Svåra frågor

Tisdagskväll 


Det är inte utsidan som avgör, det vet alla... och för mig avgör inte en boks sidantal, storlek eller layout om den är livsavgörande eller inte. Läste igår kväll den tunna lilla boken "Fader, jag överlämnar mig åt dig" av karmelitmunken Wilfrid Stinissen och kom bara till sidan 18 innan tårarna började rinna. Bli nu inte orolig, det är nyttig gråt - en hälsosam gråt över hur mycket man vill och hur lite man förmår, hur stora drömmar man har och hur långt ifrån målet man tycket sig stå. När det gäller de andliga frågorna handlar väldigt mycket om diskrespanser mellan vad som verkligen sker och vad man själv upplever... särskilt när man ger sig in i kontemplativ bön (ordlöst, en hjärtats bön, d.v.s. när man ber utan att be om något). Ens innerliga strävan handlar om att komma i förening med Gud... men man känner sig så ofta, faktiskt nästan alltid, som om man misslyckas. Då gäller det att inte tappa modet utan fortsätta, trots denna "torka".

Vad skriver fader Stinissen på sidan 18 (och 19)? Jag citerar den text som fick mig att brista i stilla gråt:


Det allra svåraste är kanske att tro att Gud också kan använda och
förvandla vår inre fattigdom. Ändå är det just den som kan bli Guds
trognaste tjänare. "Hästen producerar gödsel i stallet" skriver Tauler
(1300-1361). "I sig själv är gödseln vidrig och förpestar luften. Emel-
lertid släpar samma häst den med mycken möda till åkrarna, där
den får en dyrbar skörd av fint vete eller utsökt vin att växa, en
skörd som inte skulle blivit så god om den inte fått någon gödsel.
Dina egna fel som du för ögonblicket inte får bukt med och som du 
aldrig lyckas bemästra, de är din gödsel. Ta dig an att flitigt bära den
till Guds mycket älskvärda viljas åker i sann överlåtelse. Sprid din
gödsel över denna goda jord och utan minsta tvivel skall ädla och
ljuvliga frukter växa fram ur den med ödmjuk överlåtelse".

Känner du dig ängslig, torr, maktlös, ledsen? "Själva rädslan" skriver
de Caussade, "förlamningen och förtvivlan blir till verser i mörkrets
lovsång. Man är överlycklig att inte utelämna en stavelse. Man vet
att allt skall mynna ut i 'Ära vare Fadern'. Att vara vilsegången gör
man till väg. Mörkret blir till vägviserska. Tvivlen ger förvissning 
och ju mer obeslutsam Isak är, om vilket offer som skall frambäras,
dess mer lägger Abraham allt i Försynens händer och väntar allt av
den". 

- - -

Ibland kan Gud verka grym. Man kan få ett untryck av att det är han 
som är den stora plågoanden. Men om han plågar människan, är det
därför att hans barmhärtighet aldrig ger upp. Han fortsätter att tro
allting, hoppas allting, försöka allting för att få oss att släppa taget
och kapitulera. I stället för att tycka att Gud är omöjlig, borde vi vara
tacksamma över att han aldrig tappar modet. Gud känner oss. Han vet
hur inkrökta vi är i oss själva och benägna att göra vårt eget jag till
centrum, även i vår kärlek.


De här är ord som träffade mig rakt i hjärtat... för sanningen att säga känns det som att allt jag har att erbjuda Gud är just gödsel. Och mittenstycket här ovan är en direkt beskrivning av hur jag oftast känner det i min bön. Så min gråt handlade om tröst, om tillit och tacksamhet... inte sorg.

Skall inte skriva så mycket mer om detta nu... men ett avslutande citat ur boken vill jag absolut få dela med dig som läser detta:


Om Gud ända från början hade låtit oss skåda hans ansikte, skulle vi
från början försatts i ett definitivt tillstånd av idel mottagande. Men
han ville att vi skulle vara som han, och leva av både givande och mot-
tagande. Större heder kunde han inte ha visat oss!


Och nu till något helt annat.

Idag är det faktiskt ännu varmare än tidigare - cirka +28 grader i skuggan - men samtidigt fläktar en sval vind, så det känns betydligt mer uthärdligt. Ändå längtar jag efter regn... fortsätter att vattna alla mina blommor, fortsätter att dricka mycket vatten och ser till att djuren också gör det (och mina vänner!), ordnar skugga åt oss allesammans och tar det väldigt, väldigt lugnt. Det enda fysiskt aktiva jag sysselsatt mig med var en promenad ner till biblioteket för att hämta tre reserverade böcker ("Vara i bön utan att be om något" av Margareta Melin, "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av broder Iain Matthew, karmelit, samt "Jag lever ett liv som liknar ditt" av Jan Grue). Dessutom hittade jag en liten japansk bok som jag inte kunde motstå: "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata. Jag älskar japanska och kinesiska berättelser! De har ett så poetiskt och ändå jordnära sätt att skriva...

