Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Börjar komma upp till ytan

Torsdagskväll 

Efter att i det stora hela ha sovit mig igenom veckans tre första dagar, antingen i sängen eller i soffan, kom jag idag upp till ytan igen. Kände mig faktiskt utvilad - åtminstone för stunden. Så jag tog Belle med mig ut på en lång vända, och sedan fick hon vänta hemma medan jag gick först till biblioteket och efter det till ICA. (Det är så synd att jag inte kan ta henne med mig på de promenaderna också! Men jag vägrar att binda henne utanför... man vet aldrig vad som kan hända.) På biblioteket hade jag nämligen en viktig bokad bok att hämta: "Vuxendiabetes - och ändå ett bra liv" av Stig Attvall och Karin Lorenz. Och besöket på ICA gällde påfyllning av min favoritdryck just nu: A-fil (naturell). Mina blodsockervärden blir allt bättre, och filen hjälper mig att bli mätt och därmed undvika de där stunderna av sug efter något gott. Å, på på tal om det fick jag ett brev från min läkare idag, där han uttrycker lättnad över de förbättrade värdena (jag lämnade ju in en lång serie till honom i förra veckan) och ger mig i uppgift att göra en ny serie fram till nästa träff med diabetessköterskan... så nu skall det stickas i fingrarna sex gånger om dagen igen, puh! Nåja, jag är van och fingrarna läker fort.

Hur mötet gick? Har ingen aning, för jag gick inte! *fnissar busigt* Nej, allvarligt talat insåg jag redan på tisdagsnatten att det hade varit hyckleri att gå... jag har ju sagt nej till att fika eller äta med mina vänner den här veckan, med hänvisning till att jag inte vill gå någonstans utan vara hemma och ta hand om mig, så i konsekvensens namn måste jag avstå från andra utåtriktade saker också. Hur skall annars mina vänner kunna lita på att jag menar vad jag säger? Dessutom kan jag avslöja *sänker rösten* att jag sov som medvetslös över hela mötet och vaknade först vid 18-tiden. Det var så skönt... överhuvudtaget har jag njutit av att inte titta på klockan de här dagarna, utan bara göra vad jag vill när jag känner för det. Vilket hittills mest har inneburit att jag sovit, vilat, promenerat med Belle, ätit och sovit ännu mer. Det enda övriga jag gjort har varit att köra tre tvättmaskiner och en diskmaskin (men de sköter sig ju själva) samt förstås gjort ren kattlådorna varje kväll. När jag vaknade idag tog jag dock faktiskt itu med att göra ren diskbänken och spisen... de blir i regel fulla av små tassavtryck - begriper inte varför?!? Hihi! Och så lagade jag mig en riktigt god gnocchi kokt i hemgjord köttfärssås. Drömmen är att lära mig göra min egen pasta också... men där är vi inte än, och det kommer att dröja till jag orkar ta mig an en sådan uppgift.

Minns du mitt funderande kring hur man hittar balansen mellan att vara social och medmänsklig å ena sidan och att ta hand om sig själv å andra? Jag skrev att jag hittills löst det med att göra just så här, d.v.s. emellanåt dra mig undan omvärlden ett par dagar. Men egentligen är det ingen bra lösning just för mig, har jag insett... för det signalerar ju för omvärlden att jag de andra dagarna orkar med mycket mer kontakt, eftersom jag ju just har vilat en period. Och så är det ju inte... jag orkar egentligt aldrig med särskilt mycket, oavsett hur mycket jag har vilat, och det skrämmer mig att tänka på att jag kanske omedvetet får mina vänner att tro att jag plötsligt är "fullt tillgänglig" igen bara för att perioden med avskildhet är över för den gången. Och att låta söndagarna vara vilodagar är skönt, men även det ganska kontraproduktivt eftersom det verkar ge mina vänner intrycket av att bara de inte stör mig på söndag är jag fullt tillgänglig alla andra dagar i veckan. Visst älskar jag att vara med mina vänner! De betyder jättemycket för mig! Men mina krafter är väldigt begränsade, och också det allra roligaste tär på mig. Teskedarna räcker inte till, oavsett om det jag vill/behöver göra är roligt eller tråkigt. Hur förmedlar man det... mina vänner kan ju inte veta när jag orkar och när jag inte gör det, de är inga tankeläsare och om jag inte svarar på deras anrop i telefonsvararen eller på nätet blir de bara oroliga - de uppfattar inte min tystnad som att jag vill vara ifred, utan tänker att jag råkat illa ut. Sådant kan ju faktiskt hända... jag kan bli liggande och behöva hjälp. Men i 9 fall av 10 vill jag bara vara ensam och inte prata med någon, inte för att jag inte tycker om den som hör av sig utan för att jag inte orkar med någon alls. Knappt mig själv. Då är det bara djurens behov som rankas högre därför att de är beroende av mig och inte kan ordna för dem själva. Belle kan inte gå ut med sig själv, och ingen av dem kan öppna konservburkar eller hälla upp vatten eller torrisar. Katterna kan inte göra ren sina lådor.

