Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Vad är klockan?!?

Lördagskväll 


Nej, det är inte omställningen från sommar- till vintertid (som skall ske i natt) som gör mig förvirrad - det är det här kompakta mörkret, som får mig att uppleva det som senare på kvällen än det faktiskt är. Idag åt ungarna och jag middag vid 16.30-tiden, varefter de kröp in under en filt för att sova, medan jag satte mig att spela ett datorspel. När jag tyckte mig ha suttit länge och spelat, gnydde Belle att hon ville ut och efter att ha kastat en blick ut genom fönstret tänkte jag att oj, hon måste vara närmare 20... men si, det var hon inte: hon var inte ens 18! Nåja, ut kom vi, och det blev en riktigt skön promenad eftersom det är "varmt" ute och inte längre vare sig blåser eller regnar (som det gjorde i natt, rejält t.o.m.). Dessutom har både Belle och Miri hejdlöst roligt i lövhögarna! De tycks älska att plöja igenom dem, gräva ivrigt och nosa i dem, skutta fram och åter och lyssna till prasslandet... minns hur jag själv tyckte detsamma när jag var liten, så jag betraktar dem alltid leende nu när de inte kan få nog av alla de där löven och står still till de har lekt färdigt. Vem vet, rätt som det är kanske jag ansluter till gruppen?!? *skrattar gott* Man är bara så gammal som man gör sig, brukar folk säga... och jag är nog, innerst inne, fortfarande ett barn i tioårsåldern.

Vi har förresten varit igång en hel del idag, både damerna och jag. I förmiddags promenerade vi ner till Amnegården och fikade, pratade med folk och hade allmänt trevligt - Miri och Belle satt i knäet på glada människor, gosade med ännu fler och lockade till sig både patienter och personal som vanligt. Själv drack jag caféets suveränt goda kaffe och retades med karlarna som stod och skröt om sina sportbragder för varandra (och oss kvinnor, förstås)... tänk att det är så viktigt för män att vara bättre än andra?!? Det begriper inte jag. Har aldrig känt något behov av att glänsa i något särskilt, är bara glad att jag klarar det jag måste och vill. Men jag fick en fin idé, som jag skall dela med mig till caféets chef nästa gång jag träffar henne:  varför inte "tapetsera" en vägg inne på caféet med tidningsutklipp om gullspångsbor som gjort bra saker, oavsett om det är i sport eller något annat? Så att besökarna ser att här på orten finns många duktiga människor - att vi inte är "efterblivna lallande idioter utan bildning" som jag läste i en tidning en gång för länge sedan att storstadsbor tycker om landsortsbefolkningen. Nu tror jag förstås inte att vi behöver bevisa något för någon, inte heller att flertalet storstadsbor tycker att folk på landet är okunniga och dumma... men jag tror att det skulle stärka folks självförtroende och få dem att känna stolthet över bygden, och sådant är ju aldrig fel! Särskilt gentemot nollåttorna... de står inte högt i kurs här, eftersom de flesta som bor på landet upplever det som att alla resurser (jobb, myndigheter, pengar m.m.) hamnar i Stockholm och att den mesta rikspolitiken utgår ifrån de livsvillkor som gäller i städer. Polarisering mellan folkgrupper slutar aldrig väl - det skapar bara osämja, missförstånd och splittring, vilket enbart gynnar extremisterna både till höger och till vänster. 

När vi kom hem från Amnegården, bäddade jag ner damerna i soffan och vandrade ensam ner till Nina för att ta ut hennes och Karis hund Felix (en vit och svart cocker spaniel) på en långpromenad. Belle gillar inte Felix, för Felix tycker alldeles för mycket om "flickor" och låter henne inte vara ifred... och jag kan tänka mig att om också Miri var med, skulle stackars Felix bli alldeles kollrig! Nu gick bara han och jag omkring kors och tvärs i området samt tog en vända i skogen också, så att han skulle få sträcka på tassarna ordentligt... matte Kari är bortrest den här helgen, och Nina har svårt att gå så hon kan inte rasta honom annat än korta promenader på asfalt (eller i trädgården)... men jag går gärna ut med Felix, han är en så trevlig kille (äldre man) och eftersom han känner mig är han inte orolig när vi går iväg utan någon av hans mattar. Synd att han inte går ihop med mina tjejer, för då kunde jag ta med honom till någon hundhage emellanåt också! Men han kanske inte tycker att det är särskilt roligt... han går ju i en jättelång löplina i sin egen trädgård så fort vädret tillåter och han själv vill, så det där med hundhagar kanske inte känns som något speciellt. Får fråga Kari och Nina om det någon gång.

