Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Ett kortvarigt nervsammanbrott

Natten mellan onsdag och torsdag

På sistone har jag haft flera påfrestande dagar i rad, som tärt på mitt vanligen fridsamma sinnelag, och i kväll (alltså, för några timmar sedan) brast mitt tålamod plötsligt och jag kände hur jag blev otrevlig mot både mamma och djuren. Det var många faktorer som samverkade... dels är jag den här våren extra allergisk mot husisarna, och trots att jag uppriktigt älskar och känner mig tacksam för att de vill komma nära och gosa med mig får självbevarelsedriften mig att vilja dra mig undan dem - och det ger mig skuldkänslor... dels har jag extra stora ekonomiska bekymmer just nu, eftersom jag inte får ihop de pengar jag behöver för att klara bl.a. elräkningarna (Fortum hör, via Intrum Justitia, av sig närapå varannan dag nu och påpekar att skulden har ökat med si och så många tusen, så nu är jag uppe i över 7.000 kronor... och varifrån tar jag de slantarna?!?)... och dels har mamma blivit alltmer glömsk, vilket gör att jag knappt hinner sätta mig ner förrän hon ber mig att hämta eller göra än det ena än det andra - samtidigt som hon olyckligt ber mig om ursäkt för att hon besvärar mig, vilket i sin tur ger mig skuldkänslor över att jag får henne att känna det så... ja, det slutade med att jag störtade upp ur soffan, höll för öronen och brast i gråt med ett rop om att jag avskydde att känna mig så elak som inte orkade med. Jag visste ju att varken djuren eller mamma rår för att jag inte klarar alla de här sakerna just nu, och jag vill inte fara ut mot eller bete mig ojuste mot dem! Mamma tog det lyckligtvis bra, hjälpte mig att lugna ner mig och poängterade att jag inte överreagerade utan faktiskt är hårt belastad, oavsett att det inte är någons fel utan bara är som det är... och efter några koppar te, en avstängd TV och lite andra åtgärder för att minska intrycken utifrån började jag må bättre. Nu sover hon sedan flera timmar och de flesta djuren också, jag har tagit min allergimedicin och en migräntablett som lugnat ner kroppen en smula... och så snart mamma har åkt iväg till dialysen skall jag se till att sova ut ordentligt så att jag kommer i balans igen.

Foten mår bättre, dock, och Belle och jag har kunnat återuppta våra skogspromenader även om vi tar det lugnt och mest går på stigar. Det har varit ostadigt väder med rätt mycket blåst, men idag sken solen och jag la märke till att träden har börjat slå ut. För att inte tala om hur marken täcks av underbara mattor av vitsippor lite varstans! 

En annan positiv sak är att jag idag faktiskt har varit iväg till en frisörska och fått mitt hår klippt. Det var evigheter sedan jag unnade mig något sådant, men det har öppnat en ny liten salong i Gullspång som lockade med klippning för 100 kronor... och eftersom mamma (som i alla år - med den äran - har skött mitt hår) inte längre klarar av att göra det, tänkte jag att det här var ett bra tillfälle att få av mig lite "vinterpäls". Efteråt besökte mamma och jag Amnegårdens café och fikade - där får man kaffe med påtår och en smörgås för 15 kronor, så vi blundade för att vi egentligen inte hade råd med det (heller)... 

Ont i foten

Fredag kväll 

Det har varit jobbigt de senaste två dagarna... igår fick vi äntligen den nya bankdosan (den gamla la av i förra veckan, så vi kunde inte använda oss av Internetbanken - vilket är den enda bank vi har, åtminstone utan långa bilresor på över timmen) och satte oss att betala så många räkningar vi hade pengar till. Slutsumman stannade på drygt 10.000... men kvar låg räkningar för över 15.000 kronor, så lättnaden var inte särskilt stor efteråt. Jag måste verkligen få teleskopet och geigermätaren sålda, för då får jag åtminstone in 8.000 kronor att lägga till nästa pension. Skall försöka annonsera ut dem på fler ställen, så kanske jag får napp någonstans i alla fall...

Under natten har jag dessutom på något sätt, som jag inte har lyckats klura ut, skadat min högra fot. Det känns som om jag har en spricka i eller rentav ett brott på något av benen i fotryggen... mamma föreslog att jag kanske har råkat sparka in i väggen under sömnen, men skulle man inte vakna av smärtan? Hur som helst har hon hjälpt mig att linda foten riktigt bra och jag tar det extremt försiktigt när jag går... men har det inte gått över till på måndag, skall jag prata med vårdcentralen om att få foten röntgad. Jag tror inte att den är bruten, eftersom jag kan gå på den (om än med möda, eftersom det gör rejält ont), men det är nog bra att försäkra sig om saken.

