Vilsamma ljud

Natten mot onsdag


Det finns ljud som förmedlar frid för mig, och ett av dessa är regn. Regn kan låta på så många olika sätt, inte bara beroende på hur lite eller mycket det regnar utan också förstås på var man befinner sig. Jag växte upp med ljudet av regn mot bilens plåt, tältduken, fönstret i mitt sovrum... och jag fann alla dessa varianter mysiga, trygga på det där sättet man känner sig väl till mods när man är inomhus i värmen och skyddad undan allt man tycker är farligt. Jag, som i större delen av mitt liv bott i s.k. ghetton (stora, anonyma områden med tätt byggda flerfamiljshus som företrädesvis beboddes av fattiga familjer), älskar t.ex. doften av våt asfalt och åsynen av fönstrens ljus återspeglade i denna våta asfalt. För mig var det en skönhetsupplevelse! 

Här i mitt vardagsrum smattrar inte regnet direkt mot fönstren, eftersom jag har en balkong över dem, utan "pillrar" liksom en bit ut - tydligt, men mer som små lätta kulor än regndroppar. Svårt att beskriva ljudet... lite som att man en och en släpper något i stil med en mycket liten ärta mot någon hård yta. Första gången jag hörde det - för jag har faktiskt aldrig mött detta ljud någon annanstans förut - förstod jag inte vad det var utan fick titta efter... men sedan dess har jag alltid tyckt att det är ett ganska rart ljud, och eftersom jag älskar regn gör det mig alltid glad. I natt är det dessutom ackompanjerat av vindstötar, för vi har i flera dygn haft ett rätt stormigt väder som ännu inte mojnat även om det inte är lika "ilsket" som det varit förut. Tänker mycket på en god vän, som nyligen tagit seglarexamen och just denna vecka skulle ut och segla med sin familj... SMHI säger att det är kuling utmed hela västkusten, så jag hoppas att hon är rädd om sig och ändå har glädje av sin semestervecka! I vanliga fall jobbar hon inom vården, så hon behöver verkligen få vila upp sig... men vet du, jag kan faktiskt tänka mig att även dåligt väder kan vara vilsamt, jag menar, som att kämpa mot vindar i en segelbåt, om man trivs med det och kan koppla bort vardagens bekymmer under tiden. Det är ju inte automatiskt lugn och ro som är bäst för en person; det beror på personen, och vad denne sysslar med som avkoppling.

Själv sitter jag som sagt inomhus i värme och trygghet, alla djuren sover omkring mig och de absolut enda ljud jag hör (bortsett från Robins snarkande) är just regnets "pillrande" och vindstötarna som får glaset i fönstren att knaka lätt. Antar att alla i huset sover, för det är mitt i natten... så vad gör jag uppe? Varvar ner, är det enkla svaret. Kvällen har ägnats åt tankemöda - kyrkliga frågor framför allt - och nu kopplar jag av med bloggande en stund innan jag kryper ner i min sköna bädd och sover sött. 

Nu i kväll satt jag också och funderade på vilket slags musik människor väljer att lyssna till för att få frid i sinnet. När man är arg, ledsen, deprimerad, förtvivlad, trött på allt och alla... vad tröstar ens hjärta bäst? Jag har en CD jag älskar mer än alla de andra i min lilla samling: "A Month in a Brazilian Rain Forest" med cirka en timmes inspelade ljud av surrande insekter, kväkande grodor m.m. från regnskogsnätter. Vill jag prompt ha musik och är ledsen blir det antingen Rachmaninovs andra pianokonsert eller Eros Ramazottis "Musica È". Är jag riktigt arg, och det är dagtid, sätter jag på Backstreet Boys och skurar golven! Nattetid blir det någon av mina CD med koraler, t.ex. sånger skrivna av St. Hildegard av Bingen. Eller tradjazz med Tommy Dorsey eller Glenn Miller. Varför inte den underbara "I'm getting sentimental over you"?!? Den älskar jag, för den lägger sig som bomull kring hjärtat! Fast jag är väldigt sällan arg på nätterna... de är tvärtom mina andningshål, mina alldeles egna stunder då ingenting ont kommer åt mig. Möjligen kan jag få ångest mitt i natten, men då tar jag damerna med mig på en promenad till hjärtat och själen lugnat ner sig. 

Vad väljer du att lyssna till för att få frid i sinnet?

