Det här höll på att gå galet

Samma söndag, senare på kvällen  

Det var nära ögat att jag inte kunde blogga alls idag... när jag satte mig vid datorn, kom jag nämligen inte ihåg adressen till bloggen. Det tog mig en lång stund att klura ut vad den borde heta - ibland är det tur att man har sina små förkärlekar för vissa ord! - och sedan fick jag sitta och grunna på lösenordet ungefär lika länge.

Ingen blir väl förvånad över att jag blir alltmer glömsk ju tröttare jag är, antar jag? I förra veckan, när jag packade ur diskmaskinen, visste jag plötsligt inte i vilket av köksskåpen jag skulle ställa temuggarna. Ändå har jag ett mycket noga utarbetat system för var sakerna skall finnas, så att jag alltid har nära till dem när jag behöver något särskilt. En annan sak jag har märkt är att tiden fungerar annorlunda... jag tappar bort den, tänker att jag skall ägna mig åt något en kort stund och sedan går flera timmar utan att jag förstår vart de tar vägen. Varenda dag under förra veckan, utom fredagen, skulle jag gå över till Alex och Daniel och fika en liten stund... ja, det var precis min avsikt: en liten stund. Efteråt visade det sig att jag hade blivit kvar i flera timmar. Jag har också varit iväg på ett viktigt uppdrag tre dagar i rad (kan inte berätta om det, för det är hemligt än så länge) vilket inneburit att jag i slutänden inte fått en stund över för mig själv och dessutom fått slänga i mig mat, sova de timmar jag kunnat och verkligen inte tagit hand om min hälsa. 

Som jag berättade i mitt förra inlägg har jag fått en underbar god man (kvinna) som hjälpt mig med min ekonomi. Hm, "hjälpt mig" är en sjusärdeles underdrift... hon har vänt rätt min sjunkande båt och hjälpt mig att styra den in i en trygg hamn. Vi har träffats ett antal gånger den senaste månaden - tre gånger på riktigt, här hemma hos mig, många gånger i telefon eller via Messenger och två gånger via en suverän app som heter Teamviewer och som gör det möjligt för mig att koppla in henne på min dator (bara när jag själv vill, förstås) så att hon kan se och hjälpa mig med t.ex. bankärenden. Vi installerade det programmet främst för att hon skulle få all information hon behövde för att interagera med inkasso-bolagen och Kronofogden, men också för att skapa nya konton för olika sparanden, samla information om mina avtal för försäkringar, bredband och telefoni för att kunna ordna bättre avtal samt hjälpa mig betala mina räkningar genom att dubbelkolla OCR-nummer m.m.

Dock... hur underbart det än varit (och är) att få ordning på min ekonomi och dessutom bli skuldfri, har det också sugit så otroligt mycket kraft ur mig. Redan för en som kan matte hade det varit intensivt, men för mig som dyskalkuliker (eller vad det nu kan tänkas heta) har det tagit allt jag har och mer därtill. Undra på att jag är så totalt slut! Alldeles för många saker har krävt alldeles för mycket av mig själv... nu måste jag vila under en längre tid för att återhämta mig och rätta till det som inte fungerat under de här gångna veckorna. Som vettig tid för sömn, bra mat o.s.v. Och ensamhet... jag älskar mina vänner, och jag har träffat nya människor den här veckan som jag verkligen har uppskattat att lära känna... och jag är så tacksam över att min ekonomi nu fungerar som den skall så att jag slipper min tidigare demon ångesten... men jag behöver, verkligen behöver, få vara ensam en längre tid nu. 

Nej, mitt behov av ensamhet hänger inte ihop med att corona-krisen nu är inne i sin "andra våg" och dödsfallen ökar igen. Även här i Gullspång ökar antalet smittade, vilket förstås även ökar risken att jag skall drabbas. Så jag måste verkligen skärpa till mig och sluta utgå ifrån att läget är lugnt, bara för att vi i min vänskapskrets har klarat oss så här långt. Det har blivit höst, och det går inte längre att sitta på uteplatserna och fika... skall man umgås måste man göra det inomhus, och det vet jag inte om jag vare sig borde eller vill med tanke på omständigheterna. I stället borde jag ta karantänen på ännu större allvar och hålla mig hemma så mycket som möjligt, bortsett från när jag absolut måste... för jag har fyra sådana saker framför mig. Två är osäkra, två är spikade. Men, som sagt, mitt behov av ensamhet handlar inte om rädsla för coronaviruset, utan om mitt behov av ensamhet - inget annat.