Å, apropå det har jag fått beskedet att den självrengörande kattlådan som jag beställde hos Arken Zoo nu har anlänt till butiken! Vi har kommit överens om att jag hämtar den när jag får min pension, men nu inser jag att det blir mitt i påskveckan så jag skall ringa dem och be att få hämta den veckan efter. Skall bli så spännande att se hur den fungerar! Den har huv, precis som de jag har nu, men dessutom en genombruten botten så att när man gör ren lådan silas den rena sanden ner till lådan under (den är alltså dubbelbottnad, med en silbotten mellan) och bara föroreningarna blir kvar att hälla direkt i en soppåse. Väldigt praktiskt, om det fungerar som tänkt... jag har ju svårt att stå med huvudet nedåt, och i dagsläget sitter jag på en puff och försöker skopa utan att tilta huvudet, om du förstår vad jag menar.

Som du märker, är jag på gott humör! Ändå gråter jag mycket, men det är en lättande gråt som gör mig gott. Mina drömmar är oerhört talande, vissa styrker mig och vissa visar upp saker som gör ont så att jag kan reda ut dem... min dröm om den döende mannen återkommer med jämna mellanrum, och nu har jag fått veta att han dog av ALS. Måste läsa på om den sjukdomen... jag "känner" flera personer som har ALS, och som lever ändå med hjälp av ständig assistans, sondmatning och andningshjälp, men den här mannen i min dröm dog trots att han hade tillgång till allt det där och jag behöver reda ut för mig själv varför, eftersom jag känner att det har med något olöst problem inom mig att göra. Något som måste dö, som inte får hållas vid liv längre. Jag vet, det låter märkligt... men drömmar talar ju symbolspråk, och tar till vad de har för att måla upp ett scenario - det handlar egentligen inte om det man ser i drömmen, utan om något i ens undermedvetna som skall kommuniceras med ens medvetna.

En bok jag nyligen har läst (om, för tredje gången nu) är "Märk världen: En bok om vetenskap och intuition" av Tor Nørretranders. Den är fascinerande, eftersom den berättar hur hjärnan fungerar i förhållande till omvärlden. Visste du t.ex. att vår hjärna i varje sekund tar in 10.000.000 bitar info via alla våra sinnen, men bara maximalt 16 bitar når vårt medvetna Jag? Författaren, som är mångårig vetenskapsjournalist, förklarar att det beror på att vi inte klarar av att hantera mer info åt gången (man kan säga att vårt medvetande har 10 bitar bandbredd, medan hjärnans bandbredd alltså är 10.000.000 bitar). 

Och förresten, ordet "information" betyder egentligen inte "det vi vet" utan "det vi har sorterat bort för att det viktiga skall bli ensamt kvar"! Det vi i dagligt tal kallar "information" heter "exformation"  eftersom det är det som i ordnad form levereras till medvetandet ("Jaget") när sorteringen är klar. 