Annars funderar jag just nu mest på mina drömmars innebörd. Har haft flera tänkvärda drömmar på sistone som jag tycker säger väldigt mycket, även om jag inte riktigt vet hur jag skall passa in budskapen i mitt liv som det ser ut just nu.

I en dröm var jag tillsammans med gayvänner och firade Pride, men när jag blev hungrig hittade jag ingenstans där jag hade råd att äta: alla matställen hade höjt priserna rejält just för att det var festival. Till sist hade mitt sökande efter en restaurang med vettiga priser fört mig långt ifrån festområdet och jag insåg att det väl var lika så gott att jag åkte hem i stället. Den här drömmen verkar vara en variant av en annan sorts drömmar jag brukar ha, där jag förgäves försöker hitta en ledig toalett eller dusch, men varje gång jag tror att jag fått tag i vad jag söker är det andra människor där... och då vill jag förstås varken gå på toa eller duscha.

Drömmen jag hade senast handlade om att jag hälsade på mina föräldrar, som bodde kvar i huset. Det var dock minst tre-fyra gånger större än i verkligheten, och eftersom båda mina föräldrar satt i rullstol hyrde de ut rum åt studenter för att klara kostnaderna. Problemet var bara att saker förföll, så när jag kom på besök bad de mig genast att ta itu med alla de där sakerna... bl.a. fick jag laga stopp i avloppet på flera ställen i huset, vilket irriterade mig. Varför kunde inte studenterna få bo gratis mot att de gjorde sådana där jobb? Jag hade ju kommit för att umgås med mina föräldrar - inte agera hantverkare timme ut och timme in...

Sist, men inte minst, drömde jag att jag tittade in hos pappa, som satt och donade med datorer i ett rum. Det påminde mig om ett spel jag tyckte mycket om (i drömmen, alltså - i verkligheten har jag tyvärr inte stött på ett sådant spel) och jag frågade om han hade kvar det. Vilket han hade. Så jag satte mig vid en annan dator i samma rum och drog igång det där spelet... men hela tiden blev jag avbruten av folk som ville mig något, eller som stod och pratade med pappa så att jag tappade koncentrationen. Det slutade med att jag helt sonika gick in i spelet och spelade det "på plats" s.a.s.... (nej, jag hade inte precis sett "Jumanji" och tänkte inte alls i de banorna innan jag somnade, om du drar den parallellen.) 

Man kan undra vad jag drömmer om i natt? För nu är det sovdags för undertecknad, klockan är 02.30 och jag vill inte rubba alltför mycket på ungarnas mat- och rasttider bara för att jag är trött... så jag skall försöka gå upp som vanligt i morgon trots detta nattsuddande.

Väldigt stillsamt

Onsdag, sen kväll 

Om någon undrar varför jag bloggar så sällan, skulle det nog kunna formuleras som att inte ens det som kan hända händer. D.v.s. det står ganska stilla på den här fronten.

Okej, jag har firat en trevlig midsommarafton med Daniel, Alex och Maria där vi alla bidrog till maten: Daniel grillade, Maria gjorde potatissallad, jag svängde ihop en fräsch "grön" sallad och stod för drickat (alkoholfri öl och cider) och Alex skapade en sagolikt god tårta till fikat efteråt. Hundarna hade det bra, de också: hur ofta får en vovve entrecote till middag?

Hettan har varit svår, men så kom ett par dagar med molnigt och regn, och igår åskade det rentav. Så nu känns det lättare att andas för både folk och fä. Tack, Gud! 

Coronakrisen fortsätter i oförminskad styrka... några länder försökte lätta på restriktionerna, men fick återta dem efter bara några dagar när dödssiffrorna började att stiga igen. Här i Gullspång har vi bara 12 registrerade (alltså, bevisade genom provtagning) fall och inga dödsfall, vilket jag är oerhört tacksam över. Låt oss hoppas att det förblir lugnt här! 

Vi har hunnit in i juli månad - sommarmånaden framför alla andra, månaden då den långvariga hettan gör folk tokiga. Det brukar synas i statistiken för bl.a. trafikolyckor, skilsmässor, ökat alkoholmissbruk m.m. Stackars människor! När det bara är att hålla sig i skuggan, dricka mycket vatten och inte anstränga sig... eller, ja, det beror förstås också på att man undviker stressande situationer, vilket kanske är lättare sagt än gjort? Jag skall inte döma... kan bara konstatera att jag själv klarat mig så här långt.

