Snart är det över

Onsdagskväll


Ibland är mitt minne kortare än vanligt... kanske är min hippocampus lite extra trött p.g.a. sömnbrist? För jag kan inte komma ihåg om det var igår eller idag jag talade med sömnkliniken på KSS om tillbakalämnandet av min gamla CPAP. Om nu det egentligen spelar någon roll - det viktiga är ju att jag vet vad jag skall göra.

Sömnbristen beror förstås på just CPAP:en. Att sova utan den är rena tortyren, för kroppen väcker hela tiden upp mig med ett paniskt skrik: "Du andas inte!" Så jag kommer aldrig ner i djupsömn, den viktigaste delen av sömncykeln. När jag vaknade i morse efter att faktiskt ha kunnat slumra någon timme i sträck mådde jag dessutom uruselt, för munnen och svalget hade svullnat smärtsamt av mitt snarkande (jodå, jag vet att jag snarkar alldeles förfärligt när jag inte har CPAP:en som håller andningsvägarna öppna - tur att jag sover ensam!) och det kändes som om bakre halvan av gomtaket höll på att lossna. Det tog hela dagen att bli av med den känslan... lagom när jag snart skall lägga mig igen för att sova ännu en natt utan CPAP. Tack gode Gud att jag får den nya på fredag! Den kommer förstås inte att vara programmerad för just mig utan ha standard-inställningar, men vad gör det? Jag skall dessutom få komma tillbaka om två veckor för att få en personlig inställning som passar just mig... trodde först att det skulle gå att flytta över datorchipet från den gamla CPAP:en, men tydligen fungerar det inte så - synd! Antar att det beror på att den nya inte kommer att vara av samma modell och märke som den gamla... och egentligen bryr jag mig inte om vilket, bara jag kan sova vettigt om nätterna.

Nå, nu var det faktiskt inte CPAP-bytet jag tänkte på när jag formulerade dagens bloggrubrik... utan på min flytt från Gullspång till Västerås. Nu i kväll har jag pratat i telefon med Maria och Björn, som berättade att de tänker åka till Skärva i helgen för att hämta de allra sista sakerna (bl.a. städredskapen och min lilla verktygslåda med skruvdragare och bits m.m. samt de två lampor vi ännu inte tagit ner). Själv har jag mejlat Gullspångsbostäder för att boka en tid för besiktningen och överlämnandet av nycklarna - Michelle, som skall skjutsa mig, föreslog den 23 december (hennes första lediga dag) så att vi skall slippa åka ner någon av mellandagarna, och jag hoppas verkligen att det skall bli så. Då skall jag dessutom lämna in den gamla CPAP:en på Närhälsan, som jag skrev förut... nu har jag fått bekräftat av sömnkliniken att det är okej att jag gör så. Känns bra att slippa åka hela vägen till Skövde!

Och ännu bättre känns det att detta är det allra sista jag behöver göra innan flytten hit är slutligt genomförd... sedan behöver jag aldrig mer återvända till Gullspång för något annat skäl än att hälsa på mina vänner, vilket lär dröja med tanke på att jag inte längre har bil. Och jag behöver aldrig mer återvända till Skärva. Vilken befrielse! Det är inget fel med Skärva - jag har egentligen trivts bra där och området är fint. Men jag fungerar inte i den miljön, är av en annan sort än man behöver vara för att klara av livet på en så liten ort. Här i Västerås är jag precis så anonym som jag vill vara - ingen annan än Michelle vet vad jag har för mig, och hon bara om jag berättar det för henne. Jag slipper vara föremål för prat och skvaller, slipper känna mig bevakad och granskad, behöver inte oroa mig för att någon skall agera på fördomsfulla och felaktigt baserade åsikter t.ex. om hur jag sköter mina djur*. Framför allt finns här ingen som känner mig och som har orsak att ha åsikter om mig öht... det är så skönt att ord inte kan beskriva det.

Å, hoppas att Karin (som sköter sådana här saker hos Gullspångsbostäder) kan träffa mig på förmiddagen den 23:e! Det behöver inte ta många minuter, och sedan kan jag stänga dörren till mitt liv som västgöte... Michelle och jag kan vända bilens nos österut igen och lämna Gullspång bakom oss. Gissa om julen kommer att kännas fridfull efter det! Längtar...