Det vackra vårvädret bröts av ett regn idag, och sedan har det varit mulet och lite kyligare än tidigare. Jag förklarade för Belle att min fot inte tillät skogspromenader och hon gav mig en blick som tydligare än ord svarade: "Skogspromenad? Är du inte klok? Det regnar ju! Jag stannar inomhus". Varpå hon bäddade ner sig under filtarna i soffan, och rexarna rullade ihop sig ovanpå henne.

Har inte tänkt bli långrandig, men innan jag tar tepaus och börjar elda vill jag berätta om en dröm jag hade natten till idag. Någon lockade mig in till sta'n (antar att det var Stockholm - påminde i alla fall om det) för något, ett restaurangbesök eller liknande, och när jag skulle åka hem råkade jag hamna på fel buss - jag skulle söderut, men den här bussen gick norrut. Dessutom körde den väldigt länge innan den stannade vid en hållplats, men där steg jag av och bestämde mig för att ta första bästa buss söderut igen... det var bara det att det aldrig kom någon. Jag började gå genom en gråtrist förortsstad, det skymde och alla omkring mig verkade vara på väg någonstans. Slutligen nådde jag en tunnelbanenedgång... men min plånbok var borta, och jag förstod att de inte skulle låta mig åka gratis. En kvinna med ett barn stannade till och frågade vad som stod på, och jag sa som det var, att jag behövde ta mig hem till min sjuka mamma men inte hade pengar till tunnelbanan. "Jag hjälper dig" sa kvinnan "om du först går med mig hem och lägger lillan". Hon förklarade att hon var rädd att gå ensam, så jag gjorde följe med henne till en betongkoloss till byggnad där de hade en liten lägenhet många våningar upp. Så snart vi lagt flickan, gick vi ut igen. Det var då jag såg pappa stå i ett gatuhörn och tala i en mobiltelefon... och jag insåg att jag var död, att det inte fanns någon väg hem och att mamma var lämnad ensam. En fasansfull ångest grep mig... och så vaknade jag.

Det finns aldrig några garantier. Vi tror att mamma går först över Regnbågsbron, helt enkelt därför att hon är äldst och sjukast. Men någonting kan hända mig, och då blir hon ensam. Alltså måste vi få flytten avklarad... det är fasansfullt nog att ens behöva tänka på den stund då vi skils åt, men att den som blir kvar sitter ensam i det här stora huset är ännu värre.

Får man...?

Natten mellan onsdag och torsdag  

Har funderat vidare kring de tankar senaste nattens dröm väckte, och framför allt har jag grunnat kring min egen rädsla för att utforma mitt liv som jag själv vill ha det. För ett antal år sedan lyssnade jag till en radiodebatt om en växande trend bland unga kvinnor att vilja vara hemmafruar, något som äldre kvinnor reagerade med fasa på eftersom de själva på sätt och vis just tagit sig ur den tillvaron för att bli utbildade, arbetande karriärkvinnor. När jag nu tänker tillbaka på den debatten, undrar jag om ett samhälle inte borde vara utformat så att människor själva kan välja hur de vill utforma sina liv utan att samtidigt behöva bära andras kritik, oförstående eller ordlösa krav på sina axlar... jag menar, borde det inte vara precis lika tillåtet att vara karriärist som att vara hemmafru? Och hur kommer det sig att just kvinnor nekas att lägga ribban var de själva vill? Om man stannar hemma, sviker man den viktiga kampen för kvinnors jämlikhet. Om man istället väljer att göra karriär, sviker man "kvinnan i sig". Vad gör att just kvinnorna måste utforma sina liv utifrån olika politiska ställningstaganden istället för att helt enkelt följa sin inre röst? 

Jag sticker inte under stol med att jag absolut ville göra karriär - inte för att tjäna pengar, utan för att "bli något", visa att jag som kvinna minsann "kunde" lika bra som män. Ironiskt nog placerade jag mig på den tiden rent politiskt i det liberala fältet, med en liten dragning åt högerkanten. Idag, när livet efter en hel del krumbukter fört mig in på en väg som jag aldrig hade kunnat förutse, är jag en djupt troende "hemmafru"... samtidigt som jag politiskt drar alltmer åt vänsterkanten och kallar mig feminist. Det är därför den här frågan om hur man som kvinna skall göra sina livsval innebär en sådan paradox och väcker så många mer eller mindre omöjliga frågor. 