Men vad händer med resten? Är det verkligen sant att vi bara använder 10% av vår hjärnkapacitet? Nej, det är inte sant. Resten av alla de där bitarna som sinnena har samlat ihop används av Miget (jfr. jag och mig) - den del av dig som inte är medveten. Dels för att styra sådant du inte skall tänka på, som t.ex. hjärtfrekvens och tarmrörelser, och dels för sådant som du kan och gör utan att vara medveten om det. Som när du cyklar. Eller känner igen ansikten. Eller läser och förstår att ord blir meningar och meningar blir läsbar text. Miget kan oändligen mycket mer än Jaget... men eftersom Jaget vill vara chefen i skallen, efterrationaliserar det saker du upplever. D.v.s. du gör någonting utan att vara medveten om det, men eftersom Jaget inte gillar att det händer saker som Jaget inte bestämt, ljuger Jaget för sig själv och hittar på en förklaring. "Jag drog bort handen från spisen för att inte bränna mig" säger Jaget. Fastän Miget redan för länge sedan har gjort exakt vad det skall och räddat handen från en skada. Eller "Jag sträckte mig efter muggen" fastän Miget för länge sedan begripit att kroppen är tesugen och därför gör vad som behövs för att ordna den där muggen te, inklusive att sträcka ut armen för att nå muggen. Det här är bevisat i många tester, där hjärnscanning visar att hjärnan utför en rörelse långt innan medvetandet har bestämt sig för att göra den där rörelsen. Sedan efterrationaliserar medvetandet (Jaget) för att förklara varför kroppen gjorde den där rörelsen...

Att Jaget kan efterrationalisera utan att vi märker det, beror förresten på att vi lever i en halv sekunds fördröjning hela tiden. Det du tror att du upplever NU, hände faktiskt för en halv sekund sedan. Det är den tid det tar för de där 10.000.000 bitarna att bli 16 bitar medvetenhet. Den tid det tar för Jaget att uppfatta det Miget lärde sig för en halv sekund sedan. Hänger du med?

Nu vill Jag ha en mugg te, och Miget har redan för länge sedan börjat planera för allt som behöver göras för att Jaget skall få det. Hihi!

Dragit mig undan en vecka

Sen tisdagskväll 




Har du någonsin vaknat av att du gapskrattar? Inte jag heller... förrän idag. Tyvärr kan jag inte berätta varför min dröm var så rolig - det måste man känna till exakt vad varje kortjänare gör under en  katolsk mässa för att begripa, eftersom diverse tokigheter framme vid altaret var vad drömmen handlade om. Men så jag skrattade! Det kom från mitt innersta djup, tror jag, och fick mig att må väldigt bra *'ler stort*. Dessutom fick det mig att minnas en händelse från när jag var alldeles ny som kortjänare, d.v.s. på nittiotalet... det var en mässa vi firade i Danmark, på en av kyrkans "sommarskolor" (kanske inte så mycket "skola" egentligen; mer att vi nordbor möttes för att fira en massa underbara gudstjänster, lyssna till  olika föredrag och umgås under avkopplade former). Det minnesvärda för min del var att i den mässa jag nu tänker på deltog sex biskopar, fjorton präster och många andra kortjänare... och alla, jag betonar ALLA, gjorde små fel! För mig som rookie i gänget var det en mycket trösterik och viktig upplevelse, för den lärde mig dels att det inte gjorde något om jag också begick misstag - och dels att man aldrig någonsin skall inbilla sig att man är fullärd.

När jag nu minns mer av just den "sommarskolan" kommer jag också ihåg en annan läxa, som dock serverades några andra kortjänare: att man aldrig skall dra förhastade slutsatser utan ta reda på fakta innan man säger något. Deltagarna bodde i olika små hus, och varje hus hade hand om köksuppgifterna en dag... men när "vårt" hus skulle diska m.m. efter lunchen, blev jag tillsagd av biskoparna att i stället stå i skrudkammaren och stryka korkläderna åt alla som deltog i kortjänsten. Detta visste inte mina "rumskamrater" om, så jag fick kritik för att jag hade smitit ifrån mina plikter i köket... men om det är något jag har lärt mig av klostertraditionen så är det att lyda mina överordnade och att ta emot kritik utan att gå i försvar. Gud låter allt uppenbaras när det är dags! Och det skedde redan samma dag, någon timme efter kökstjänsten, då alla samlades för att klä om till nästa gudstjänst och fann alla sina kläder strukna och upphängda, redo för användning. Ja, jag fick ursäkter av de som hade kritiserat mig... men det kändes faktiskt inte viktigt för mig - det viktiga var att jag hade fullgjort det mina överordnade hade ålagt mig, och gjort det bra, dessutom. Kanske är det därifrån jag har fått kärleken till att stryka? Det har kommit att bli en meditativ handling för mig, en stunds stillhet då jag får vara ensam med Gud. För folk brukar i regel inte flockas kring den som stryker kläder och annat linne - hihi!