- - -

* Ett axplock av dessa åsikter:

"Katter skall aldrig tvingas leva sina liv inomhus - de måste vara fria att gå ut och in som de vill"

"Du går ut för sällan med dina hundar - de måste rastas oftare och det räcker inte att de är på uteplatsen"

"Du får inte låta hundarna kissa på uteplatsen - det är ohygieniskt så nära bostäder"

"Du går ut för ofta med dina hundar - två gånger om dagen är lagom, annars stressar du dem"

"Du borde inte ha både hund och katt - det är farligt för katten/det är farligt för hunden, tänk om de börjar slåss?"

"Din katt mår inte bra - jag hör hur den jamar!"

o.s.v.

Nu betalar jag

Tisdag eftermiddag

Varje gång jag har frågat mina vänner hur jag skall kunna återgälda all hjälp de givit mig under den här flytten, har jag fått samma svar: genom att vara lycklig. Och nu kan jag lugnt säga att jag betalar det pris ni angivit - för jag är verkligen lycklig! Mitt nya hem är inte färdiginrett än, eftersom jag måste få tag i bokhyllor (de jag hade och ville ta med visade sig vara trasiga), så det står flyttlådor m.m. utmed hela ena väggen här i vardagsrummet... men det är mitt hem, det känns hemma och jag trivs fantastiskt bra! Både med lägenheten, läget och allt annat som flytten har medfört. När jag satt i Skärva och drömde om detta, tordes jag knappt ha några som helst önskemål - att alls komma iväg var stort nog. Nu, när jag sitter här i mitt nya vardagsrum (men samma soffa - hihi!) och ser mig om, inser jag att flytten har överträffat allt jag hade kunnat önska mig om jag hade vågat formulera det.

Min dröm om att få bli dagmatte har också gått i uppfyllelse, och inte ens covid kunde hindra mig mer än under de två värsta veckorna. Nu har jag flickorna mellan 10-14 varje vardag och det fungerar alldeles utmärkt; jag orkar med t.o.m. nu efter covid, när mina krafter är färre än vanligt, de verkar trivas och inte ens Robin tycks ha något emot arrangemanget. Jag tror faktiskt att han gillar hundarna... men säg inget om det högt, för han har ju som alla katter sin stolthet att tänka på! *skrattar*

På Lucia-dagen, alltså den 13 december, kommer städfirman till Skärva och storstädar min gamla bostad. De har lovat göra den "så fin som de hade velat ha den själva, om de flyttat in där". Låter lovande! Och sedan skall jag bara ordna så att jag besöka Gullspång en sista gång för att lämna tillbaka nycklar och skriva på besiktningsprotokollet... har inte kommit på hur jag skall göra än, om jag skall be Maria möta upp i Örebro och följa med mig eller om Michelle och jag skall åka i mellandagarna, men på något sätt löser det sig.

Då skall jag också lämna in min CPAP på Närhälsan i Gullspång, så att den får resa vidare till sömnkliniken på KSS. För nu på fredag, när jag ändå skall till sjukhuset här i Västerås för att få mina lungor datortomograferade, får jag också komma till lungmottagningen och hämta min nya CPAP! Det är verkligen "i sista minuten", för masken har länge varit glapp och jag har dessutom fått ett brev om att just den modellen av CPAP som jag haft i många år har nu återkallas p.g.a. att dämpmaterialet inuti visat sig vara cancerogent. Spiken i kistan, om uttrycket ursäktas, kom igår kväll när jag skulle ta på mig masken och upptäckte jag att en liten iggytjej med alldeles väldigt vassa mjölktänder hade tuggat i sig allt gummi så att masken inte längre kunde göra tjänst alls. Lyckligtvis har hon inte svalt bitarna, utan de låg utströdda i sängen... hade ju varit förfärligt om hon fått ner en massa gummibitar i magen, lillungen! Så jag ringde lungmottagningen i morse och berättade vad som hänt, och sedan de skrattat gott sa de att givetvis skulle jag få helt nya saker nu. Men om jag ville vara lite försiktig och se till att valpen inte kom åt CPAP:en i fortsättningen? Det lovade jag förstås, och antingen stänger jag väl dörren till sovrummet när daghundarna är här eller så skaffar jag en grind att sätta i dörröppningen. Man får vara lite om sig och kring sig när man har med valpar att göra... men det är de värda, utan någon som helst tvekan! Förresten är det ungefär samma sak att ha katt: Philemon älskade att tugga på slangen mellan masken och själva maskinen, så jag fick med jämna mellanrum byta ut den p.g.a. läckage.