Hur som helst, när jag kom hem igen kröp jag upp i soffan med ungarna och läste en lång stund - jag håller på med en intressant bok om borderline (ett slags personlighetsstörning där individen har svårt med bl.a. impulskontroll, sansade relationer och "normala" känslostämningar) för att förstå Alex bättre, och det är oerhört spännande att lära sig mer om hur människor "med diagnoser", som det brukar heta, tänker. Alex har ADHD också, och jag vet hur jobbigt det är för henne med den ständiga rastlösheten, känslostormarna och hur de konstiga tankar hon kan drabbas av sliter på både henne och alla omkring henne, så jag vill studera vad som finns skrivet och verkligen lägga mig vinn om att försöka förstå. Det gör det också lättare för mig att hantera mina egna tankar och känslor i relationen med henne... för det är svårt ibland, hon är en så underbar tjej (ung kvinna), men det tar så mycket på mig att orka med. Nu ses vi inte alls lika ofta (och inte lika länge åt gången) som vi gjorde innan min Västerås-vistelse, och det gör det betydligt lättare för oss båda att fungera ihop - när vi träffas, är jag beredd på den energikostnad det innebär, och kan vara mer följsam utan att göra avkall på mina egna gränser och behov. Känns mycket bra! För, som sagt, jag tycker ju så väldigt mycket om henne och hon är en så fin människa, så jag vill verkligen att vi skall kunna umgås.  


Skrivet senare samma kväll

Glömde att skriva att jag har lånat böcker om ADHD också, för jag måste ju få med alla nyanserna för att förstå helheten.

Nå, nu är det snart dags att sova gott här i vår lilla familj... jag skall ta ut hundarna på en nattkiss om en liten stund, och sedan kryper jag till sängs och läser någon halvtimme innan jag släcker. 

Innan jag avrundar det här skall jag dock förstås berätta att det nya soffbordet nu står på plats, och jag är jättenöjd! Behöver nog höja upp det någon decimeter, men det är inte svårt... lösa fötter finns att köpa på t.ex. IKEA och är inte dyra, så det ordnar sig när jag kommer i närheten av ett sådant varuhus nästa gång. Det viktiga är att jag har kunnat lägga alla mina saker på hyllan under bordsskivan, vilket gör att bordet inte längre är belamrat med allt möjligt - kan det bli bättre?!?

Ovanligt varmt för årstiden

Torsdag kväll 


Man blir lite vilseledd av vädret just nu... vi har ovanligt varmt för årstiden, kring +14 både igår och idag, och därför glömmer jag hela tiden bort att jag måste beställa tid för däckskifte *suckar*. Antar att det är lika bra att jag ringer till verkstaden i morgon bitti och bokar en tid till efter nästan pensionsdags, innan jag åker hemifrån, och då talar om att jag också vill att de byter belysningen i instrumentpanelen där två av tre glödlampor har slocknat. Sommartid gör det inte så mycket, men när vintermörkret sänker sig behöver man se mer än bara hastighetsmätaren. Om jag ändå inte behövde bil! Det skulle vara så mycket billigare, och så mycket enklare... mina vinterdäck håller bara en säsong till och sommardäcken borde skrotas nu, vilket innebär att jag måste köpa nya till våren. 

Innan jag åker hemifrån i morgon, skrev jag... jajamensan, i morgon skall jag till min stora glädje bila ner till Skara (ungefär en timmes resa enkel väg) och hämta ett soffbord som jag har köpt! Pengarna för både bordet och bensinkostnaden bestods mig av en okänd, godhjärtad och mycket generös vän (för det måste ju vara någon som vet att jag behöver ett nytt bord) som häromdagen sände mig en tillräcklig slant med orden "KÖPBORDET" (det var allt jag kunde få fram via min Internetbank) - så jag kontaktade genast säljaren av ett soffbord som "ticked all boxes" (alltså motsvarade allt jag önskade mig av ett nytt bord till nya soffan) som jag har tittat på i nästan en veckas tid nu, meddelade henne att jag köper bordet och bad om adressen samt kom överens om att vi skulle ses i morgon vid lunchtid. Är så glad och tacksam att jag kan köpa just precis det här bordet, eftersom det - som sagt - är precis vad jag hade hoppats på! Lagom stort, jättefin färg (rödbrunt), hylla under och utrymme för ens ben så att ingen har det obekvämt var i soffan man än väljer att sitta. Det kommer att bli perfekt! Och det ser alldeles nytt ut... säljaren berättade att hon gav 4.000 kr för det när hon köpte det, och själv behöver jag bara betala 200 kr eftersom hon behöver bli av med det p.g.a. en flytt. 

