Visar inlägg från mars 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Den bästa stunden

Måndag kväll 

Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att "det här här den bästa stunden på dagen" - och det kan vara helt olika orsaker och tidpunkter som framkallar den känslan. Särskilt tre tillfällen betyder mycket för mig: att stå i duschen eller ligga i badkaret (nu när jag har ett), att sitta på uteplatsen i solskenet medan hundarna och katten får strosa "fritt" i sina löplinor, samt när jag sitter uppkrupen i soffhörnet med alla djuren liggande på eller tätt intill mig medan jag tittar på TV. I de stunderna mår jag som bäst, är som mest avslappnad och släpper alla tankar på sådant som vanligen oroar mig. De där stunderna är vad jag brukar kalla "sekulär mindfulness", till skillnad från den religiösa bönen vare sig den sker hemma eller någon annanstans. I och för sig är jag egentligen ständigt inkopplad på den horisontella kontakten med Gud... men det sker på ett helt annat plan inombords, som inte är direkt medveten utan följer mina andetag och min puls. 

Idag var vädret väldigt omväxlande med ömsom skönt solsken och ömsom molnighet med kall blåst, så vi fick chansa och vistas på uteplatsen de stunder himlen inte var täckt av moln. Håller man sig på uteplatsen går det ganska bra en stund i alla fall, eftersom där är lä... men i längden blir man för kall om både fingrar, öron och svansar och måste gå in igen. 

Resten av dagen har jag dels pratat i telefon med ett par vänner, dels tvättat och dels funderat på den kommande påskhelgen. Det kommer att bli annorlunda att fira hela helgen isolerad, utan att få dela mat m.m. med andra... men jag tänker ta det som en möjlighet att gå djupare in i passionsmysteriets alla dimensioner, frågor och böneämnen, och jag tror att det kommer att göra mig gott.

Känner mig privilegierad

Söndagskväll 


Idag kom solskenet tillbaka, och även om det var betydligt kyligare och blåste en del tillbringade djuren och jag ett par timmar på uteplatsen med att gona oss i solen. 

Maria kom förbi och frågade om jag ville följa med på en promenad, och jag sa att jag gärna gick med om hon kunde ta sig an en av tjejerna så att vi automatiskt höll lite avstånd till varandra... och det ville hon, så vi traskade ner till centrum och kikade på det hus dit hon skall flytta (vi hade hoppats kunna titta in genom fönstren, men området runt om bygget är givetvis inhängnat). Sedan fick jag veta att ICA hade specialöppet för riskgrupper, d.v.s. under några timmar på eftermiddagen fick bara de som ingick i någon riskgrupp handla och man släpptes in en och en i butiken... så jag passade på att handla lite, och kände mig verkligen som VIP-kund där jag kunde botanisera bland hyllor och kyl/frys-diskar i kunglig ensamhet. Var också helt ensam framme vid kassan, där det har satts upp plexiglasskydd mellan kunden och kassören... och givevis hade jag handskar på mig både inne i butiken och när jag betalade i kassan. Kom ut till Maria och hundarna med bl.a. färska jordgubbar, en liten bit ädelost och en ny sorts kaviar (med dillsmak) som Maria hade rekommenderat mig att prova... så nu har jag lite av varje att ha äta som godis när jag blir sugen.

Väl hemma satte jag mig att beställa två mediciner jag kommer att ha slut på i nästa vecka - "mitt" apotek har en så bra hemsida, och man får medicinerna gratis (alltså, man betalar för medicinerna men inte för frakten) sända till sin brevlåda vilket är perfekt nu när jag inte får gå in på vårdcentrum. 

Tänker strax ta ett bad, för mitt hår är en enda riskvast... det är knepigt att hålla reda på långt hår (just nu når det nästan ner till stussen på mig) när man måste ha "träns" kring huvudet på nätterna för att hålla fast CPAP-masken. Skall försöka ordna så att jag blir klippt lite längre fram i vår, om min isolering hävs.