Ja, som sagt, på fredag skall jag till sjukhuset - vilket betyder att jag skall åka buss i Västerås för första gången. Ser verkligen fram emot det lilla äventyret! Måste ju lära mig hur kollektivtrafiken fungerar här, som hur man betalar sina biljetter och var de olika linjerna går. Linje 5 går precis här utanför husknuten, och den verkar ha ett intervall på cirka tio minuter... så jag räknar med att det skall räcka att åka en timme i förväg, eftersom jag behöver byta till linje 1 för att komma till sjukhusentrén. Och medan jag är ute och rör på mig, får Miri vara med flocken - Michelles mamma har lovat ha dem hela fredagen, eftersom hon kan jobba hemifrån den dagen.

Nu skall jag inviga en annan liten sak: ett nytt antiskällhalsband till Miri. Hon behöver tränas på att vara ensam, så jag tänker sätta på henne halsbandet och sedan vandra bort till Coop för att posta ett brev - det tar max tio minuter, så det är en lagom början på träningen. Kanske rentav smiter in på Coop och köper något gottigt till mig själv? Och till Miri, förstås, så att det lönar sig för henne att vara duktig.

Å, måste berätta att jag fick en inflyttningspresent med posten idag: ett fint påslakanset med underlakan till! Blev så glad och bestämde mig för att köra det i tvättmaskinen, så att jag kan bädda det i sängen i kväll. Tack så mycket, du vet vem du är!

Glad

Måndag eftermiddag


Till min stora glädje har det gått alldeles utmärkt att ha daghundarna idag, och det känner jag oändlig tacksamhet över eftersom det ju är vad jag allra helst vill göra. Vara med hundarna, menar jag.

Lite "hjälp" har jag förstås av kylan. Vi har -13 grader idag, och för iggisar med sina smala ben och tassar ligger köldkrampen på lur under varje promenad. Michelle och jag har diskuterat detta och kommit fram till att jag inte skall gå några längre sträckor utan hålla mig i närheten av huset så att vi genast kan avbryta promenaden och gå hem ifall någon av hundarna börjar halta. Är jag ute ensam med Miri kan jag ju alltid bära henne, men när alla fyra är med... så stark är jag inte ens i vanliga fall, än mindre nu efter covid. Så snart jag kan skall jag  leta fram Miris fyrbenta overall (nu har hon täckjacka utan ben), och så får Michelle ordna något slags fyrbent värme till sina tre flickor. .. för man vet ju aldrig hur länge den här kylan håller i sig. Dessutom skall jag skaffa tass-salva; det behövs nu när marken är otäckt "vass" av snö och is. Hade vi bott intill en skog, hade det inte gjort så mycket, men asfalt är annorlunda... och visst finns här skog, men man måste gå en bit för att nå den och - som sagt - just nu skall vi hålla oss i närheten av huset.

Inomhus behöver jag ingen ork för att klara hundarna. De busar med varandra i soffan eller på golvet här i vardagsrummet, leker med de leksaker jag har tagit fram eller sover under filtar. Till min förvåning verkade Robin bli glad när Sumi kom i morse... jag trodde inte han gillade henne, eftersom hon är så "på" mest hela tiden, men de började faktiskt att lek-jaga varandra genom rummen. Tänka sig! Själv sitter jag i soffan och fikar, färglägger bilder i "Happy Color" eller bara kopplar av tillsammans med djuren. En hel del mysigt gos blir det också, förstås - det allra bästa med att leva med djur!

Nu skall jag stryka fler gardiner. Michelle skjutsade mig till IKEA igår, hon hade räknat ut att där inte skulle vara så mycket folk stunden innan de stängde - vilket hon hade alldeles rätt i - så att jag kunde köpa fler gardinstänger och hänga  julgardiner också i vardagsrummet. Jag kunde även besöka Jula och köpa ett par varma mjukisbyxor, eftersom jeansen känns kalla i den här kylan. Känns bra att ha bägge dessa saker ordnade!