Nu kvällas det, mitt parasoll räcker inte längre till för att hålla solen borta och jag behöver tvätta några maskiner med filtar m.m. innan det blir så sent att jag riskerar att störa någon i huset, så jag har dragit mig inåt. Djuren är dock kvar ute och lapar kvällsso.! En sådan glädje det är att de inte är så beroende av att också jag vistas utomhus för att de skall få vara på uteplatsen...!

Frid och ro

Måndag, tidig kväll 

I onsdags gick en av mina drömmar i uppfyllelse: genom att sätta samman tolv kompostgaller skapade jag ett staket runt uteplatsen, och sedan jag kollat att Robin förstått att gallren är alltför vingliga för att klättra på har alla tre djuren kunnat gå lösa där utan löplinor, gå in och ut genom den öppna dörren som de vill och få så mycket frihet jag är mäktig att ge dem... känns underbart!

Det ger också mig frihet - jag behöver inte längre sitta ytterst på stolskanten och vara beredd att trassla ut linor som knyter ihop sig runt bord, stolar och parasollfot m.m. Inte heller riskerar jag att få mina blomkrukor välta av linorna. Ungarna sköter sig perfekt, och som de har viloplatser både i sol och i skugga har vi kunnat vara ute väldigt mycket de här dagarna. Själv kan jag vila, läsa, lösa korsord... ha det lugnt och skönt, helt enkelt. 

Igår var det en vecka sedan jag tog time out från Facebook, om jag minns rätt, och lika länge har jag låtit bli att blogga, läsa tidningar, titta på TV m.fl. saker som skulle kunna stressa mig. Jag har ingen aning om vad som händer i världen och tänker att det gör ingenting - det finns så många andra som vet, och jag behöver inte ha totalkoll på sådant jag ändå inte har något med att göra eller kan göra något åt. I stället ber jag, länge och intensivt. Och ju mer kontemplativ jag blir, desto tystare blir det i huvudet...hjärtat har helt tagit över, ordlöst och betydligt djupare. Jag läser dessutom bara andliga böcker, särskilt just om kontemplativ bön, så det finns inte mycket som distraherar mig. 

Skulle vara vädret då, för oj, så varmt det har blivit! I nästan en vecka nu har vi haft kring +25 grader i skuggan, och det gör mig trött och seg... så dagarna delas på sätt och vis in i tre delar just nu: en del som jag tillbringar på uteplatsen eller på promenader med hundarna, en del som jag är inomhus och sköter hushållet och en del då jag sover. Har persiennerna helt stängda i vardagsrummet och låter takfläkten gå dygnet runt, och som det är lite grand öppet i köksfönstret också blir det ju tvärdrag varje gång dörren till uteplatsen står öppen. Annars skulle jag inte kunna sova om nätterna. Längtar faktiskt efter regn... jag måste vattna blommorna varje kväll, så fort torkar de i den intensiva solen, och om mina blommor på uteplatsen är törstiga hur skall det då inte vara i naturen??!? Det har bara hunnit bli den 1 juni och vi har redan eldningsförbud i hela kommunen! Senare blir det väl vattenrestriktioner också... men till dess släcker jag mina blommors törst varenda kväll när solen sjunkit mot trädtopparna och hustaken. 

Damerna har slutat löpa, tack och lov! Den här senaste löptiden har varit väldigt påfrestande för oss alla... Miri har försökt para sig med Robin (som försvarat sig först med vänliga tillsägelser och sedan med en vass klo), Belle och Miri har ridit på varandra stup i kvarten (även nattetid och då gärna ovanpå mig, vilket gjort det svårt att sova), Belle har varit trött bortom ord och väldigt gnällig... puh, jag begriper inte att vi överlevde! Men nu är det lugnt i ett halvår, och det är jag tacksam för... inte minst för Belles skull. Ett tag var jag riktigt orolig för om hon skulle orka med...

Annars mår vi bra, alla fyra. Tar det extremt lugnt, vilar och dricker mycket, håller oss i skuggan mest hela tiden. Jag gör bara längre promenader med hundarna tidigt på morgonen och sent på kvällen - i övrigt blir det korta rastningar för att inte anstränga dem i värmen. 