Huruvida jag skall delta i Everts begravning eller inte är en knepig fråga. Jag har blivit sagd att jag får komma om jag vill, trots att det i dödsannonsen står att gudstjänsten sker "i kretsen av de närmaste" (och till den kretsen räknar jag hans make Vivek, deras familjer och de vänner de umgicks mest med - hur skulle det bli annars, så oerhört populär som Evert var inte bara här utan runtom i världen? Vår kyrka är alldeles för liten för folkmassor)... men samtidigt tänker jag att det just p.g.a. de få "platserna" i kyrkan är bättre att jag deltar hemifrån och någon som stod honom närmare får "min plats". Ett annat problem är att jag skall till kyrkan dagen efter, på söndagen då vi firar domkyrkans "födelsedag" och håller samfundets årsmöte (under vilket jag är ett av de två ombuden för St. Rafaels kyrkogrupp och Maria församling i Västerås) och då skall Maria med... men vi kan inte sova över i Stockholm, och jag har inte råd att åka fram och tillbaka två dagar i rad. Så det känns svårt att få ihop det...

Nästa spikade dejt är helgen den 7-8 november, då Krister äntligen (efter flera försök, som coronakrisen förstörde) skall vigas till biskop. Också då skall Maria med, men den gången har vi ordnat med övernattning hos Michelle för att allting skall fungera. 

Den fjärde punkten på programmet kan jag inte prata om än... men den är vad jag ser allra mest fram emot! Så jag hoppas, hoppas, hoppas att den blir av.

Nu skall jag laga färdigt dagens (sena) middag - rotmos och en julkorv jag fann i frysen - och sedan titta på filmen "Jumanji" på TV.

Omöjligt att rubricera

Söndag eftermiddag

 Visa källbilden

Den här gången klarar jag inte av att sätta en rubrik som täcker in vad jag vill prata om. Det har hänt alldeles för mycket, och somligt har varit riktigt bra medan somligt har varit svårt och sorgligt. Hur sammanfattar man det i en rubrik?

Till att börja med har två personer dött, och bägge dödsfallen har berört mig mycket. Biskop Evert Sundien, som var den som döpte mig katolik och som under hela min utbildning i kyrkan trodde betydligt mer på mig än jag själv gjorde - det var han som insisterade på att jag skulle bli präst, t.ex. - avled för tolv dagar sedan i en hjärtinfarkt och hans bortgång skapade en chockvåg genom kyrkan och oss alla som kände honom. Från min synvinkel hade han liksom "alltid funnits där", han var så mycket en grundläggande del av LKK både i Sverige och i många andra länder, att hans naturliga plats i det hela blev ett stort svart hål. Fortfarande kan jag inte riktigt fatta att han är borta, och jag kan både se honom inombords och höra hans mörka, vibrerande röst som var så stark och som bar oss andra genom de mest svåra passager i gudstjänstlivet. Till det kom att han kunde allt, allt man kunde tänka sig, som gällde kyrkan. Dess historia, liturgin, gudstjänsterna, vad som pågick överalla i alla kyrkans länder... den kunskapskällan har försvunnit nu, och jag vet ingen som på riktigt samma sätt kan ersätta den. Det kommer att ta lång, lång tid att lära sig leva utan Evert i kyrkan.

Den andra personen som har dött vill jag varken nämna namnet på eller beskriva särskilt nära, eftersom det finns andra som ännu inte fått besked om hennes bortgång. Men det lilla jag kan berätta är att hon verkade frisk och pigg sist jag träffade henne (vilket bara var några veckor sedan) och sedan fick en så kraftig stroke att hon togs till Sahlgrenska i stället för KSS och omedelbart lades i respirator på intensivvården... där familjen senare samma dag tvingades ta det svåra beslutet att stänga av. Jag kan bara föreställa mig hur svår den stunden var för dem, och eftersom jag visste vad som pågick följde jag alltihop i intensiva böner här hemifrån. Inte heller den här kvinnans död har riktigt sjunkit in i mig än - jag vet liksom att hon är borta, men kan inte fatta det. 