Hur som helst, för att bli åtminstone en liten smula kortare, är allting bra på min kant. Nu i alla fall. Jag drabbades av svår tandvärk i förra veckan och fick söka hjälp akut, vilket resulterade i en bortopererad sidotand (vet inte vad de egentligen heter) och en räkning på 1.600 kronor (cirka) som jag fått en månad på mig att betala, tack och lov. De första dygnen efter operationen hade jag rejält ont, men nu känns det mest ömt och jag har slutat ta smärtlindring för att kunna sova. Och redan direkt efter tandläkarbesöket kunde jag tugga normalt... vilket ju är det viktigaste, eftersom jag måste äta regelbundet för att sköta min diabetes.

Vad gäller det som kan hända men inte gör det, handlar det om läsning. Jag har så många böcker på hög, som jag verkligen är nyfiken på... men jag klarar inte av att koncentrera mig på dem, så de får ligga och vänta på bättre tider. Känns synd nu när jag har så mycket tid för just sådana saker... men okej, det är säkert tillfälligt och har med största sannolikhet med hettan att göra. Vi har haft kring +28-30 grader i skuggan så länge att man inte orkar tänka... 

Andrum

Fredagskväll 


Ett ord jag verkligen älskar är andrum - rum för anden, rum för att andas. En gång för många år sedan besökte jag ett sjukhuskapell som hade fått det namnet... och var annars behövs andrum bättre än på ett sjukhus? Både de sjuka, deras anhöriga och personalen behöver en plats och en tid när ingenting annat betyder något - där de ges chansen att djupandas, släppna ner axlarna och låta sitt hjärta tala medan kroppen vilar. Oavsett vad man tror på, eller om man inte tror på någonting alls, behöver ens ickefysiska person - det jag kallar anden - ges plats i tillvaron. Annars går man sönder och orkar inte fortsätta livets naturliga (och en del onaturliga) konjunktursvängningar.

I cirka två veckors tid har jag nu hållit mig borta från nyheter, politik och andra större engagemang. Jag vet mycket mindre om vad som sker både i landet och i världen i övrigt än de flesta... och det är helt okej med mig. Vad gäller Facebook är jag inne i bland och läser, skriver eller kommenterar ofarliga inlägg - men jag aktar mig noga för att delta i någonting "större" än hur mina vänner mår, för att uttrycka mig luddigt men förhoppningsvis begripligt. TV:n slås bara på när jag verkligen vill se något, t.ex. någon intressant dokumentär (t.ex. en jag tittade på häromkvällen, som handlade om tekokarnas yrkesgrupp i Indien). 

Trots denna vila från världen omkring mig, kände jag mig i slutänden inte ett dugg piggare - snarare tvärtom! Till Nina kom förbi idag för att höra hur jag mådde och vi pratade om hur veckan varit... hon är så vilsam att prata med, och speglar sådant hos mig som jag inte är medveten om själv. Förmodligen hämtar hon sin klarsyn ur sitt synnerligen turbulenta, smärtsamma och kaotiska liv, så jag hann förstås bara börja berätta om hur veckan varit då det stod klart för oss båda två varför jag blir sämre i stället för bättre i psyket. 

Det är nämligen så att jag, utan att reflektera över det hela förrän idag, har haft en känslomässigt jobbig vecka. Ingenting har hänt mig själv, men mina vänner har haft diverse problem och kommit till mig för att prata av sig, vara arga och ledsna, dela med sig av oerhört starka känslor... kanske rentav (åtminstone upplevde jag det så i ett par fall) försöka få mig att ingripa? Och även om jag på ytan verkar lugn, lyssnar och försöker visa förståelse, kämpar jag inombords som ett vilddjur för att inte falla tillbaka i mitt gamla sätt att ta över andras bekymmer och reda ut deras trassel. Det ingen vet, när de ser mig sitta där med kaffemuggen i handen och lyssna, är att jag hela tiden är djupt involverad i en strid mot mina egna, djupt rotade, felaktiga beteenden... slåss för att försvara mitt lilla nybyggda och än så länge ganska ostadiga staket, värjer mig mot all negativitet som strömmar in från alla håll och försöker leta sig in under min alltför tunna hud. Jo, en ser: Nina. Och det talade hon om för mig idag, när vi satt på min uteplats. Hon berättade också att jag måste bli bättre på att se att mina hundar - särskilt Belle, som börjar bli gammal - behöver mer lugn och ro än de får när vi hänger med de andra mest hela tiden. 