Andra advent

Söndag, andra advent


Idag skulle jag ha varit i Stockholm och dels deltagit i mässan, dels varit med på samfundsstyrelsens decembermöte. Men så kom covid emellan... och visst, jag är smittfri och skulle teoretiskt kunna besöka kyrkan, men jag inser att jag inte hade orkat det. Bara bilresan till Stockholm tillsammans med biskopen och flera andra hade tagit rejält på mina krafter, och att sedan klara både en mässa (våra mässor är i regel minst en och en halv timme långa), ett möte och så bilresan hem igen... nej, det inser jag övergår min förmåga än så länge. Jag som blir trött och en smula tungandad bara av att sakta promenera runt kvarteret här hemma! Fast jag klarar av det, något som gjorde mig glad att upptäcka i morse... Miri ville prompt gå hela vägen runt (det är cirka 700 m) en promenadsträcka vi brukar gå med daghundarna, som Michelle och jag kallar "runt servicehuset" fast man givetvis går längre än så: halva Bellmansgatan, över parkeringsområdet och genom ett litet skogsparti, förbi servicehuset och sedan Karlfeldtsgatan tillbaka till Bellmansgatan. Det är det längsta jag gått sedan jag fick covid, och jag är stolt över att jag klarade av det även om det gick långsamt och jag fick hålla koll på både puls och andning.

Känns lovande inför morgondagen, då jag skall testa att ha daghundarna som vanligt - bara testa, så var inte orolig för mig. Klarar jag inte av det, så får vi vänta ett tag till, så enkelt är det. Det är ju trots allt stor skillnad mellan att gå med bara Miri, som är liten i kroppen, inte drar och som håller min takt, och att hålla i kopplen till de tre andra också - varav Hedda älskar att dra! Hon är den mest aktiva iggy jag har träffat - ständigt "på", ständigt sugen på jakt och andra spännande upplevelser. Och stark! Kanske var Miri sådan som ung? Det minns jag faktiskt inte... men det får mig att undra om Sumi blir likadan när hon blir vuxen. Än så länge är lillungen bara fyra månader och väldigt liten i kroppen, så hon kan inte bjuda mycket motstånd i kopplet... men hon är på väg att bli tonåring, och det brukar kallas "monstertiden" eftersom iggisar - precis som människotonåringar - får en helt egen vilja och egna idéer *skrattar*. 

Hur som helst är det söndag idag, och jag skall strax ställa mig att stryka ett par julgardiner. Har så det skulle ha räckt för alla rummen, men det är bara i köket som jag har en gardinstång uppsatt än så länge... så det får bli där jag hänger gardinerna. Och så skall jag sätta upp en krans på ytterdörren - med silvertejp, eftersom det är en säkerhetsdörr och därför alltför hård att sätta ens den smalaste spik i. Tejpen kommer ändå inte att synas bakom kransen, så det gör inget. I övrigt har jag inte pyntat så mycket än... har en stjärna vardera i vardagsrumsfönstren och en adventsljusstake i köksfönstret, det är allt. Någon julgran blir det inte heller i år: jag gör som förra året och klär den konstgjorda benjaminfikusen (den är högre än jag) i en flerfärgad ljusslinga och några fina julgranskulor. Kanske lite glitter också. Blir säkert fint nog! Men det pyntandet får vänta till framåt fjärde advent - det får vara måtta på hur tidigt man är ute med sådant.

Har också knåpat ihop en lista på vad jag behöver handla inför jul, och det är inte mycket: julskinka, sakerna till doppet, ost och bröd, julmust och glögg, några clementiner samt lite extra gott till djuren. I år tänker jag fuska med doppet: egentligen skall man först koka en skinka, sedan sila spadet och koka ner saltkött, rullsylta, julkorv och kryddor i det... men i år köper jag färdigt doppspad och kokar ner saltkött och julkorv samt kryddor. På det viset behöver jag inte koka julskinkan, utan kan köpa en färdigkokt och bara griljera. Och rullsylta äter jag inte, det var bara mamma som gjorde det. Receptet kommer från hennes barndom, antagligen från trakterna kring Jönköping där hennes morföräldrar bodde... och jag vet inte om mina syskon använder det, även om Torbjörn hörde av sig något år och bad mig berätta hur han skulle göra. Tror ärligt talat att de andra inte doppar längre... men jag vill doppa - jag älskar doppigrytan som vi alltid gjort den i min familj! Alltså, inte bara skinkspad, utan en massa annat gottigt nerkokt i också. Och så rågsiktskaka att doppa - inte doppbulle. Med senap på... mmm, nu blev jag hungrig!