Bilen står där den står. Behöver den inte, känner inget behov av att åka omkring. Dessutom har jag inte fått ihop de pengar jag behöver för nya däck och bilskatten än... men det är ett obestridligt faktum att min ekonomi ser bättre ut när bilen står still, vilket är en tankeställare. När jag flyttat till Västerås skall jag göra mig av med bilen.


Dags att jobba på läxan

Lördag, tidig kväll 


Vill börja med att berätta att vi haft ett rejält åskväder här nu på eftermiddagen. Himlen blev nästan svart, regnet vräkte ner och åskan mullrade direkt över hustaken... Belle blev lite orolig, men Robin tyckte det var spännande att sitta med nosen i fönsterspringan och känna dofterna (jag hade tidigare under dagen öppnat alla fönster lite grand på glänt för att vädra). Tänk att det doftar så mycket efter ett regnväder! Alla naturens blommor verkar öppna sig samtidigt, och regnet själv får allting att kännas så fräscht och nytt... man blir nästan lite yr och måste stå stilla för att dra in allt detta i sin kropp. Ahh! Jag har alltid älskat regn... när jag bodde i stockholmsområdet ville jag alltid ut och känna lukten av våt asfalt, och här är det naturen som fyller mina lungor med väldofter. Min huvudvärk gick över också, förresten... och jag var inte den enda som upplevde huvudvärk flera timmar innan åskan bröt loss, för både Alex och Maria sa att de behövt ta en tablett för att lindra "skallebanket". 

Och nu över till något helt annat.

Min väninna Mia har givit mig en mycket svår men viktig läxa att jobba på. Hon är så klarsynt och sätter fingret på det jag själv inte ser i mitt liv! Den här gången pratade vi om att jag har så svårt att sova, mår dåligt på olika sätt och beter mig stressat trots att jag inte tycker att jag gör något särskilt... och hennes syn på saken var lika enkel som tuff för mig att bli klar över: jag stressar definitivt, men på sätt jag inte själv uppfattar som stress! Mia räknade upp en hel radda saker jag gör, som ju faktiskt är stressmoment men som jag själv inte "ser", och två av dem tänkte jag ta upp här för att inte tappa bort insikterna igen. 

För det första, att jag fortfarande - trots ambitionen att ta det väldigt lugnt på den fronten - låter nyheter och oroande input från alla möjliga håll flöda fritt in i mig. Jag läser alla rikstidningarna (och några lokala) online varenda dag, jag tittar på nyheterna på flera TV-kanaler, jag läser och reagerar med starka känslor på folks inlägg på Facebook... kort sagt, jag har inte lärt mig någonting om att skydda mig själv från att bli arg, upprörd, irriterad, ledsen och desperat. Och detta sker varje dag, hela tiden, utan att jag ens hukar för det. 

läxa nr 1 blir nu: låt bli att läsa nyheterna, undvik att vistas längre stunder på Facebook och titta inte på varenda nyhetssändning TV visar. Ta inte in allt flöde från omvärlden, rensa rejält bland intrycken och låt bara det allra viktigaste nå mig - och det i lagom doser, med stora mellanrum. 

För det andra, att jag fortfarande inte kan låta bli att ta på mig andra människors bekymmer och försöker lösa deras problem. Jag har blivit bättre, det tänker jag faktiskt hävda till mitt försvar... men jag är inte på långa vägar så bra på att låta folk äga sina egna problem som jag inbillat mig. Så fort något händer någon av mina vänner - särskilt dem jag umgås med här på Skärva - går min hjärna igång av sig själv och jag vill ta itu med saken. Det är som om jag fortfarande inte har fattat att det inte är min sak och att jag lägger mig i sådant jag inte har med att göra. Och det gör mig ledsen... för jag trodde faktiskt på fullt allvar att vistelsen i Västerås hade givit mig tillräckligt med styrka (och kloka argument) för att inte falla i den fällan igen. För att bara ta ett enda exempel, så blev Alex och Daniel utan kaffebryggare här i veckan som gick... och vem tror ni ordnade en ny åt dem? Undertecknad, så klart! Och det berodde inte på att jag fikar hos dem, utan jag stod bara inte ut med tanken på att de inte hade en fungerande kaffebryggare, eftersom jag vet att de tycker om att dricka kaffe själva och gärna bjuder sina vänner. Alltså kunde jag inte släppa det hela förrän de hade en ny bryggare, och för säkerhets skull en som verkligen var just ny och som därför kommer att hålla länge. Suck! Vad skall jag försvara mig med? Att det är roligt att glädja folk? Att jag först när de fått bryggaren kunde släppa det hela (d.v.s. att det var ett slags känslomässig vinst för min del)? 

läxa nr 2 blir nu: låt var och en äga sina egna problem och ta bara del i något om jag blir ombedd, och då bara om det verkligen är rimligt. Är det uppenbart inte min sak att göra något, så låt bli. Jag måste lära mig att kunna stanna kvar i känslan av att vilja göra något utan att agera på den känslan... först när jag behärskar det, kan jag gå vidare till steg 2 som är att aldrig ens gå igång när jag ser/hör om någons problem. 