Jag kan fler, när jag nu ändå är igång. Varför är man mindre "kvinna" om man väljer att inte bilda familj? Varför är så många kvinnor i ledande position i regel rätt lika män? Varför har en ingenjör så mycket mer betalt än en sjuksköterska, trots att den senares ansvar är så mycket större? Varför tror folk att Gud är en man, samtidigt som de påstår att "han" inte går att beskriva i biologiska termer? Att Jesus var man är en annan sak - något kön måste han ju ha när han lät sig födas som människa, och han var inte dummare än att han begrep att ingen skulle lyssna på en kvinna. 

Nåväl, tillbaka till ursprungsfrågan nu... varför har jag så svårt att bejaka att det är trevligt att vara "hemmafru"? Att det här lilla livet jag just nu lever känns tillräckligt meningsfullt för att räcka åt mig? Ett svar, som jag tror ligger nära sanningen, är just detta att jag inte borde nöja mig med att gå här hemma och "bara" ägna mig åt familjen och hushållet. Eller, rättare sagt, jag är rädd att andra tycker att jag borde ha större visioner än så här. Min egen rätt svaga invändning är att jag har haft betydligt större ambitioner tidigare i livet, men att omständigheterna inte tillät vidare vandring på den vägen. Och så tänker jag på vår store svenske mystiker Hjalmar Ekström, som halvvägs genom livet blev skomakare för att få sitta i fred med sin inre bön (att gå i kloster var inget alternativ för en lutheran på den tiden, och han måste ju försörja sig på något sätt). Ingen skulle ha vetat ett dugg om hans andliga insikter om han inte hade brevväxlat med andra andliga sökare... och de där insikterna hade aldrig fått chansen att växa och mogna om han inte hade levt ett så tillbakadraget liv. Själv har jag ingen längtan att få bli känd som mystiker, jag är bara lycklig att Gud gillar att prata med mig... men åh, så jag känner igen mig i Hjalmar Ekströms förnöjsamhet med sitt "lilla" liv som skomakare, så långt borta från omvärldens larm och lockelser! 

Att jag inte törs slappna av och trivas med mitt "lilla" liv handlar nog framför allt om att jag sitter fast i diverse föreställningar om vad jag som medelålders modern kvinna borde vara/ göra, och att jag inbillar mig att andra begär detsamma av mig. Vilket egentligen är enbart dumt, eftersom jag ju faktiskt inte har en aning om vad andra tänker om mig. Det fanns en reklamslogan på 1950-talet som sa: "Se på dina skor - andra gör det!" Men om jag skall utgå från mig själv, så stämmer det inte... jag tittar ytterst sällan på andras skor, lika lite som jag går omkring och jämför mig med hur andra ser ut eller lever. Så varför skulle andra företa en närmare granskning av mig? Egentligen är det ju ett slags narcissism att tro att man är så intressant att andra människor slösar tid på att studera en... *skrattar*

Fler drömmar... men få svar

Onsdag eftermiddag  

Under natten har jag haft en ny intensiv dröm, som var ett slags förspel till gårnattens dröm om hjärnoperationen. I den här drömmen tappade jag nästan hela mitt språk, kunde bara tala enstavigt och efter lång eftertanke, och jag vinglade så kraftigt att jag inte gärna stod upp utan stöd. Det blev snabbt så farligt att jag sökte vård och blev intagen på en avdelning med patienter som behövde utvärdering av olika specialister... och stämningen var familjär, eftersom alla patienterna var unga eller medelålders (alltså, ingen var gammal) och hade symptom som kommit plötsligt, så vi kände igen oss i varandras situation. Personalen var mycket omhändertagande och nästan lite "mammiga"... kanske jag har en liten ledtråd i den detaljen? Inte för att jag har behov av att bli "mammad" av någon - när jag mår dåligt vill jag helst vara i fred, inte ha någon i min närhet som skall ta hand om mig, om ni förstår vad jag menar - men å andra sidan, om det här vore ett företag skulle jag gladeligen delegera ett antal uppgifter, om jag säger så. Hur som helst fortsatte min dröm med att jag blev noga undersökt av olika läkare som kom fram till att mina symptom berodde på en neurologisk skada i hjärnan, och det bestämdes att jag skulle opereras. I väntan på operationen fick jag vara kvar på den där mysiga, lite avsides avdelningen och det kändes tryggt... inte bara för att jag själv kände mig säker där, utan också för att jag hade kommit att fästa mig vid de andra patienterna och ville veta hur det gick för dem. 