Mitt gamla soffbord (alltså, det jag sitter vid just nu) kommer inte att skatta åt förgängelsen utan får glädja andra i den lokal för vår lilla hyresgästföreningsgrupp vi får av hyresvärden vid årsskiftet. Minus hjulen under bordsbenen, för dem har jag lovat Nina. Det här bordet är ju faktiskt fortfarande väldigt fint - lite fläckigt p.g.a. att heta muggar ställts direkt mot skivan, men det syns ju inte om man lägger en duk på, eller hur? Att jag inte behåller det beror på att det är för stort för nya soffan... jag måste hela tiden flytta på det för att kunna använda olika sittplatser, så får jag gäster skulle det bli väldigt bökigt för alla parter. Dessutom belamras det hela tiden därför att jag inte har någonstans att göra av saker och ting jag inte använder just för stunden men vill ha i närheten... nya bordet har, som sagt, en hylla under där jag bl.a. kan lägga min laptop, virkningen och den bok jag för närvarande läser o.s.v. när jag vill duka för gäster. Med andra ord kommer det alltid att se städat ut, även om jag har mina saker "framme". I lokalen kommer det inte att finnas samma behov av utrymme under bordet, eftersom vi givetvis också skall ha hyllor och skåp att förvara saker i... sådant man kan ta fram just då och sedan lägga tillbaka. 

Tänk att jag är omgiven av så många godhjärtade människor! Jag hoppas att hen läser i min blogg hur tacksam och glad jag är! Och jag förstår absolut det där med att vilja vara anonym... det föredrar jag själv också, de gånger jag skänker pengar och saker till andra, för dels får aldrig någon för sig att man gör det för att verka bussig och "tjäna stjärnor i himlen" och dels slipper mottagaren känna att hen står i skuld till någon. Dessutom sticker det inte i ögonen på andra, som kanske inte vill eller kan vara lika generösa och som känner sig utpekade som snåla i jämförelse med gåvogivaren. Alla vinner på att den goda gärningen görs utan stora åthävor, helt enkelt. För att inte tala om att även om en givare berättar vem hen är, kanske hen inte vill att andra skall känna till det. Det kan ju vara att man gärna hjälper en person, men inte känner sig lika hågad att hjälpa en annan... det finns ju faktiskt människor som praktiskt taget kräver att man skall ställa upp, och aldrig visar någon tacksamhet. Jag är alltid väldigt noga med att verkligen få en givare att förstå hur tacksam jag är - för det är jag! Alltid! - men det finns tyvärr de som på något vis anser att man, antingen för att man befinner sig i en relation med vederbörande eller för att man har bättre ställt än denne, skall tjänstgöra som en "extra plånbok" så fort hen behöver det. Och i början ställer man ju upp och hjälper till, för man vill vara snäll och hjälpsam... men efter ett tag börjar man inse att det inte handlar om att de uppskattar stödet, utan helt enkelt tar en för given. Och då  blir man ledsen, särskilt om man - som jag - egentligen sällan har råd att vara så generös som man vill (och försöker) vara. Ofta läser man hur människor som vunnit pengar blir fullständigt dränkta i tiggarbrev, och jag förstår både deras känslor och tankarna hos de som skriver till dem... är man riktigt fattig, griper man varje halmstrå man kan, och särskilt små ideella föreningar behöver ju ständigt pengar (katthem, t.ex.), men samtidigt vill ju den som plötsligt vunnit en större summa pengar använda dem som hen tänkt ut: för den som spelar på lotteri m.m. har i regel alltid en dröm bakom sitt spelande. Bl.a. att själv bli skuldfri (för förmöget folk spelar säkert inte på lotterier)! Och att kunna hjälpa nära och kära. Eller förverkliga något som man drömt om i många år, men aldrig haft råd till. Och så får man plötsligt högar av brev från människor som givetvis framställer sina behov i den mest skriande desperata form så att vinnaren drabbas av tunga skuldkänslor för att hen inte omedelbart ställer upp... det måste vara svårt att tackla. 