För att därifrån göra ett tvärt kast i handlingarna - finns det egentligen någon mild och skonsam övergång från död till liv? Dessutom när det gäller något riktigt bra? - så har jag för några veckor sedan fått en god man som redan gjort all världens skillnad i mitt liv. Nej, det var inte kommunen som hjälpte mig att hitta den här kvinnan... hon tillhör min innersta vänkrets och fick helt enkelt nog av att behöva se mig uttrycka min starka ångest inför allting som hade med ekonomin att göra, så hon erbjöd sin hjälp och jag tog emot den som en drunknande tar emot en frälsarkrans! Att inte göra det var mig fullständigt främmande, för hon beskrev vad hon ville göra på ett sådant sätt att jag kände mig respekterad, förstådd och upplyft i stället för dum och skamfylld. Sedan dess har så mycket hänt att jag varken kan eller vill gå in i detaljer... men en sak skall jag pränta ner här (kunde jag så skulle jag bränna fast orden - men då förstör jag datorn):

JAG ÄR SKULDFRI

Eller, ja, alla mina skulder hos inkasso, kronofogden och privat är borta utom en enda: den till henne. För hon har betalat precis alltihopa och nu har vi en avbetalningsplan som jag klarar av att följa utan några som helst svårigheter. Min tacksamhet är så stor att jag inte kan sätta ord på den - hjärtat svämmar över av lycka inför vetskapen att jag inte längre står i skuld till någon annan än henne! - och jag ber för henne, prisar henne inför Gud, dagligen och stundligen.

Dessutom har hon, som sagt, blivit min gode man på det allra bästa sätt en "ekonomofob" (hennes uttryck) som jag kan drömma om. Hon har hjälpt mig sätta upp en budget, som trots att den inte räknar med mer pengar än jag brukar ha ändå är mer generös mot mig än någonsin förr. Hon har hjälpt mig skapa sparandekonton där det varje månad flyter in slantar automatiskt (från min pension) till oväntade utgifter, större kostnader och vanligt sparande. Hon hjälper mig att kapa onödiga kostnader i form av dåliga avtal och i stället se till att jag får det jag behöver i bra dylika (försäkringar, telefon, bredband m.m.). Och framför allt återupprättar hon mig i mina egna ögon genom att ge mig verktyg att hantera min ekonomi utan att jag för varje dag känner mig misslyckad. Hon är, utan överdrift, en skänk från ovan. Och min tacksamhet är oändlig.

Jag har mer att skriva om, men det får bli i ett eget inlägg. Nu skall jag ha en kopp te och gratulera mig själv till att ha lyckats få ner de här sakerna på pränt.

Flämtvarmt igen

Söndag eftermiddag 

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag tycker om att det blivit hett igen... men jag gör så gott jag kan i att förhålla mig salutogent till situationen. Snart nog är hösten här, och som jag tror att jag har skrivit tidigare oroar jag mig för hur det skall bli att leva i karantän när det är för kallt att umgås på varandras uteplatser. Tack och lov har jag djuren! Och också för deras skull försöker jag se positivt på hettan... vi har +29 grader i skuggan på uteplatsen, men jag skapar så mycket skugga jag kan så att djuren kan välja själva om de vill sola eller svalka sig, och på bordet står en fläkt som håller laptopen sval. Ja, jag sitter i min lilla trädgård och skriver detta! Tids nog måste jag hålla mig inomhus, så trots hettan försöker jag vara ute så mycket jag kan. Och ja, jag dricker massor av vatten, gärna med isbitar i. 