Å, måste berätta: idag har jag sett gullvivor, scilla och vitsippor! Det är dessutom bladrosetter på de flesta buskar och träd... det här är en ljuvlig tid på året, som jag älskar över alla andra, den saken är säker. 

Sämre väder

Lördagskväll 



Efter en vecka med strålande solsken, som tillåtit mig och djuren att vistas i timtal på uteplatsen varje dag, vände det tyvärr idag och blev betydligt sämre. Nu i kväll blåser det rentav hårt, så kvällsprommisen blev kort - vi tog bara en tiominuters vända i skogsbrynet innan tjejerna ville in i värmen igen. Hoppas att den här kallare väderleken är tillfällig, och att vi snart får tillbaka de ljuvliga vårdagarna! Jag har planterat penséer på uteplatsen, dels i balkonglådor och dels i den stora kruka jag har som föreställer en snigel (min favorit)... och Maria har givit mig en härligt ljusgul kruka med påskliljor, som jag har ställt mitt på utebordet. Senare vill jag plantera ut mina fem pelargoner och köpa petunior att plantera i andra stora krukor att ställa ut varstans på uteplatsen... det blir säkert jättefint, och precis lagom mycket att sköta om under sommaren. Först måste det dock bli frostfritt.

Sedan jag bloggade förra gången, har min kemkarantän på vårdens inrådan övergått i isolering. Det betyder att jag inte lämnar hemmet annat än för att rasta hundarna, och i stort sett inte träffar någon - i alla fall inte inomhus och på närmare håll än två meter utomhus. Jag får inte äta eller dricka tillsammans med någon annan, så jag kan inte bjuda på fika ens på uteplatsen... men djuren och jag har ändå haft trevligt där dessa soliga dagar veckan bjudit på, och även Robin har varit med ute i sitt sele och en löplina. De behöver sol och värme lika mycket som jag, mina små! Själv har jag fikat, skrivit brev, läst och mått bra - och jag hoppas att snart kunna vara ute igen, för inomhus känns det svårare att hålla humöret uppe. Jag har alldeles för lätt att tappa rutinerna, och när jag ändå inte får ta emot besökare - annat än ambulanspersonal (och dem vill jag ju slippa behöva kalla på)  - har jag slarvat med städningen, vilket irriterar mig. Snart är jag tvungen att skärpa mig rejält!

Så snart jag fick veta att jag inte längre fick besöka offentliga platser som t.ex. biblioteket, beställde jag via nätet sju spännande titlar att låna hem. Maria hämtade dem åt mig, den raringen. Hon är också snäll och handlar åt mig när jag behöver något från ICA... men jag försöker i det längsta klara mig på det jag redan har hemma. Hon kan inte ständigt stå till tjänst för mig, hon har sitt liv att leva, och jag vill inte utnyttja hennes vänlighet mer än absolut nödvändigt.  

Nu är det dags för te och "Poirot" på TV!

Så olika synsätt, så många åsikter

Söndagskväll 

Ju mer dagarna går, och jag skriver om hur jag försöker följa myndigheternas rekommendationer, desto fler totalt olika synsätt möter jag. Vissa tycker att jag skall ta hand om mig och stanna hemma, andra att jag överdriver faran. Somliga tipsar om alla möjliga sätt att "bota" Corona - det enda mer udda än det andra - medan andra är arga på att jag ens är hemma när de tycker att jag borde ha lagts in... trots att jag poängterar att jag inte är sjuk, bara tillhör riskgrupperna och har blivit rådd att stanna hemma. Att människor kan ha olika åsikter vet jag - men så väldigt olika? Jag får höra allt från att jag borde undvika precis alla omkring mig, även dem jag brukar umgås med, till att jag skall leva som vanligt och inte "vara så nojig". Det är lite förvirrande... men det ändrar inte min egen inställning till det hela. Jag stannar hemma och träffar bara de jag brukar träffa, och dem träffar jag helst utomhus och på lite avstånd. Vi rör inte vid varandra, hälsar inte fysiskt, sitter en bit ifrån varandra om vi fikar ihop (och var och en har sin mugg, men bara den som bjuder på fika rör kaffekannan). Ingen av oss är sjuk - för vi är överens om att den som känner sig vissen skall hålla sig ifrån de andra. Svårare än så behöver det inte vara!