Jag tillhör inte dem som anser att den som plötsligt vinner pengar absolut måste dela med sig... däremot tycker jag att människor som lever i rikedom har en moralisk skyldighet att göra vad de förmår för dem som är fattiga och lider nöd, eftersom de själva inte hamnar i fattigdom av att vara generösa. Har man flera miljoner på banken, riskerar man inte att stå utan mat för att man hjälper den som inte har något att äta, eller hur? Det handlar ju inte om att rädda hela världen... bara att låta sin rikedom göra livet en smula lättare att leva för fler än bara en själv. Nå, nu har jag aldrig varit miljonär så jag vet inte hur människor med gott om pengar tänker eller känner. Så jag skall inte ha särskilt många åsikter i frågan. 

Nu är det bara en timme kvar till sista hundpromenaden, och sedan måste jag i säng om jag skall vara pigg i morgon. Skall inte bara hämta ett bord, utan dessutom skjutsa några vänner till Skövde så att de kan storhandla... och på kvällen får jag besök. Nattinatti!

Nehej, det blev inget svabbande idag heller

Tisdag kväll 


Dammsög igår och skulle ha svabbat golven direkt efteråt, men orkade inte... så idag hade jag tänkt ta itu med den uppgiften. Jag menar, det går ju så fort! Tar max ett par timmar med vilopauser inräknade. Men icke... golven är fortfarande osvabbade. Å andra sidan, konstaterade jag när jag gick runt för en liten stund sedan, ser det ändå ganska välstädat ut här hemma. Inte kliniskt rent, men absolut tillräckligt för att våga bjuda hem någon. Om jag orkade det, vill säga. Orkar jag inte svabba, orkar jag socialt umgänge ännu mindre - åtminstone i större doser.

Vi har dock varit lite sociala i alla fall, Miri, Belle och jag, för vi travade ner till Amnegårdens café vid lunchtid och pratade bort någon timme med alla möjliga trevliga människor. Maria jobbade, så henne träffade vi också. Och både Alex och Daniel, samt Perry, som passerade caféet när de skulle äta lunch. Hundarna lockar alltid folk, och eftersom de älskar människor är glädjen ömsesidig... iggisar är perfekta sällskapshundar och skulle vara alldeles utmärkta terapihundar om det önskades av dem. Särskilt Belle sitter gärna i knäet på folk i rullstol, hon är så stillsam och tillgiven, lägger huvudet mot deras bröst och tittar på dem med sina stora, vackra ögon. Miri är lite mer "opålitlig" i knäet på folk, eftersom hon vill "pussas" (d.v.s. slicka dem i ansiktet) och långt ifrån alla tycker om att bli alldeles sönderslickade... men hon är minst lika trevlig, och sitter gärna i någons famn. När jag sitter och fikar har jag henne nästan alltid ihopkrupen i famnen som en liten igelkott... hon vecklar liksom ihop sig, viker in allt som är långt och smalt på henne mot kroppen, så att hon nästan blir rund som en boll, och så ser hon sig nyfiket omkring eller blundar och lutar sig mot ens axel för att slumra en stund.

Både på ditvägen och hemvägen blåste det förfärligt kallt, så det var tur att jag hade satt på tjejerna varsin jacka. Själv hade jag nog behövt en halsduk, men det tänkte jag inte på förrän vi var halvvägs. Så när vi kom hem igen, kröp vi allihop in under en stor, varm filt i soffan (då anslöt Robin också) och meningen var att jag skulle läsa medan djuren sov, men jag slocknade, jag också. Några timmar senare vaknade jag av att jag var alldeles torr i munnen... ja, undra på det, när jag hade sovit utan CPAP:en! Då inte bara blåste det ute utan regnade småspik också, så hundpromenaden blev kort (i princip runt huset) innan vi skyndade in igen. För att inte somna satte jag på TV:n, men efter någon timme var jag så störd av allt ljud och allt prat att jag stängde av den igen. Då var det ändå dags att laga middag till mig och ge ungarna sina portioner, och mat intresserade oss allihop betydligt mer än vad det nu var för program på TV (en polisdokumentär, har jag för mig). Efteråt satte jag på diskmaskinen, för jag håller på att göra kylen riktigt fräsch och i det ingår att diska hyllplanen (som är av glas). Blir jättefint när det är klart! 

Har inte så mycket att skriva om just nu... är lite för trött för att vare sig göra en massa saker eller tänka på djupet. Nu är det snart dags att krypa i säng för natten, dessutom, så jag skall klä på tjejerna sina jackor och gå en vända i förhoppningen att det inte regnar just nu.