Ytterligare en sak som är färdig är julkorten. I år blir det bara tolv stycken - jag har inte råd med fler, och skulle dessutom hamna i bryderi om vilka jag skall skicka till. På det här viset blev det bara min närmaste familj och några få till, som jag alltid vill minnas extra mycket... resten skall jag önska god jul på FB, det får räcka i år. Och skam till sägandes har jag inte skrivit några julkort till utlandet, fast jag borde komma ihåg två familjer: min fosterbror med fru i USA och min släkt i Australien. Men jag minns inte adresserna! Och adressboken är förstås fortfarande nerpackad. Jag får hoppas att de inte blir alltför besvikna på mig.

Å, får inte glömma: det snöar! Och marken är faktiskt vit, om än bara precis så det täcker och inte en centimeter till. Än. Vi får väl se hur det blir framöver.

Normalisering

Fredagsförmiddag

Något jag alltid beundrat hos djur är att de inte går upp i andra identiteter än sina egna. En hund ligger inte kvar efter en operation och gnäller, tycker synd om sig själv och vill bli daltad med. De reser sig, skakar på sig och fortsätter med sitt vanliga liv så gott det går utifrån omständigheterna, t.ex. gips. En katt skulle aldrig nedlåta sig till att agera sjukare än den är bara för att få andras sympatier.

Min pappa gjorde sina sjukdomar till sin identitet. Han var alla sina krämpor, och varje gång man frågade hur han mådde blev svaret "värre än någonsin". Antagligen har det varit avskräckande för mig att leva med en sådan person i min närhet, för jag har aldrig känt det behovet. Kanske för att det faktiskt aldrig lönade sig. Man kunde liksom aldrig vara sjukare än min pappa - om någon de facto var det, blev han genast sämre för att återta positionen. Det var därför som min mamma aldrig talade om för någon annan än mig (i familjen, alltså) att hon hade cancer, gick igenom flera operationer och fick kemoterapi under lång tid. Det var verkligen skickligt av henne att lyckas dölja det hemma - personligen tror jag att det berodde på att hon hela tiden jobbade och att hennes kollegor täckte in för henne när hon åkte till sjukhuset för sin kemo. Hade pappa vetat, hade han plötsligt blivit så sjuk att hon inte hade kunnat ta emot behandlingen och bli frisk. Han hade krävt hennes fulla uppmärksamhet.

Med denna långa inledning vill jag egentligen bara komma till att det inte ligger för mig att vara sjuk mer eller längre tid än jag måste. Jag aktar mig noga för att göra mina krämpor och sjukdomar till min identitet, för oavsett hur svårt jag har haft det genom åren att veta vem jag är så nog sjutton vet jag vem jag inte är! Jag menar, hur skulle det se ut på ett visitkort? Migräniker, hypotyreotiker, psoriatiker, diabetiker o.s.v... nej, tack, det är inte min grej. Jag har sjukdomar, ja visst - men jag är inte mina sjukdomar.

Det här att få covid har varit jobbigt, skrämmande och irriterande. Otäckast var perioden med hög feber (mellan 38 och 40 nonstop) veckan innan jag ringde efter ambulans, därför att jag slutade äta, slutade ta mina mediciner och drömde så hemska feberdrömmar. Ju längre tid febern pågick, desto mer sjönk jag ner i apati och tappade kontakten med både tid, rum och mig själv. Men när sjukhusvården sattes in och "trenden vände", febern gick ner och mina värden började förbättras, kände jag snabbt att jag var på väg tillbaka. Fr.o.m. jag fick komma hem igen handlade covid mest om att jag var trött, tungandad och uttråkad.

Att ha tråkigt är en bra signal, tycker jag. Den knuffar en liksom i ryggen och säger att det är dags att ta itu med saker och ting. Att man inte skall sitta still och bara låta tiden gå till ingen nytta. Nu vet du att jag mycket väl kan sitta still långa stunder, t.ex. när jag ber. Och jag är i grunden en lat person. Men jag tycker inte om att inte få leva mitt liv... så att sitta hemma och bara vänta på att jag skulle sluta vara smittsam kändes inte bra. Det var verkligen svårt att få tiden att gå!