Jag är dålig på att se hur hårt det tar på mig att vara tillsammans med andra, vara omgiven av folk (även om vi - givetvis! - idkar social distans, precis som Folkhälsomyndigheten uppmanat oss till) och ovanpå det ett gäng hundar som hela tiden cirkulerar kring oss, skäller när folk går förbi o.s.v. Men jag är ännu sämre på att se hur hårt det tar på Belle, sorgligt nog. Så jag är innerligt tacksam mot Nina för att hon påpekade det idag, liksom att jag inte är tillräckligt bra på att markera att det är jag och ingen annan som skall säga till mina hundar om de skäller, tigger eller gör något annat de inte skall hålla på med. Bara för att vi sitter i ett sällskap, betyder inte det att jag får överlåta min roll som alfahona/flockledare på någon av de andra i gruppen... men det har jag tyvärr gjort den här veckan, något som Nina med all rätt hade synpunkter på. 

Kanske skall förklara det där med "ett gäng hundar"... när jag fikar hos Alex och Daniel (vi är alltid på uteplatsen - jag går inte in till någon nu under coronakrisen), har de nästan alltid någon hund där som de har hand om medan matte/husse arbetar. Alex älskar hundar minst lika mycket som jag, och jag förstår absolut att de tar chansen att tjäna en liten slant på att ta hand om andras hundar... så det är inget som helst fel i detta, det understryker jag. Men den här veckan har de haft två hundar, varav en skäller på allt som rör sig, och när så mina hundar också ansluter blir flockbeteendet extra påtagligt... för om Ajax börjar skälla, stämmer förstås genast Belle och (särskilt) Miri in! Varpå vi tvåbeningar börjar ryta åt dem att hålla tyst *suckar djupt*. Det här är inte bra, inte alls bra... det stressar alla, och det är ett förfärligt oväsen långt borta från det lugn åtminstone Belle och jag behöver.

Så igår kväll sa jag ifrån, och berättade att jag behövde få vara ifred idag. Det var mer än välbehövligt och jag har haft en riktigt bra dag på uteplatsen med tedrickande, lectio divina, virkning och tystnad (om vi bortser från att vaktmästarna klippte gräset, förstås - men sådana ljud kan jag utan svårighet koppla bort). Sent på eftermiddagen, när både djuren och jag hade ätit middag, tog Belle, Miri och jag en flera kilometer lång, sakta strosande promenad i skogen här intill. Det var sååå skönt! Och när vi kom hem gick vi in, undan den heta solen som nu överflödade hela uteplatsen, la oss att vila tillsammans i soffan och bara mådde gott. 

Nu sitter jag här och känner att jag vill låta hela helgen vara sådan som den här dagen varit. Så jag skall skicka ett litet mess till vännerna att jag inte kommer att vara sällskaplig på ett tag... mest för att de inte skall missförstå min tystnad och börja "jaga" mig med telefonsamtal m.m. för att de tror att jag blivit sjuk.


Skrivet senare samma kväll:

En bok jag lånade på biblioteket nyligen är "Gud berör och förvandlar - Johannes av Korset i nytt ljus" av Iain Matthew. Idag kände jag att det var dags att börja läsa den, och jag hann inte långt innan jag förstod att det här var en bok som skulle bygga upp mig andligen på sååå många sätt. Men så är det också en karmelit* som skrivit den, och den handlar om en av Karmels allra mest centrala gestalter... den lille man som tillsammans med St. Teresa av Avila reformerade Karmel tillbaka till sin ursprungliga mening. Karmeliterna är uppdelade i två olika grenar - de skodda och de oskodda - och det hörs kanske på deras benämningar att den ena är "strängare" än den andra, men samtidigt mer populär eftersom den som väl tagit beslutet att gå i kloster gärna drar konsekvensen i dess hela längd, om man säger så. De mer strikta ordnarna attraherar alltid mer folk... tänkvärt, inte sant? 

Hur som helst skulle jag vilja dela två citat ur boken, som båda talar så oerhört mycket till mig... de känns riktade rakt in i mitt hjärta! Dessa två utdrag beskriver St. Johannes av Korset som novismästare och biktfader:


Han hade fördrag med deras ofullkomligheter, hur
många gånger han än fick lov att påpeka dem, och
utan våldsamma åtgärder förde han dem, i deras
egen ofullkomliga takt, fram till fullkomlighet.