Å, en sak blev i alla fall av idag: jag lämnade in förra veckans blodsockerserie på Närhälsan, så att den nya diabetessköterskan skulle se hur mina värden artar sig. Under tiden tog Maria hand om tjejerna uppe i caféet... det tog ju bara tio minuter att gå ner och lämna lappen. Så nu antar jag att sköterskan ringer i morgon och vill diskutera doserna insulin och Metformin. I morgon skall jag också ta en tur ner till återvinningscontainrarna i centrum och slänga diverse skräp, så att jag blir av med kassarna som står i köket. Kanske rentav smart att göra det innan jag svabbar golvet, när jag tänker efter?!?

Slö söndag

Söndag förmiddag 


Det var svårt att komma upp i morse, troligen för att jag låg vaken väldigt länge och oroade mig för en vän som gräver ner sig i bitterhet och hat, trots att hon i grund och botten har ett hjärta av guld och ett engagemang för de små och svaga som verkligen skulle behöva användas ute i samhället. Problemet är att hon lider av PTDS, posttraumatiskt stressyndrom, och förmår alldeles uppenbart inte släppa de svåra upplevelser hon har bakom sig så till den grad att hon stöter bort praktiskt taget alla människor i stället för att ta emot den hjälp jag och andra erbjuder henne. I hennes värld är folk inom t.ex. vården och på myndigheterna ondskefulla och gaddar ihop sig för att skada henne... hur hjälper man henne ur den situationen? Mitt sätt visade sig i alla fall inte fungera... igår tog jag slutligen bladet från munnen för första gången på alla dessa år jag hört henne ösa bitterhet och galla över nästan alla omkring sig, sa att nu när hennes sätt att hantera verkligheten om och om igen visat sig inte fungera kanske det var dags att sluta se omgivningen som fientlig och börja öppna upp sig för den så att hon kunde få hjälp... men nej, idag meddelade hon att eftersom alla andra tycktes veta bättre än hon själv hur hon skulle leva sitt liv, skulle hon inte besvära oss längre. Dock har hon, vilket förvånade mig, inte blockat mig på FB... kanske jag bara skall ligga väldigt lågt nu och låta tiden ha sin gång? För jag tycker ju om henne, och vill henne väl, även om hon förmodligen efter mina ord igår anser att jag har sällat mig till fienden.

Nå, jag kan inte ändra någon annan människa - bara mig själv. Så jag tog mig i kragen och steg upp, rastade hundarna och ordnade frukost åt ungarna, tog mina mediciner och åt frukost själv. Mer klarade jag inte av; i stället landade jag på rygg i soffan och läste en stund, innan ögonen gick i kors och jag fick lägga undan boken för att i stället gosa med hundarna. De där stunderna när de sträcker ut sig antingen ovanpå mig eller i mitt knä (Miri rentav på rygg), ligger still och bara njuter av att bli masserade och kliade är så underbara... de gör hela dagen vacker! Jag känner hur axlarna och blodtrycket sjunker, hur hjärtat börjar gnola små vackra visor och alla muskler i armar, ben och rygg slappnar av - det är ren terapi, och jag begriper inte hur jag har kunnat leva i så många år utan hund. Antagligen för att jag haft katt, vilket ger samma lyckokänsla! Djur är den bästa medicin en människa kan få, tror jag. Okej, djur kostar mycket - så det handlar om vad man prioriterar här i livet - och är besvärliga på många olika sätt... men det goda och fina uppväger utan vidare problemen, det intygar jag ur djupet av mitt hjärta. 

Nu sover mina tre pälsklingar under en stor filt här tätt intill mig, och själv lyssnar jag på en CD-bok med små roliga berättelser. Det är som att höra någon läsa en saga för mig, medan jag själv virkar och bara kopplar av. Ja, jag har börjat virka igen, och det känns jättebra! Visserligen får jag göra många pauser för att vila fingrarna (särskilt höger lillfinger, där jag misstänker att jag börjar utveckla artroser (benutväxter som ömmar och deformerar fingret), men vad gör det? Jag har ingen deadline, inte ens på grytvanten jag håller på med åt en vän - hon måste nämligen ge mig tillstånd att använda en annan sorts bomullsgarn, eftersom jag inte kan hitta exakt rätt nyanser jämfört med det jag redan har virkat klart. I och för sig skall de nya garnerna bli andra sidan av grytvanten så det kanske inte märks så mycket, men ändå... jag vill ju att hon blir nöjd med resultatet! Så i väntan på hennes svar virkar jag på en annan sak, bara för att det är roligt.