Som idag, när vädret var så ljuvligt att jag bad Maria hjälpa mig att ställa upp utemöblerna på min uteplats, medan tjejerna fick strosa omkring i närheten i varsin löplina. När vi var klara med möblerna, fixade jag kaffe medan Maria satt och solade... och då tog jag ut Robin också, givetvis i sele och löplina. Gissa om han gillade det! Åtminstone till Alex och Daniel kom förbi... han gillar dem också, men de hade Ajax med sig (han är en underbar fyraårig Pratzsky som tillhör en god vän till dem) och en främmande hund i reviret blev lite för mycket för min lille rexkille. Värdigt lämnade han uteplatsen och gick in, och sedan fick han vara inomhus resten av gästernas besök. Då hade Sonja dykt upp också - en dam jag känner både från caféet på Amnegården och från Equmenias cafékvällar. Så vi blev ett helt sällskap, respektfullt undvikande varandra men ändå fikande tillsammans. Väldigt trevligt!  Vi skildes inte åt förrän det var middagsdags, och då gick var och en hem till sig; det är en sak att fika tillsammans, en helt annan att äta ihop. Just nu måste man tänka sig för vad som funkar utan smittrisk och vad som inte gör det.

Talade förresten med biskopen, som ringde för att be mig meddela alla i synoden att det möte vi skulle hålla efter Skärtorsdagsmässan måste ställas in. Han berättade att även han och hans hustru håller sig hemma - de är ju sjuttioplussare, och Sten-Bertil är både hjärtsjuk och diabetiker - men att de har ett bra knep när de behöver handla: de besöker butiken en kvart innan den stänger, för då har nästan alla andra kunder redan gått. Smart! Det skall jag komma ihåg ifall jag behöver besöka ICA... *ler stort*

Kommer du ihåg att jag funderade på om jag skulle skriva om Corona eller inte? Det har visat sig omöjligt att undvika det samtalsämnet... också mitt eget lilla liv påverkas så pass mycket att jag skulle bli splittrad om jag cirklade kring det hela. Nåja, det löste ju dilemmat i alla fall!

Och nu är det dags att lyssna till statsminister Stefan Löfvéns tal till nationen.

Å, en alldeles speciell sak har hänt idag: jag har återfått kontakten med en vän, som jag har saknat i flera år!

Är du synestetiker?

Lördag eftermiddag 

Av alla annorlunda hjärnfunktioner jag har läst om (och det är många) fascineras jag allra mest av synestesi. Jag skulle vilja vara synestetiker! D.v.s. kunna se färger när jag tänker på eller läser siffror och bokstäver, lyssnar på musik eller upplever känslor (egna eller andras). Vilken underbar värld de lever i som kan koppla ihop sinnena så att t.ex. en viss ton smakar jordgubbe eller alla treor är blå! Vilken konstnär man skulle kunna bli! Forskarna säger att den här förmågan uppkommer under de tidigaste barnaåren, innan hjärnan har kopplat färdigt synapser m.m... meningen är förstås att sinnena inte skall kunna blandas ihop, men hos vissa sker aldrig den "avkapningen" mellan sinnena, utan blir kvar resten av livet.