Så svårt att förklara

Fredagskväll 

Vissa saker är svåra att förklara... eller ens klargöra för sig själv, hur man än vänder och vrider på dem. Som det jag skrev om möbler igår. Flera av mina bloggbesökare uppfattade det tydligen som att jag sneglade på hur andra möblerar i stället för att hitta min egen smak... men vad jag försökte förklara var att i stort sett alla de möbler som jag äger idag är sådant jag har samlat på mig sedan jag flyttade hemifrån strax efter att jag hade tagit min jur.kand-examen 1991. Och alltihop är saker jag fått "ärva" av andra, ofta sedan de själva haft och slitit på (som man ju gör)  dem i många år. Och just detta att jag inte valt något i mitt möblemang själv, utan lever i ett "hopkok" av andrahandssaker, gör att jag nu ärligt talat inte riktigt vet vad jag känner för somligt. Givetvis har jag alltid varit väldigt tacksam för att människor velat ge mig saker! Jag hade aldrig haft råd att möblera en bostad utan all denna godhjärtade hjälp, och jag kommer alltid att känna tacksamhet över det... men nu, när jag hunnit flera år förbi "livets middagshöjd", som det kallas, har jag börjat fundera över hur jag skall hantera den detaljen i min strävan att hitta mig själv och välja hur mitt liv skall se ut. 

En av mina närmaste vänner sa som kommentar igår att mina möbler är "jag" i hennes ögon... men det är just den detaljen som jag inte kan bli klar över. Kan det faktum att man haft sakerna länge göra dem mer "mina" (d.v.s. som utslag av min personlighet)? I grund och botten är det ju andra människor som har valt att jag skall ha de här sakerna, och jag har instämt genom att ta emot dem. Men speglar de vem jag är (bortsett då från min tacksamhet över att andra människor visar mig godhet och generositet)? På sätt och vis är det här hårklyveri, för i stort sett alla möbler är ju designade och byggda av andra innan de hamnar i de butiker där folk väljer ut dem, betalar för dem och tar hem dem. Är det det faktum att jag inte själv valt dem som gör att jag ju känner mig osäker på deras roll som personlighetsuttryck för mig?

När mina syskon samlades här hemma efter mammas död, sa de att "nu är det din tur att forma ditt liv och leva som du vill". Men det tog sedan flera år, ett halvårs terapi tillsammans med en klok kurator och den omvälvande vistelsen i Västerås innan jag på allvar började förstå just vem jag är och vad jag vill med mitt liv... och nu, när jag fortsätter på den inslagna vägen, dyker sådana här frågor upp. Kan tyckas som lyxproblem, det inser jag, och förmodligen engagerar det ingen annan än mig själv... men å andra sidan är det jag som sitter här och betraktar mitt hem ur ljuset av vad jag lärt mig om mig själv. Och då börjar jag fundera på om det stämmer eller inte. Möblerna och sakerna, alltså. Om vi tänker bort soffan - som jag är väldigt glad över! - är lägenheten möblerad för att mamma skulle känna sig hemma (och därmed trygg). Ja, jag fick ovärderlig hjälp att förändra vardagsrummet nu när jag inte behöver tänka på en rullstols framkomlighet, och det har varit väldigt positivt för min egen trivsel... men fortfarande är det mesta så väldigt präglat av ett helt liv på andras villkor att jag inte känner igen mig själv i det. Alltså, som jag är nu. 

För det finns en sak i det här som jag blivit uppmärksammad på först nu när jag tänker på det: att man älskar vissa möbelstilar betyder inte nödvändigtvis att man vill omge sig med dem i sitt hem. Jag är mycket förtjust i 1920-talets art deco och 1950-talets teak, men vill jag leva i sådana miljöer? Det jag har här hemma är ett avtryck av 1950--70-talets möbelstilar, mycket sådant som jag växte upp med... och ja, det innebär att de visar min barndoms stilar, men reflekterar de vem jag är här och nu?