Nå, åter till nuläget.

Den här veckan, som ligger ungefär mitt i den s.k. Stora fastan, har jag dragit mig tillbaka från omvärlden för att dels umgås med Gud, dels förbereda mig för passionsmysteriet under Stilla Veckan (påskveckan) och dels ta hand om mig själv mer än jag brukar. 

Bakgrunden till det sistnämnda har att göra med något som skrämde mig genom att det skrämde någon annan. I fredags träffade jag nämligen min husläkare och fick veta att han är så rädd för min kaotiska diabetes att han för några veckor sedan, då jag missade ett möte med honom p.g.a. att jag hade skrivit fel i kalendern, faktiskt hade varit på väg att skicka polisen hem till mig eftersom han befarade att jag låg död i bostaden! "Du kan få en hjärtinfarkt eller en stroke när som helst om vi inte får ordning på ditt blodsocker" sa han med djupaste allvar där han satt och höll mina händer i sina. "Och det var vad jag trodde hade hänt. Jag blev mycket, mycket rädd". Hans ord har ekat inom mig sedan dess, för hur ofta uttrycker en läkare att han är rädd? De kan prata om allvar, risker, att de är bekymrade o.s.v.... men rädd? Hans rädsla skrämde mig också, och det med rätta - för jag har svårt att inse i hjärtat vad huvudet redan känner till, nämligen hur farlig en obehandlad diabetes är. 

Dessutom berättade han för mig att han har stenkoll på hur ofta jag tar ut mediciner från apoteket och hur länge de borde räcka, vilket gör att han också har stenkoll på om jag slarvar med dem... och så förklarade han att många symptom jag lider av, men inte har reflekterat så mycket över, hör ihop med min diabetes. T.ex. att jag är så trött och ändå har sömnsvårigheter, och att jag blivit tilltagande glömsk under det senaste halvåret. Nu fick det vara nog, betonade han till sist: jag måste sluta ha så mycket för mig och i stället se min diabetesbehandling som mitt "heltidsegagemang". Detta sedan jag berättat hur de senaste veckorna varit, rent faktiskt: att jag inte varit hemma särskilt mycket, att jag engagerat mig i Hyresgästföreningen och börjat utbilda mig för att agera som husombud här i bostadsområdet, att jag tillsammans med andra boende tagit itu med att rätta till olika problem (t.ex. uppdaterad köksinredning i flertalet lägenheter, fläktar, tvättstugan, källaren och lekplatsen), att jag mist både en älskad katt och flera nära och kära o.s.v... "Allt det där är nog viktigt, det också" sa han "men det gör det bara ännu mer akut att du koncentrerar dig på diabetesbehandlingen".

Så nu har jag fått ringa återbud till flera kurser i Hyresgästföreningens regi och uttrycka förhoppningen att jag skall kunna gå någon av dem i höst i stället, och jag har avbokat mycket annat som jag hade påtagit mig... kvar är nu en begravning, klerikala synoden efter Skärtorsdagsmässan i Stockholm samt församlingens årsmöte i Västerås. 

Begravningen gäller en mycket god vän till mig, som jag visserligen kände till var allvarligt sjuk men som ändå dog överraskande för en kort tid sedan. Det kom som en chock - man kan nog aldrig vara förberedd, hur väl man än känt till något, tror jag. Jag var ju absolut inte beredd när mamma dog! Och Mikaels död kom också som ett slag i magen, lika mycket som Berits. 