Visste du att något av de stora sjukhusen i Stockholm i slutet av 1990-talet en kväll via ambulans fick in en hysterisk kvinna som berättade att hon var död? Eftersom hon alldeles uppenbart inte var det, tänkte de att hon blivit förgiftad och la henne därför i dialys för att rena njurarna. Några timmar senare kunde hon gå med på att hon "kanske trots allt inte var helt död" och ytterligare senare accepterade hon att hon "kanske inte var död". Det tog hela natten, men hon tillfrisknade... och den medicin som gjort henne sådan skada finns förstås inte längre på marknaden. Vad hade hänt? Ett centrum i hjärnan, som håller koll på våra kroppar så att vi alltid vet var vi har varje kroppsdel, hade förgiftats och slutat fungera (men fick tack och lov tillbaka funktionen efter dialysen), vilket fick kvinnans hjärna att meddela henne att hennes kroppsdelar - även invärtes - inte längre fanns kvar. Inga lemmar, inga inälvor, inget hjärta, ingen hjärna... klart hon var död! ansåg hon. Ungefär samtidigt hade en man i USA vandrat in på ett sjukhus och meddelat att hans huvud var tomt - hjärnan var borta - så han var alldeles uppenbart död. Ingenting kunde få honom att ändra sig... familjen fick tvinga i honom mat och dryck (om man är död, äter man ju inte) för att han inte skulle svälta ihjäl. I hans fall handlade det inte om förgiftning, men han fick genomgå en mycket noggrann hjärnundersökning och det visade sig att han hade "rätt"! D.v.s. de delar av hjärnan som håller koll på kroppen var näst intill helt inaktiva och hade samma utseende hos en person i djupaste koma. Med hjälp av mediciner fick de dock igång detta område igen, och idag lever mannen ett normalt liv.

Det är sådana här saker som gör mig så fascinerad av hjärnan. Så oändligen mycket kan gå fel både under fosterstadiet, uppväxten och ens vuxna liv igenom... men det är så otroligt sällan det händer... visst är det mirakulöst?!? Att vi alls lever, och fungerar någorlunda normalt, är nästan magiskt, när man betänker hur mycket som kan gå så totalt tokigt. Dessutom har våra fantastiska forskare och medicinare blivit skickliga på att reparera de fel som ändå uppstår... det fyller mitt hjärta med ödmjuk tacksamhet.

Åter till min egen lilla vrå av världen. Idag skiner solen från en blå himmel, men jag stannar ändå inne för att ha krafter nog att städa. Visst tar vi våra hundpromenader, fattas bara, men i övrigt kämpar jag med att få någorlunda ordning på köket... diskmaskinen går just nu, jag har portionerat ut och fryst in 19 lådor med färskfoder och slängt massor av skräp, så snart kan jag göra ren diskbänkarna och spisen samt dammsuga och skura golven. Dock kommer det att ta tid, för jag är trött, har ont i huvudet och känner av hjärtat så jag tar det väldigt försiktigt.

Maria var hit en sväng och drack te, samt berättade att hon "blivit av med jobbet". D.v.s. de har stängt caféet och matsalen på Amnegården och håller nu på att desinficera hela anläggningen. På alla ingångar sitter det stora lappar på en mängd språk som talar om att man inte får gå in där och varför, så det går inte att missta sig på allvaret. Nåja, jag kan ju ändå inte gå på café nu när jag har hemkarantän... men det är synd om alla ensamma, som går till sådana ställen för att få träffa folk. Överhuvudtaget drabbar det här de ensamma värst, och det känns jobbigt att tänka på att många av mina vänner över hela landet tillhör riskgrupper, är äldre eller lever totalt ensamma. Dessutom har jag ju många gånger i helt andra sammanhang konstaterat att den moderna människan i regel har svårt att klara av sådant som ensamhet, tystnad och social avskärmning, så det är en prövande tid för väldigt många i vår värld just nu. För mig är det dock ingen fara... dels älskar jag ensamhet och tystnad, dels har jag mina djur som sällskap och dels finns det så mycket jag kan göra: ta hand om hushållet, läsa, titta på TV, lösa korsord, spela spel på datorn, virka, skriva brev, packa (åtminstone till kartongerna tar slut)... 

Äldre inlägg