Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

It's a blustery day, som Nalle Puh skulle ha sagt

Måndag eftermiddag 


Det blåser så hårt att det tidvis är svårt att ens gå omkring ute, husen läar inte särskilt mycket eftersom de står långt isär och vi bor ju på randen av en ås ovanför den grop som centrala Gullspång ligger i. Och mitt i allt detta blåsande regnar det också, vilket känns som om dropparna kommer horisontellt i stället för vertikalt. Brr! Följaktligen vill djuren helst tillbringa dagen under varma filtar, och själv dricker jag hett te. Jag fryser rätt mycket just nu, något jag tror beror på den trötthet och depression jag nämnde igår... och natten till idag sov jag uruselt, så idag är jag extra seg i både kropp och huvud. Så jag tar det alldeles väldigt lugnt och undviker vare sig att ta emot besök eller att gå någonstans, eftersom jag måste vara alert både tisdag och onsdag - i morgon skall jag till Örebro för att möta Michelle och bl.a. handla färskfoder till Belle och Miri samt besöka IKEA. Måste köpa fler stadiga plasttallrikar till tjejernas måltider - de jag har räcker inte, efter ett par dagar står allihop i diskmaskinen och jag litar inte på att jag får dem tillräckligt rena om jag handdiskar... det handlar ju trots allt om rått  kött! Och på onsdag skall tjejerna få sina tänder rengjorda av Olle, samt vaccineras, och medan jag väntar stannar jag i Mariestad för att spara bensin. Kan alltid besöka biblioteket, eller ta en fika på något café... eller varför inte båda delarna? De har kaffeautomat på biblioteket i Mariestad, de änglarna...

Hjärnan trilskas

Sen söndagskväll 


Idag skulle mamma ha fyllt 77 år... älskade Mutti, känner du att jag tänker på dig? Mina böneljus har brunnit för dig hela dagen idag... men tyvärr fick vi ingen snö, om det eventuellt skulle störa dig. Jag vet att det var viktigt medan du levde, men nu kanske det inte spelar någon roll längre? Den här vintern har överhuvudtaget varit väldigt snöfattig; vi har mest haft blåst och ibland regn.

Jag har väldigt svårt för många saker just nu - kognitivt, det mesta. Kämpar med att skriva, både mejl, brev och inlägg här i bloggen. Språket strular också när jag skall vara koncentrerad och komma åt mina kunskaper m.m. Det kan bero på att minnet sviker när det gäller, och den troligaste orsaken är en mix av trötthet, fel kost och lätt depression. Det där med maten beror i sin tur på att jag inte är hungrig... varför vet jag inte, men det innebär att jag i regel äter lagad mat bara en gång om dagen och något lättare (frukt, en grov macka med ost, sockerfri nyponsoppa och liknande) de andra måltiderna.

Givetvis har det hänt saker under min tystnad, mestadels positiva dylika... men jag orkar inte ge mig in på någon resumé så det får vara. I stället siktar jag nu framåt, och försöker uppamma tillräckligt med entusiasm för att klara av saker och ting.

På onsdag skall både Miri och Belle till veterinären för att vaccineras och få sina tänder rengjorda. Det behövs verkligen, och både Michelle och jag är glada att vi äntligen fått ihop slantarna för detta. Sedan får vi titta försiktigt när flickorna ger oss stora, bländande leenden - hihi! Själv skall jag, nu när jag på tisdag får min pension, skärpa till min kost så att jag verkligen äter minst tre gånger om dagen och då bra, näringsrik och kolhydratfattig mat. Höll på att falla för frestelsen att äta pizza häromdagen (och jag som inte ens är särskilt förtjust i pizza) men hejdade mig i sista stund och beställde ägg och bacon i stället. Puh! 

Det enda som har fungerat någorlunda bra även när jag mått som sämst (psykiskt, alltså) är tvätten. Men så är det ju också det roligaste hushållsarbetet! Städningen har däremot blivit väldigt eftersatt, men nu kanske jag får låna en ångmopp av en kär vän och kan få lite ordning på saker och ting. Pappa sa alltid att hälften av jobbet låg i rätt verktyg, och min erfarenhet säger mig att han hade rätt.