Igår stod jag inte ut längre. Jag tyckte att jag hade varit duktig som tålmodigt suttit här hemma alldeles ensam och gjort ingenting ända sedan jag kom hem från sjukhuset. Nu var jag dock så rastlös att jag ringde vården och frågade hur länge till jag måste vänta på att bli smittfri. Vi räknade hur många dagar jag hade varit feberfri och de konstaterade att om jag inte hade haft någon feber sedan jag kom hem, kunde jag vara trygg med att jag inte längre spred smitta utan kunde vistas ute igen. Tack och lov! Eftersom det var torsdag, visste jag att Michelle kommit hem från jobbet redan vid lunch (hon har halv arbetsdag just på torsdagar), så jag kontaktade henne och frågade om hon snart skulle gå ut med hundarna. Min tanke var att följa med - inte göra något, men promenera tillsammans med dem för att känna hur mycket jag orkade. Michelle tyckte det var en bra idé, röra på mig behöver jag ju för att komma tillbaka till det normala igen och träna upp både kropp och andning efter covidpärsen... visserligen i förnuftig takt, men ändå.

Så vi tog en liten promenad - min första sedan det blivit vinter ute. Jag höll inte i något koppel, men jag drog med välbehag in den kalla luften i lungorna och kände hur skönt det var att få röra på mig igen efter att ha varit inomhus i två veckors tid. Och sedan satt vi i Michelles kök och diskuterade den närmaste framtiden. Jag sa att jag saknade djuren (och de hade uppenbarligen saknat mig, för jag hade både Robin och hundarna i knät, ömsomvis) och att jag ville testa om jag klarade av att ta korta promenader med bara Miri - hon drar inte i kopplet, är liten och nätt och sköter sig perfekt när hon inte har hela flocken som triggar henne att bli stöddig och vaktig. Michelle föreslog därför att vi skulle "köra några provdagar" då Miri bodde hemma hos mig och jag skötte hennes promenader men tog det verkligt lugnt och gick bara korta sträckor. Och så blev det.

För att också Robin skulle få komma hem, följde Michelle med. Hon bar honom innanför sin jacka och jag tog Miri i koppel, och det kändes fantastiskt bra! Resten av dagens hundpromenader gick utmärkt - vi tar det väldigt lugnt, går långsamt och i princip bara något hundratal meter per promenad. Robin verkade hur nöjd som helst med att vara hemma igen, och vi föll alla tre in i våra vardagsrutiner direkt... som om ingenting hade hänt. Och i det stora perspektivet har det ju inte det, heller - vi har varit ifrån varandra två veckor (Miri) respektive en (Robin). Det har bara känts som en evighet.

Idag mår jag som igår, skulle man kunna säga. Alltså, covidmässigt är jag fortfarande trött, en smula tungandad och blir lätt uttröttad. Men psykiskt mår jag fantastiskt bra! Det är en helt annan sak att sitta här i soffan och läsa när Robin och Miri sover intill mig... så om de närmaste dagarna inte bjuder på några bakslag, vill jag försöka testa att även ha daghundarna hos mig fr.o.m. måndag. Det handlar bara om några timmar mitt på dagen, och promenaderna blir inte ett dugg längre - en fördel, sett ur den synvinkeln, med att ha frusna iggisar i sällskap! De gör vad de skall, men vill inte vara ute mer än nödvändigt p.g.a. kylan och den frostiga marken. Har man små, smala "kanintassar" utan päls fryser man om fötterna, så enkelt är det. Och även om jackor värmer, är det inte någon höjdare att bära kläder. Med andra ord blir det mest soffmys...  motionen kan vi åstadkomma genom att Michelle ibland kör oss till en hage, där hundarna kan springa fritt en stund.

Jag är glad att jag inte föll för frestelsen att sitta här i soffan och gå upp i den här eländiga sjukdomen. Det är inte jag. Mitt liv skall handla om djuren, sköna promenader och ett trevligt vardagsliv!

Jag är mycket medveten om att covid är - som en klok vän uttryckte det - ett långdistanslopp. Och jag inbillar mig inte att jag är fullt återställd än på länge. Men jag behöver få röra på mig om jag inte skall bli tossig... och jag tar det lugnt, det lovar jag.

Äldre inlägg