I det stora hela mår jag bra. Den huvudvärk jag får av värmen är inte värre än att en Alvedon Forte och vila kan råda bot på den. Däremot sover jag inte så bra... i natt vaknade jag ungefär var tredje timme och fick ordna om i bädden så att hundarna hade täcke (ett tomt påslakan) medan jag slapp. Samt dricka massor av vatten. Och sedan, givetvis, behöva gå på toa. En avigsida med värmen är dock att jag äter för lite... helst dricker jag mina måltider (nyponsoppa, blåbärssoppa, fil m.m.) i stället för att laga mat. Jag vet, det är inte bra när man är diabetiker... men vad gör man när man inte har någon som helst aptit? Tar dock mina mediciner som jag skall, även insulinet... och hittills har jag inte haft känningar av för lågt blodsocker, så det är nog ingen större fara.

Coronakrisen går in i ett nytt skede nu när folk skall börja jobba eller plugga igen. Myndigheterna verkar luta åt att man skall fortsätta att arbeta/studera hemifrån, i alla fall från gymnasiet och upp, och försöket att öppna gränser för att tillåta resande visade sig misslyckat... från att ha varit ganska låga dödstal i flera veckor sprider sig nu smittan med ny fart och såväl smittade som döda ökar över hela världen. Dessutom har Kina drabbats av böldpest! Men den går lyckligtvis att bota med antibiotika... välsignade forskare som ger oss verkningsfulla mediciner mot svåra sjukdomar! Var stode mänskligheten, särskilt i de fattiga länderna, utan vacciner och antibiotika?!? Vi hade levt som på medeltiden, människor hade dött som flugor och ytterst få barn hade ens nått skolåldern. Man skall aldrig underskatta överlevnadsdriften hos de smittsamma sjukdomarna! Virus och bakterier må sakna hjärnor, men de är ytterst effektiva på det de gör och muterar hela tiden för att komma runt problem de stöter på. 

På tal om det hörde jag en väldigt intressant sak häromdagen: tydligen är bakteriernas (i våra kroppar, alltså) gener viktiga än våra egna för att vi skall må bra! Det är en fascinerande tanke, men det är kanske inte så svårt att förstå nu när vetenskapen visat oss på hur mycket av vårt immunförsvar m.m. som sköts i mag-tarm-systemet och hur oerhört viktigt det är att vi får i oss sådant som de goda bakterierna behöver för att bekämpa de onda. Jag har lagt om min kost en hel del, visserligen för diabetesens skull, men det kommer ju även immunförsvaret till godo just för att det är sådant mina inre goda bakterier vill ha...

För att nu byta samtalsämne så sitter jag här och funderar på om jag har berättat här i bloggen att jag lärt mig kumihimo? Nej, det är ingen yogavariant utan ett sätt att fläta snören och band i vackra mönster och former. Mycket avkopplande! Virkandet blev till sist tradigt, jag har en hel papperskasse full med olika grytlappar som jag inte vet var jag skall göra av, så nu flätar jag kumihimo i stället och terroriserar familj och vänner med gåvor i form av nyckelringar och bokmärken - hihi! När jag har flyttat till Västerås skall Michelle få lära mig att att virka amiguramis, sticka och trä symaskinen också, så att jag kan variera handarbetet lite grand. 

Ja *suckar djupt*... flytten till Västerås drar ut på tiden betydligt mer än jag trivs med. Jag inser att min ekonomiska situation inte direkt förbättrar min attraktionskraft för hyresvärdarna, men jag har aldrig någonsin varit sen med hyran eller förorsakat min hyresvärd några bekymmer, oavsett var jag bott... men hur bevisar man det? Biskopens rekommendationsbrev verkar inte heller ha imponerat på dem, vilket jag faktiskt naivt trodde... inte för att han är biskop, utan för att han är mångårig tempelriddare och därför "du och bror" med alla höjdare i Västerås. Men jag kanske måste försöka ordna fler rekommendationer? Skall be Gullspångsbostäder att skriva några rader om hur jag skött mig här - det kanske hjälper lite i alla fall. Tro inte att jag ligger på latsidan i mitt sökande, dock! Varje gång jag får veta om en ledig lägenhet i områdena Skallberget och Gideonsberg lämnar jag direkt en intresseanmälan! Men hittills har svaren alltid varit detsamma: "Tyvärr har vi gått vidare med en annan sökande..."... känner igen frasen från tiden efter studenten, då jag sökte jobb med ljus och lykta och alltid fick samma svar. 