Nu skall jag ta en grov ostmacka och ett glas sockerfri nyponsoppa, och sedan är det sängdags...

Å, natten till idag hade jag en så konstig dröm! Jag drömde att min bästa väninna (i drömmen, alltså - ingen jag känner i verkligheten) hade ett förhållande med en riktig prins och nu skulle de till hans hemland (ett västerländskt, om det nu har någon betydelse) för att fira bröllopet. Jag följde med som förkläde och bridesmaid. Dock hade vi knappt installerat oss i slottet förrän en kvinna dök upp med sin unga dotter, och de insisterade på att prinsen skulle gifta sig med den där dottern i stället - att det fanns något gammalt muntligt avtal om äktenskap mellan henne och prinsen. Vi ställde naturligtvis Prins Charming mot väggen och han sa att han absolut inte hade ingått något sådant avtal, och inte heller hans föräldrar, utan de där två hade bara inbillat sig alltsammans... men han vågade inte konfrontera dem, vilket jag däremot tordes. Vilket bråk det blev! Till sist tvingade jag prinsen att vända ryggen åt de där människorna och fortsätta förberedelserna för bröllopet med min vän... men jag fick hela tiden vara på min vakt, för den där mamman och dottern dök hela tiden upp och ställde till med bråk. Undrar vad en sådan dröm betyder?

Hög puls

Fredagskväll 


I natt vaknade jag av att jag behövde gå till badrummet... och på vägen dit kände jag hur pulsen slog både snabbt och hårt. Ändå hade jag precis sovit djupt, och jag mindes inte att jag hade drömt något otäckt, hört något som skrämt mig eller på annat sätt haft anledning att känna så. Sedan har jag haft samma känsla ett par gånger under dagen, alltså att pulsen slår alldeles för fort och väldigt hårt, men då har det funnits ett skäl: t.ex. hjälpte jag Maria att bära ett skrivbord från parkeringen in till hennes vardagsrum. Undrar om alla de här sakerna hänger ihop? Jag menar, min stora trötthet, min överkänslighet för alla dessa intryck utifrån och detta att precis allting verkar stressa mig just nu. Skall snart träffa min läkare, och då skall jag be honom kolla mitt blodtryck o.s.v. för att se om där finns en fysisk anledning till hur jag mår eller om allt "sitter i huvudet" på mig. För att jag har kombinationer av migränungar och andra sorters huvudvärk är ju inget nytt, och ingendera av sorterna varar särskilt länge sedan jag tagit medicin mot dem. 

Överkänsligheten är nog den jobbigaste biten av alltihopa. Att vara sjuk på olika sätt är jag van vid, det känns på sätt och vis som en naturlig del av min tillvaro... men att jag reagerar känslomässigt (och därmed även fysiskt) på allt möjligt är direkt påfrestande. Som detta med domänen, t.ex. Jag behöver den inte, den har i princip bara nostalgivärde för mig, och det var inte svårt att ta beslutet att överlåta den när köparen var den rätta... ändå fick jag ångest, och kände - som jag alltid gör när det handlar om pengar - att jag inte klarade av att hantera situationen. Så igår kväll bad jag min storebror hjälpa mig, och det har han gjort. Själv ringde jag idag till Internetföretaget som har hand om min blogg och de hjälpte mig att flytta bloggen hit, där den nu befinner sig. Det tog bara någon minut, och själv märkte jag inget annat än att jag fick skriva in en annan adress för att logga in. 

Så glöm den gamla adressen: den jag nu använder är pladdermusen.bloggo.nu/ 

Jag vet, jag skrev igår att jag trodde att bloggen skulle hamna på blogspot.se... men så blev det inte. Det var en tankevurpa jag gjorde utifrån att klosterkatternas blogg ligger där. Och den måste jag också ta itu med så småningom... det finns bara en klosterkatt kvar i livet, lille Robin, och han har inte så mycket att jama om säger han. Kanske jag skapar en ny blogg så småningom, en som han kan dela med tjejerna? Nu när jag inte längre är på FB skulle det ge mig någonstans att lägga tjejernas små videos också... och alla bilder jag tar på dem och på Robin. Får grunna lite på saken.