Skrivet senare samma dag:

Maria kom över och lånade ett ägg, för hon håller på att baka. Det kanske jag också skulle göra endera dagen? Har flera fina bakböcker som bara väntar på att bli använda... jag kommer bara inte igång, även om jag vet att när jag sedan ser resultatet säger jag nästan alltid "att jag inte gör det här oftare - det var ju mycket lättare än jag hade föreställt mig!"... fast, okej, just nu har jag ingen som helst plats i frysen så jag kanske skall vänta till jag har det. För det är en annan sak med mig och bakande: när jag väl kommer igång, gör jag ofta en stor omgång för att kunna frysa in.

Hon som skall ha grytvanten hörde också av sig och godkände de garner jag ville använda... så nu fortsätter jag med det projektet för att kunna posta den färdiga vanten under veckan som kommer. Och apropå det, så kanske en annan rolig sak händer i veckan: jag har nämligen hittat det bord jag vill ha, och när säljaren (som bor i Skara, åtta mil söderut) förstod hur gärna jag vill ha just det bordet sänkte hon priset drastiskt för att jag skulle ha råd med det! Tänk, vännen jag pratade om inledningsvis i det här blogginlägget ser världen som ondskefull medan jag ser den som full av god vilja och vänlighet... att vi kan vara så olika?!? Nu hänger det på att Nina orkar hjälpa mig hämta bordet (det får nämligen inte plats i min bil p.g.a. hundburarna)... och jag är noga med att inte pressa henne, för jag har den största respekt för att hon måste få  de välja tillfällen då hon orkar med dylika äventyr. Så preliminärt blir det på fredag, om allting går som tänkt. 

Det soffbord jag har nu kommer, i så fall, att skänkas till vår lilla lokala hyresgästförening här i Skärva. Det börjar bli dags att tänka på hur vi vill inreda den lokal vi snart skall få oss tilldelade av hyresvärden... senast vid årsskiftet får vi nycklarna, och då skall vi helst ha planerat vad som skall göras där och dela upp uppgifterna mellan oss så att inte alla försöker göra samma saker och andra saker inte blir gjorda alls. Själv tänker jag föreslå att vi som engagerar oss aktivt i området sätter oss ner någon dag och pratar ihop oss om arbetsfördelningen samt gör listor på vad var och en kan tänkas bidra med till inredning m.m.: jag har t.ex. gott om kaffe- och teserviser m.m. som jag gärna skänker, samt soffbordet och lite annat. Tillsammans kan vi säkert skapa ett riktigt mysigt "hem" för föreningens verksamhet! Och när vi har någonstans att vara, kan vi börja med informationskvällar m.m. och bjuda in representanter t.ex. från hyresvärden, kommunen och andra ansvariga för att diskutera saker vi vill förändra till det bättre i området.

Nu börjar det snart bli dags att förbereda och ordna med middag åt oss allihop här hemma... och sedan skall jag fortsätta med virkningen.

Eh... vem var jag då förut?!?

Lördag eftermiddag 

Jag går alltid och funderar på minst en sak, ofta flera... och idag grunnar jag på något märkligt som jag upptäckt hos mig själv på sistone. Jag har ändrat smak i så mycket; mer än jag trodde när jag började söka rätt på vem jag egentligen är. Och det får mig att undra vem jag har varit i alla dessa år, som nu plötsligt inte stämmer, när t.o.m. min smak blivit annorlunda? 

Det gäller inte bara det ätliga, även om det var det första jag la märke till... att jag inte längre längtar efter sådant som bröd, snacks, pasta och pizza, korv och potatis i olika former. I stället har jag börjat gilla thai och olika slags sallader (både varma och kalla) samt fil och yoghurt. Okej, den här nya vurmen för rent kött och resten grönsaker kan hänga ihop med min diabetes... men att man behöver äta något betyder ju inte automatiskt att man föredrar det framför mer onyttig mat? Smakmässigt, menar jag. Större delen av mitt liv som diabetiker har jag tvärtom känt mig trotsig, ledsen och arg (ibland på mig själv och ibland på diabetesen) för att jag velat ha en  masssa saker som inte varit bra för mig. Och trots att jag ibland ersatt kolhydraterna med en sås - nota bene, helt nya smaker där också! Inte alls de jag brukade gilla! - håller sig blodsockret bra. Faktiskt har jag bättre värden än någonsin förr och ligger bara 1-2 över det värde en ickediabetiker har! Vad beror det på? Kanske skall jag inte fundera så mycket på varför jag ändrat smak utan bara vara tacksam för att jag nu inte bara gillar utan rentav föredrar att äta sådan mat som är bra för mig...