En vän på FB kommenterade gårnattens dröm med att den kan handla om mitt krånglande huvud... jag har ju en godartad tumör någonstans där inne, och det är, vad jag förstår, den som ställer till det för mig: ger mig den här hämmande migränen, stör mitt tal emellanåt, gör mig trött, stresskänslig och okoncentrerad m.m. Det låter rätt rimligt, för det är de här problemen som styr det mesta av min vardag och ibland är jag så trött på alltsammans att jag verkligen skulle vilja få tumören bortopererad... det är bara det att läkarna inte vill, om de inte absolut måste, eftersom den sitter väldigt dumt till. Den senaste neurologen som jag talade med sa rentav att skadorna av operationen skulle kunna bli mer handikappande än dem jag har nu... och jag är inte dummare än att jag väljer det bättre av två onda ting. 

Dagens dröm känns dock som om det hela är inne på ett annat spår, nämligen min oförmåga att lära mig leva med situationen som den ser ut. Jag har kämpat med acceptansen i femton års tid nu, och fortfarande har jag inte hunnit hela vägen fram... kanske för att så många andra påverkas av att jag inte är i skick, eller hur jag skall uttrycka saken. Eller inbillar jag mig bara? Är det helt enkelt så att jag vill befinna mig mer i livets flöde och kämpar emot varje gång jag får bevisat för mig att jag inte duger till det? Jag är så bra på att påpeka för andra människor att de är värdefulla för att de finns, inte för vad de gör... men själv kan jag inte ge mig den rätten. När jag växte upp, fick jag lära mig av äldre släktingar att "vila får man göra i graven" och att "den som inte arbetar skall heller inte äta"... alltså, man måste arbeta - och det hårt - för att räknas. Trots att jag anser att det definitivt måste finnas plats i ett samhälle också för dem som inte kan bidra lika mycket, har jag svårt att våga placera mig själv i den gruppen... samtidigt som jag faktiskt längtar efter att få luta mig tillbaka och vara nöjd med det jag klarar av.

Det är det här som gör våra flyttplaner/drömmar så smärtsamma. Egentligen vill jag ju inte flytta härifrån, för jag älskar huset och trädgården. Å andra sidan längtar jag intensivt efter ett lättare liv, där inte varje steg på vägen måste vara så fyllt av kamp och misslyckande. En mindre bostad innebär en bättre ekonomi, dessutom (lägre omkostnader för boende, bensin m.m.) - och den detaljen väger oerhört tungt. Men vet ni vad jag har kommit att tänka på (fast jag inte vill)? Vi kanske inte blir godkända av bostadsrättsföreningen p.g.a. att vi har skuldsanering! Och då blir det ingen flytt. Det är ett år kvar av skuldsaneringen, sedan är vi skuldfria och alla anmärkningar m.m. försvinner... kan man få föreningen att se det som att vår ekonomi kommer att bli bättre, bara vi får den tiden på oss? Eller kan de gå med på att någon går i god för oss? Mitt mål är ju att försäljningen av det här huset skall täcka huslånen för det här huset och insatsen för bostadsrätten... och kan vi lägga upp insatsen kontant, kanske det inte blir så omöjligt som jag befarar? Usch, nu måste jag sluta tänka på det här, jag börjar få ångest...   

Ömsom

Tisdag kväll  

Jag mår inte bra just nu, men tar vara på de bra stunderna genom att promenera i skogen med Belle, sitta i solskenet i trädgården och lyssna till fågelsången, dricka te med mamma, laga god mat och, när orken räcker till, köra en disk- eller tvättmaskin. 

Drömde i natt att jag var livshotande sjuk eller skadad och behövde, för att överleva, gå igenom en hjärnoperation. En neurokirurg hade kommit överens med en kollega om att de skulle utföra operationen, eftersom de var experter på just den sortens ingrepp, men allt måste ske i hemlighet eftersom överläkaren på neurologiavdelningen krävde att få göra alla operationer själv och vi alltså måste förhindra att han fick veta något. En anestesiläkare hade de också kopplat in, men fler vågade de inte prata med av risk att den där överläkaren fick reda på det hela... och själv var jag så vettskrämd att det första anestesiläkaren sa när han fick syn på mig var "kan jag få söva ner den där stackaren innan hon svimmar?" När jag sedan vaknade ur narkosen hade allt gått bra och jag hade placerats i en sal på infektions-avdelningen för att inte röja min existens för överläkaren på neuro och "vilka är bättre på eftervård efter en operation än infektionspersonalen?" som kirurgerna sa. Där träffade jag en annan patient, som frågade om jag ville följa med ner till den stora simhallen som fanns på sjukhuset. Jag svarade att jag inte trodde att en nyopererad fick besöka en simhall, och att personalen hade rekommenderat att jag joggade i källarkorridorerna för att återfå krafterna... och så vaknade jag.

Vad betyder en sådan dröm? Måste nog få grunna på den innan jag förstår budskapet. 

Äldre inlägg

Nyare inlägg