Nu skall jag göra mig en stor mugg te och slötitta lite på TV. Om där finns något att se... det brukar vara dåligt med den saken på fredagskvällar, mest bara serier, thrillers och diverse "tävlingsprogram" som jag inte är intresserad av. Annars läser jag vidare i en bok om kabbala som jag lånat på biblioteket - den är krånglig, men intressant!

Lämnat Facebook

Torsdagskväll 



Igår kväll upplevde jag något som fick mig att slutligen lämna FB. Jag var inne på en rar väns logg och förväntade mig inte något annat än trevlig läsning, då jag plötsligt upptäckte att en av hens följare öste ur sig rent nazistiska åsikter och dessutom anklagade min vän - som är emot nazism - att vara okunnig om historiska fakta. Det gjorde mig så arg, så arg... jag skrev rakt ur hjärtat vad jag tyckte om personen ifråga, och sedan satt jag i soffan med blodtrycket uppe i taket, hjärtklappning och en massa taggig, frätande ilska bubblande i kroppen. Det tog mig timmar att lugna ner mig... och jag tänkte hela tiden på vad en annan vän (som jag skrev om häromdagen) pekat på hur illa mitt starka engagemang för mina medmänniskor gör mig. Beslutet tog form - jag måste lämna FB. Jag klarar inte av att inte säga ifrån när jag ser folk sprida rasism, nazism, xenofobi och annan antidemokratisk, antimänsklig extremism omkring sig... i min värld samtycker den som tiger, så att hålla tyst är inget alternativ för mig. Det enda sättet för mig att inte engagera mig är att inte se eländet. Det betyder inte att jag ger upp kampen - bara att jag accepterar det faktum att jag inte är rätt person att gå i clinch med folk som uppenbarligen anser att världen bara tillhör dem själva, att de utgör något slags elit som har bättre rätt till saker och ting än andra och som försöker låta som om de har koll på vetenskapliga, historiska och samhälleliga fakta. Jag blir alltför arg - så arg att det gör mig sjuk. Alltså backar jag från FB... och, efter ytterligare en liknande upplevelse i morse, även från nyheterna. Jag tänkte bara se hur det har gått med turkarna efter de otäcka lavinerna igår, då mina ögon föll på en rubrik som antydde att Trump frias från anklagelserna i den riksrättegång som öppnats mot honom. Det fick mitt blodtryck att fara i taket igen... så jag inser att nej, jag skall nog inte läsa tidningarna heller just nu. Som jag mår nu, får andra driva kampen för demokrati och mänskliga rättigheter medan jag själv... ja, jag vet inte riktigt än hur jag skall bete mig framöver, men det måste bli på ett helt annat sätt i alla fall, om jag inte skall gå sönder helt och hållet.

Så till mina vänner vill jag säga detta: jag finns alltid här i bloggen, och på Messenger, och via e-post, om ni vill mig något. Jag fortsätter att be för er, tänka på er och bära er i mitt hjärta. Men jag kommer inte att finnas på FB fr.o.m. idag. Bli inte oroliga för mig - jag tar det här beslutet just för att värna mig själv och min hälsa! 

Bloggen blir förstås kvar - fattas bara! Men det kan hända att den byter adress, så om du inte hittar den på på den vanliga platsen lite längre fram så titta i stället på blogspot.se. Okej? Du förstår, jag har fått ett erbjudande om att sälja min domän (skuggan.se), sagt mitt pris och fått ja - så nu skall jag inom kort lämna domänen ifrån mig och placera bloggen på annat håll. Hoppas att du vill följa med mig!