Skrivet senare samma natt:

En av de saker som jag har allra svårast att tackla är när jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv, och skjuta annat åt sidan för en begränsad tid - och så dyker det upp något där jag förväntas engagera mig. I morgon eftermiddag vill en kvinna träffa oss aktiva här i området för att planera en studiecirkel, och jag har pratat med de andra om fika och fikabröd m.m. samt varit med om att bestämma var mötet skall äga rum. Tack och lov inte hos mig, utan hos Maria. Men själva datumet bestämdes utan att jag var med, och nu blir det som sagt i morgon... men jag har ju lovat mig själv att inte delta i något denna vecka! Inte träffa någon, inte gå någonstans, inte göra någonting utåtriktat, utan bara ta hand om mig själv och mina djur. Så hur gör jag nu?!? Går jag på mötet eller inte? Mitt hjärta är tudelat, för jag vill inte svika de andra som skall vara med i studiecirkeln - men jag vill inte heller svika mig själv. 

Ibland tänker jag att det här är mitt mest centrala relationsproblem... den ständiga avvägningen mellan andras behov och mina egna. 

Ironiskt nog sände en kär vän mig en väldigt viktig text just idag (alltså tisdag - eftersom jag fortfarande är vaken känns det inte som onsdag än). Hon hade fått den på ett föredrag som behandlade precis detta dilemma, och jag har tänkt göra övningen när jag har bloggat klart. Så här ser den ut:








Det här stämmer ju dessutom med vad kuratorn försökte lära mig: att se mig själv som lika viktig som andra. Att mina behov också måste få plats, att de inte får bli sekunda i en sådan omfattning att jag skadar mig själv. Och faktum är ju att jag skadar mig själv just nu, eftersom jag inte sköter min diabetes och sliter för hårt på min kropp. Gör massor av saker för andras skull, men nästan aldrig något för min egen. Och nota bene: jag gör det för att det är roligt, för att jag gläds av att glädja andra! Det är också viktigt, sett ur min synvinkel: det är egoismen som förstör och river ned i relationer, samhället, världen, och jag vill inte vara en del av denna egoism. Men samtidigt ligger det ju sanning i att man inte kan finnas till för andra om man kör slut på sig själv. 

Mitt i allt detta sitter jag fast, oförmögen att hitta balansen. Var lägger jag ribban för mina krafter och min tid? Hur väger jag mellan andras behov och mina egna? Hittills har min lösning varit att då och då dra mig tillbaka och stänga av alla intryck utifrån (vilket också innebär andras behov)... men egentligen vill jag ju hitta ett mer integrerande sätt, där varje dag kan rymma bägge delar. Jag vet bara inte hur man gör. Var ligger den där magiska punkten där man är fullt ut empatisk och medmänsklig, samtidigt som man hushållar med sig själv och undviker att skada sig? Det ligger något mycket viktigt i uttrycket att man fullbordar sig själv genom att leva för andra... att det är ett slags allmän kallelse varenda människa är född till. För att vi är flockdjur, och lever i samhällen där vi skall ta hand om varandra. I ett kloster finns också tanken att om jag tar hand om var och en av de andra, kommer var och en av dem att ta hand om mig. Men så fungerar det inte ute i världen, tyvärr. Där är obalansen tydlig och mycket svår att komma tillrätta med... och det gör mig ledsen, får mig att känna en ännu starkare drift att väga över den goda vågskålen med mina gärningar och min omsorg om andra. Men det beror förstås på att de som går i kloster skriver under ett slags kontrakt, ordensregeln, som i detalj avgör hur man skall agera. Det finns faktiskt ett slags "samhällskontrakt" i världen också... en tyst, socialt baserad överenskommelse om att i ett samhälle hjälper vi varandra och de starka bär de svaga. Det är ju t.ex. därför vi betalar skatt för att sådant som sjukvård, skola, omsorg, vägar m.m. skall fungera. Men de starka ställer inte alltid upp på detta kontakt, utan vill använda sin styrka åt att själva njuta av livet. Tappade vi bort något någonstans på vägen? Var övergick 1980-talets anda av "självförverkligande" över i fullt utblommad egoism? 

Eller är dilemmat med balansen så svårt att folk ger upp och väljer antingen eller? Vilket då delar upp samhället i en grupp som alltid tar hand om andra och en grupp som bara bryr sig om sig själva. Där de svaga känner sig övergivna och de starka anser sig utnyttjade. Det hela är smärtsamt sorgligt, och jag är definitivt inte förmögen att se någon lösning på problemet.

Nyare inlägg