Men den här förändrade smaken handlar som sagt inte bara om det man äter och dricker, utan även kläder, skor och inredning. Innan jag reste till Västerås köpte jag i princip bara mjukisbyxor och t-shirts; enkla, bekväma vardagsplagg som alla gick i blått, grått, svart eller vitt. När jag gick i klädesbutiker med Michelle och Marie-Ann upptäckte jag plötsligt att jag tittade på helt andra kläder: chockrosa, blommiga byxor, t.ex. Blusar med mönster. Koftor och tröjor med olika slags kragar. Gudrun Sjödén har jag alltid gillat, men aldrig kunnat köpa (hennes kläder är för dyra), men nu börjar jag fastna för afrikanska och arabiska kläder med starka färger och lika iögonfallande mönster! Vilket gör att mina jackor och skor plötsligt inte alls passar till de plagg jag hittills har unnat mig. Vad är det med mig?!? Ytterligare en detalj vad gäller kläder, förresten: jag har alltid föredragit bylsiga kläder som inte sitter åt, men nu väljer jag ofta plagg som sitter om inte tajt så åtminstone kroppsnära. Om någon såg mig som jag ser ut idag, när jag sitter här och skriver, skulle de tro att jag just kommit in från ett tufft träningspass... inte för att jag är svettig, för det är jag inte, utan för att jag bär den typen av slimmade, moderna träningskläder i svart med chockrosa detaljer. Alltså, det här med rosa är som att ha drabbats av någon sjukdom... jag brukade avsky rosa i alla nyanser, men nu har jag faktiskt över tio plagg i garderoben som är rosa! Jag tror inte mina ögon när jag ser mig själv i spegeln.

Så min fundering är som sagt: om det här är jag idag, vem var jag då förut?!? Jag menar, att jag har hittat mig själv och blivit starkare som person, lärt mig sätta gränser och värna mina behov m.m. borde ju faktiskt inte påverka min normala smak för saker och ting. Det är ju inte på det planet jag har jobbat med att förändras, menar jag. Och även om andra har styrt mitt liv har de inte styrt min smak... jag har inte gått efter vad andra sagt att jag passar i, även om jag förstås genom åren mest burit sådant som jag - med tacksamhet, skall betonas! - fått ("ärva").

Innan sommarens olika äventyr stod TV:n på hela kvällarna och jag zappade mellan kanalerna för att hitta något intressant att titta på. Det hade förstås den fördelen att jag såg en hel del program som jag annars inte hade vetat om skulle sändas. Men nu... nu tittar jag på TV kanske två gånger i veckan, och då bara på de program jag vill se. Hittar jag ingenting lärorikt, vetenskapligt eller kulturellt, stänger jag av igen. Det är samma sak med Internet; jag använder Internetbanken, bloggar, pratar med folk på FB en stund och läser nyheterna... men jag surfar inte annat än för att inhämta information jag behöver just då. 

Dagarna har blivit längre nu när jag stiger upp samma tid varje morgon (senast 09.30, oftast 09.00) och går till sängs samma tid (22 till 22.30). Men de blir också längre därför att jag inte gör saker utan att tänka på dem längre... jag är närvarande på ett helt annat sätt än förut. Med andra ord: jag har slutat fördriva tiden utan använder den medvetet till olika saker - även när det gäller sådant som man skulle kunna kalla just "tidsfördriv" som t.ex. att spela ett spel, läsa, virka eller leka med djuren. Apropå det måste jag skaffa nya leksaker till dem, för i och med att jag möblerade om i vardagsrummet fick en hel del gamla, trasiga och unket luktande tingestar skatta åt förgängelsen. Vill köpa en godisorm till Belle och Miri (det är en stor plastorm som man gömmer små godisar i underifrån, i en smal skåra utmed hela ormkroppen, och sedan får hundarna jobba för att få ut de där godbitarna) när jag får råd... Michelle har en sådan och Belle älskade den! Robin behöver myntaleksaker, men dem brukar jag köpa av Södertälje katthem för de gör så fina saker... får ordna den här saken vid nästa pension, för nu är jag praktiskt taget totalpank igen. Å andra sidan är alla räkningar betalade och jag har handlat i stort sett allt (beror förstås hur snabbt saker och ting tar slut, men jag har försökt tänka långsiktigt) vad jag behöver både till mig och djuren. Så det gör inte så mycket att vara pank... jag behöver inte ligga vaken om nätterna och ha ångest över mitt tomma bankkonto, menar jag.

