciner, kvällspromenad, TV eller något annat som är avkopplande, läsning, nattkiss, iordningställande för natten och så släcks lampan. Ja, och så tillkommer ju sådant som städning, undanplockande, rengöring av kattlådan m.m. som varje dag medför. Ibland känns det urtrist, ibland känner jag mig ensam... men djuren hittar alltid på något tokigt som får mig att skratta, eller så är det jag gör något som får dem att stanna upp och stirra häpet på mig! Och jag har att göra hela tiden, om jag vill och orkar. 

Ett svart moln seglar på himlen... jag vaknar varje dag och säger att "idag skall jag fixa golvet" och varje kväll kryper jag till säng med den tunga känslan av misslyckande, eftersom jag inte ens dammsugit. Och säg nu inte att jag kan städa en annan dag... ju längre jag dröjer, desto värre blir uppgiften. 

I övrigt är jag lite, lite besviken på att vädret vänt till det sämre igen med hård blåst, molnighet och kyla. Försökte fika på uteplatsen men Miri och Belle ville hela tiden in och Robin försökte jag inte ens ta ut eftersom han inte har någon jacka... nu när jag lever isolerad vill jag åtminstone få vistas utomhus, så att jag kan heja på folk som går förbi på andra sidan gräsmattan och kanske växla några ord om hur var och en mår. Jag vill ha värme, så att jag kan planera mer blommor i krukor och ställa ut. Jag vill kunna lägga upp fötterna och låta kroppen lapa i sig A- och D-vitaminer medan jag läser, skriver brev eller bara sitter och gonar mig.

Hur som helst är det den första april idag, min käre andlige bror Mogge fyller år och jag har inte sett till ett enda aprilskämt i de tidningar jag har läst. Eller så har jag gått på något och trott att det var skrivet på allvar - haha!