Och varför grunnar jag så mycket på det här? kanske du undrar. Svaret är egentligen självklart: jag måste bestämma mig för om jag skall ta möblerna med mig eller inte när jag flyttar. Vad av det som finns här hemma nu skall också finnas i min bostad i Västerås? Och om jag ser till vad jag lämnar bakom mig... vad skall jag ersätta det med, som stämmer bättre med min personlighet? Ett hindrande faktum är ju att jag inte har råd att köpa en massa nytt - men det betyder å andra sidan inte att jag måste behålla allt jag har här. Jag kan fortfarande använda second hand, men då välja vad jag själv vill ha utan att vara bunden av andras åsikter...

Bostadsfunderingar

Torsdagskväll, Kristi Himmelsfärd 

Under en promenad ner till Göta Holme, där jag hjälpte kommunen en liten stund genom att tejpa upp inplastade affischer med corona-råd (d.v.s. hur man skall tänka och agera för att undvika smitta, hur man tvättar händerna tillräckligt noga o.s.v.), insåg jag hur många jag säger hej eller vinkar åt på vägen dit och hem. Det gjorde mig illa till mods... håller jag på att växa fast här, trots mina intentioner att göra mig fri för att kunna flytta? Har jag tappat den känsla jag byggde upp i Västerås, att jag inte skulle rota mig här nu när mamma är död utan vara fri att skapa mig en ny tillvaro på östkusten där jag har min familj och en annan slags vänner (sådana jag inte hela tiden frestas ta hand om)? Jag måste ta itu med det här på något sätt, ta mig själv i kragen och inte odla ännu fler bekantskaper bara för att det tar tid att få en bostad i Västerås... det är klart att jag inte står högt upp på hyresvärdarnas listor, eftersom jag inte bor på orten och inte är i akut behov av tak över huvudet, och dessutom tror jag att hela marknaden ligger lite på is just nu p.g.a. alla föreskrifter om hur vi skall bete oss under coronakrisen. Jag menar, hur ordnar man en flytt då det råder rekommendation att undvika resor mellan städer och man uppmanas hålla avstånd till varandra? Mäklarna har gått över till visningar online i stället för att ta emot folk i de bostäder de vill visa upp... men hyresvärdarna har inte alls samma möjligheter, utan där får man nöja sig med planritningar och enstaka foton (oftasts tagna av den som flyttar ut). Så allt jag kan göra just nu är att anmäla mitt intresse till varenda lägenhet jag får tips om, och hoppas att mina "köpoäng" ökar månad för månad. Redan tidigare ställde jag mig i kö hos fem olika hyresvärdar och nu har jag anmält mig i kön hos ytterligare än, så att jag skall vara så heltäckande som möjligt.

En annan tanke, lite grand på samma tema (d.v.s. det här med bostäder och flytta) är att jag på sistone blivit alltmer fundersam över hur andra möblerar sina lägenheter. Jag är uppvuxen med att möblera med vad jag kunde få tag i och det mesta blev möbler från 50-80-talen; somt jag köpte och mestadels sådant jag fick "ärva" av andra. Nu när jag ser hur andra har det i sina bostäder upplever jag ett slags... skall jag kalla det kulturkrock?... som jag inte vet hur jag skall hantera. Jag vill ju som alla andra skapa en fräsch miljö omkring mig när jag flyttar in i en ny bostad, men jag vet inte vad som är modernt och hur man ordnar det för sig utan att det kostar en förmögenhet... soffan är ju en uppryckning, förstås, och böcker blir väl aldrig omodernt? En köksmöbel skall jag få av Maria nu när hon flyttar, för hon har redan sett ut sin nya och den jag får av henne är fräscht vit med fyra riktigt snygga stolar (också vita). Däremot måste man nog säga att min säng är ganska vissen; den är nog mer tänkt för gäster, går att fälla ihop till en armstödslös fåtölj för att ta mindre plats. Madrassen är juste - den fick jag ta över när mamma dog, och hon hade fått den av vården för att undvika liggsår, så den var säkert rätt dyr. Och i övrigt är det mesta av mitt möblemang gamla slitna teakmöbler eller liknande... inte särskilt fräscha, och skulle behöva lagas både här och där. Skall jag ta med dem eller satsa på nytt? 

Det är inte så att jag vill byta för att alla andra har det mer modernt - missförstå mig inte! Det är snarast så att jag längtar efter mer luft, större ytor utan bråte eller hur jag skall uttrycka mig. Utan att det blir som i en IKEA-katalog (eller ännu värre, MIO eller Trademax). Flyttar har ju den gyllene fördelen att man gör sig av med en massa under packningen och därför bara får med sig det man verkligen vill ha till nya bostaden... men vad av det jag har är här för att jag har fått ta över det från andra och vad vill jag verkligen ha med mig? Jag vet liksom inte vilka känslor jag har för sakerna, eftersom alltihop är "ärvt"... precis som det mesta av mina kläder. 

Äldre inlägg