Kapar antalet intryck utifrån

Lördagseftermiddag 


Har tillbringat ganska mycket tid på sistone med att chatta med en väninna, som är både klok och erfaren, och hon kom med en tanke som jag faktiskt aldrig kommit på själv men som känns väldigt rätt. När jag berättade om min svåra trötthet, och att jag inte visste hur jag skulle komma tillrätta med den, blev hennes svar att jag "har för stort hjärta och engagerar mig utöver min ork i andra människor". Det gjorde mig lite brydd, för jag umgås nästan bara med Maria just nu och har inga engagemang i någon verksamhet utöver kyrkan... men min väninna förklarade vad hon menade: alla mina vänner på FB, som jag oroar mig för och engagerar mig i, alla nyheter jag hör och läser och som engagerar mig genom att fylla mig med oro och en intensiv längtan att få hjälpa till, all politik som engagerar mig intensivt (t.ex. rasism, sociala orättvisor, sjukförsäkringssystemet, fattigdomen särskilt bland äldre, bostadsbristen... ja, du förstår vad jag menar), alla människor jag hör om via andra och ber för och skulle vilja hjälpa o.s.v. Min kropp vet inte skillnad på fysiskt och psykiskt när det gäller sådant här - den reagerar som om allt det där jag just nämnde behöver en fysisk reaktion, oavsett om det "bara" är tankar och känslor. Och det är ju sant - precis så är det! Ångest är t.ex. en psykisk reaktion på någonting (i mitt fall oftast pengar), men en väldigt fysisk upplevelse - hjärtat slår som besatt, kroppen flödar över av adrenalin m.m., man kan inte andas, magen krånglar, tankarna snurrar som vansinniga o.s.v. Faktum är att ångest liknar hjärtinfarkt så mycket att det krävs ett EKG för att vara riktigt säker på skillnaden.

När vi hade pratat klart om just detta, satte mina funderingar igång... kanske behöver jag dra ner på eller helt koppla bort intrycken utifrån under en tid framöver, och vila från även sådant, för att s.a.s. "komma igen"? Titta mindre (eller inte alls) på TV, låta bli att läsa tidningarna, kanske hålla mig borta från FB eller åtminstone inte läsa alltför mycket om andras svårigheter där... och, vilket jag själv har formulerat för mig, ändra mitt sätt att be från att noga ta upp varenda person och varenda problem för sig till att "bunta ihop böneämnena" och uttrycka mig annorlunda; lite av "Ske Din vilja" och "Du vet vilka jag menar" m.fl. liknande böner. Det gör ju inte bönerna mindre effektiva, inte heller mindre engagerade från min sida - bara kortare och mer överlämnande. Mamma sa alltid att jag inte visade Gud tillräcklig tillit... att jag inte kunde släppa ansvaret, trots att jag hade bett Gud om hjälp och alltså överlämnat det hela i Hans händer... och ju mer jag tänker på saken, desto mer rätt har hon. Det är som att be en god vän hjälpa en med en sak och sedan ändå göra den saken själv... vilket medför att plötsligt är det två som skall använda tid och kraft på den saken, i stället för en. Själva meningen med förbönen (alltså, när man ber för en annan person) är ju att överlämna den personens öde i de mest Kärleksfulla och Kompetenta händer som existerar - och sedan själv släppa taget. Förutsatt att man inte kan och moraliskt sett skall ingripa själv också, t.ex. genom att bistå med hjälp, en slant eller något annat fysiskt som den personen behöver (diska, t.ex.). Men det är ganska sällan man befinner sig i den situationen: oftast handlar det om människor man inte känner eller som befinner sig alltför långt borta, har problem man inte rår på (som t.ex. sjukdomar) o.dyl.  

I måndags besiktade jag bilen och i onsdags lämnade jag in den, samt besiktningsprotokollet (med tvåor bl.a. för bakre bromsarna), till verkstaden. Det kommer att ta ett tag innan allt är klart, och eftersom jag inte behöver bilen på flera veckor, tar jag den här detaljen som startpunkt för en tids vila från intryck, uppgifter och åtaganden. Det betyder just vad jag nämnde ovan: mindre TV, inga tidningar, inga böcker om andra människors sjukdomar eller problem, väldigt lite FB, inte träffa en massa folk (vilket också innebär att jag "slipper" höra prat om andra människor) o.s.v... 

Hur länge jag behöver detta vet jag inte, men sömnen kommer säkert att vara en bra riktlinje. Ju bättre jag sover, desto mer har jag vilat, eller hur?