Psykiskt sett mår jag nog bättre än någonsin förut i mitt liv, antagligen för att jag nu är den som har kontrollen över vad som händer mig. Det har jag aldrig haft förut, det har alltid varit någon annan som styrt mitt öde och jag har bara haft att foga mig. Kanske är det därför jag nu är lite extra vaksam och inte viker en tum för försök till övertalning? Än mindre accepterar jag försök att manipulera mig, oavsett varför. Å andra sidan borde det komma som en positiv förändring för andra, eftersom de numera vet att jag har tänkt igenom saken innan jag har bestämt mig - ett ja är verkligen ett ja, och ett nej är och förblir ett nej. 

När jag nu skriver det här, slår det mig att det kanske var därför jag sprang hos grannarna titt som tätt förut. För att jag - liksom pappa, men av andra orsaker - inte kände det som att jag fanns om jag inte var tillsammans med andra. Som man brukar säga om barn: jag kunde inte roa mig själv. För om man inte vet vem man är, vilka behov man har, vad man tycker om och ogillar o.s.v. så är man ju egentligen inte en egen individ utan mest ett tomt skal för andra att fylla med vad de vill och behöver. Nu, när jag fyller mig själv och vet vem jag är, behöver jag inte ha människor omkring mig utan sysselsätter mig alldeles utmärkt på egen hand. Förr älskade jag också att vara ensam, precis som nu - men då handlade det om att få vila ifrån allt och alla: slippa ljud, slippa prat, slippa tänka. Nu är jag ensam men högst aktiv och gör en massa saker - på mitt sätt och i min takt. Det är en enorm skillnad, när jag tänker efter. Och det förklarar också varför jag förut föll för tjatet att komma på fika och middagar, följa med på allt möjligt, göra tusen saker åt andra mest hela tiden... medan jag nu helst vill vara ifred och syssla med mitt. Jag har inte bara erövrat mig själv, utan min tid också.

Nu är det middagsdags för oss allihopa.


Skrivet senare samma kväll:

Vädret har blivit bättre - idag har vi haft solsken, så promenaderna med hundarna har varit långa och sköna. Passar mig perfekt! 

Så skall jag berätta att jag faktiskt hittade en thai-buffé i Skövde igår och lät mig väl smaka av just det jag längtat så mycket efter: äggnudlar, friterad kyckling, wokad biff med svamp, wokade grönsaker och sötsur sås. Mmm! Och så på det en kopp kaffe för att pigga upp skallen... när man går från butik till butik och handlar det man har på sin inre shoppinglista krävs koncentration, och det är svårt nog även utan att vara omgiven av folkvimmel och en massa ljud man inte valt själv. Så när jag hade klarat av "måstena" (en köksdigitalvåg, ett par byxor - hade bara det par jag bar, så det började krisa på den fronten - och mat till djuren och mig) krävdes det både lunch och fika för att klarna i knoppen igen. Var faktiskt och letade efter en sådan där godisorm också, men oj, så dyr den var! Det får bli en annan månad, helt enkelt. Kunde inte låta bli att kika in på Kyrkornas Second Hand i Mariestad också, på vägen hem, för att leta efter en kryddhylla... någon sådan fann jag dock inte, men i stället unnade jag mig ett s.k. plånboksfodral till min mobiltelefon för 25 kronor och det känns som en investering, eftersom Robin brukar putta ner den från bordet och kliva på den. Han tycker nog lika illa om telefoner som jag gör - hihi! Skillnaden är att han inte behöver köpa en ny om den här skulle gå sönder... 

Thai igår, kebabsallad idag... jodå, mitt diabetesteam har inget att klaga på. Och jag blir mätt fortare än förut, troligen för att jag inte längre tröstäter. 

Har avstått från att virka rätt länge nu, och handen mår bra igen så i kväll skall jag göra en djupdykning bland mina bomullsgarner. Måste fixa mer vitt och ljusgrått också, för jag håller på med en beställning som jag vill ha klar och kunna skicka iväg. Hon skall inte behöva vänta längre än nödvändigt! 

Äldre inlägg

Nyare inlägg