Nå, till det positiva hör att jag kunnat sälja några flätverk och därmed fått ihop pengar nog att skifta däck på bilen. Så i morgon skall jag ringa och boka en tid hos verkstaden!

Tiden går för fort

Sen tisdagskväll 


Kan man säga att tiden gör en åksjuk? Idag stannade jag upp och insåg att vi redan är halvvägs genom juli månad och sommaren obarmhärtigt går mot sitt slut. Jag vet, inte än... men känslan överväldigade mig. Jag längtade så intensivt hela vintern efter den här sommaren och nu tycker jag att den rinner mellan fingrarna på mig. Kanske har coronakrisen lite grand med det hela att göra... jag menar, om vi inte hade måst leva med (sunda, så jag protesterar inte mot dem) restriktioner hade jag nog velat använda åtminstone en del av sommaren till att åka runt och träffa folk. Särskilt familjen i Stockholm och Lindesberg, Michelle och de andra i Västerås, Mia i Skåne. Jag hade velat fira mässor i Stockholm. Hade velat ta med mig Belle och Miri till fina hundhagar där de kunde rusa runt utan koppel och bara njuta av sina strömlinjeformade kroppar. Hade velat åka till havet och sitta på en klippa med fötterna i vattnet medan damerna nosade runt på stranden. 

Hösten skrämmer mig faktiskt en liten smula i år. När det blir kallt, kan vi inte längre sitta på varandras uteplatser och fika - och då kan vi inte längre umgås, eftersom corona-restriktionerna inte vill att vi sitter inomhus. Man kommer för inpå varandra inomhus, har svårt att hålla de där två meterna social distans som är så viktiga när man tillhör en (eller i mitt fall flera, och det är jag inte ensam om) riskgrupp. Med andra ord blir det betydligt mer ensamt... och jag vet inte hur jag kommer att reagera på det, nu när jag i hjärtat redan har flyttat till Västerås men rent fysiskt är kvar här i Gullspång. Det kommer nog att dröja innan jag får någon lägenhet där borta, tyvärr... jag tror att hyresvärdarna tvekar, eftersom jag sitter hos kronofogden. Och det gör mig så ledsen, för det kommer att ta flera år för mig att bli fri från dem... betyder det att jag inte får flytta till Västerås på flera år?!? 

Nå, nu skall jag inte gå händelserna i förväg utan försöka se positivt på nuläget. Idag har vi haft minst sagt omväxlande väder; först sol från blå himmel, så mulet och nu åska och regn. Fast det mullrar bara i bakgrunden, och jag har inte sett en enda blixt, tyvärr. Jag som älskar åskväder! Fast, det är klart, jag vill ju inte Belle illa och hon är skotträdd, lilla kraken... så det kanske är bra som det är.

Apropå Belle, så fyller min pälskling tio år i morgon! 

En sorg som få förstår

Fredagskväll 

Grät en stund igår kväll, när jag hade krupit i säng med Thomas Mertons bok "Kontemplativ bön". Hur många skulle förstå den tunga sorg jag bär på över att jag inte fick gå i kloster? Jag vet, det var inte Guds vilja utan bara min egen... men ändå, att jag vet att jag tog rätt beslut när jag valde att aldrig stiga över tröskeln till Karmels klausur gör inte sorgen lättare att bära. Och förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt att ta det där lilla steget bara för att någon månad senare få beskedet av nunnorna att de inte trodde mig höra hemma hos dem. För det hade de måst göra, när de upptäckte att jag inte hade den rätta kallelsen. Viljan, ja, och en het önskan... men inte kallelsen. Så vad hindrade mig? undrar du kanske. Svaret är helt simpelt: mina katter. Jag klarade inte av att lämna mina katter Aragorn och Imma som då fortfarande var unga. Och känner man så, är man inte beredd att göra precis vad som helst för Gud. Mycket okomplicerat, egentligen. Vilket, som sagt, inte gör sorgen mindre tung.

Nå, livet tog en annan väg för mig, och det är givetvis någon Guds mening med det. 

Äldre inlägg