Han fokuserade ofta på "en speciell växtkris", i vilken
bönen flyttar över från detalj till enkelhet.

Det sistnämnda citatet kändes extra viktigt, för det är ungefär där jag tycker att jag befinner mig i min kontemplativa bön just nu. Orden försvinner från mig och kvar blir bara betraktandet, eller skådandet in i Guds Varande, eller hur jag skall uttrycka mig... som om jag inte längre klarar av att söka svar, utan bara behöver Hans närvaro. Å, det är så svårt att förklara! 

- - - - -

* Karmel (den oskodda grenen) är den bönetradition där jag hämtar den mesta av min andliga näring. Jag ville bli karmelit och testade min kallelse hos nunnorna i Glumslöv hösten 1998, men Gud sa ifrån...


Vila, vila och åter vila

Söndag eftermiddag 

Biblioteksböcker är bra till mycket! Eftersom jag inte vågar förvara dem så att jag riskerar att glömma dem, har jag dem i regel uppstaplade på vardagsrumsbordet... men nu kom jag på den fiffiga idén att använda dem två och två som underlag till laptopen. Det har två fördelar: dels hålls laptopens undersida sval och dels får jag en mer bekväm sittställning här i soffan när jag vill skriva något. 

Det är söndag idag - påbjuden vilodag - och jag tvingas vila mer än jag hade tänkt mig eftersom jag har både migränungar (smärta i triggerpunkterna i huvudet) och spänningshuvudvärk. Tror det beror på att vädret växlar så snabbt och ofta just nu, med ömsom sol och värme, ömsom regn och blåst (och då också betydligt kallare). Regnet är välkommet! T.o.m. Robin verkar inse det, för han hålls gärna i vår lilla trädgård trots att han blir blöt. Eller så är han helt enkelt en så cool kisse att han inte bryr sig om regnet - hihi! 

Just nu är det hyfsat soligt ute, så alla tre djuren vistas på uteplatsen medan jag själv sitter i soffan och försöker vila skallen. Har tagit tabletter, men de lyckades inte rå på smärtan och nu måste jag vänta i minst fem timmar innan jag kan ta en ny dos. Så i stället dricker jag te och vatten, håller mig i stillhet och avbokar gudstjänsten som jag skulle ha gått till borta vid Equmenia. De skall hållas utomhus, så jag hade tänkt ta med mig damerna och en filt... men det här huvudet vill absolut inte att jag går någonstans, så jag får följa bedjandet här hemifrån i stället. 

Virkandet går dock bra! Jag sätter på någon intressant dokumentär (helst om kosmologi eller kvantfysik) på Youtube och virkar medan jag lär mig nya saker i lugn och ro. Det är fördelen med att kunna engelska; jag behöver inte följa med i någon text, utan lyssnar medan ögonen följer virkandet.

Bedjandet går också bra. Jag har läst Margareta Melins lilla bok "Vara i bön utan att be om något" och fått många intressanta nya infallsvinklar på andliga texter. Bl.a. funderar hon kring hur orden påverkar oss mentalt, t.ex. att hon själv blir deprimerad av att hela tiden upprepa att hon är en syndare (borde vara självklart, egentligen, men jag har aldrig tänkt på det). Hennes exempel var den kända och mycket älskade Jesusbönen, som först blev allmän genom boken "En rysk pilgrims berättelser" och som lyder så här: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Miljoner människor över hela världen använder just denna korta "bönesuck" (så kallas korta bönestrofer - jämförbara med olika mantran de använder inom buddhismen och hinduismen) för att inte tappa koncentrationen när de ber kontemplativt, och jag har också i perioder försökt använda den men funnit andra bönesuckar fungera bättre (t.ex. "Du i mitt hjärta, Gud, och jag i ditt"). En annan bön/psalm som hon är tveksam till är också en av mina favoriter, därför att jag aldrig reflekterat över hur man kan tolka den: "Herre, hör min bön - Herre, hör min bön! Svara mig när jag ropar!" (minns inte vilken psalm den är ur, men har sjungit de här orden otaliga gånger. Margareta Melin pekar dock, och det med teologisk skarpsynthet, på att man i den här strofen uttrycker två orimligheter: dels att Gud skulle vara frånvarande och dels att Gud inte skulle lyssna. Det här tål att begrunda! För en allsmäktig, allerstädes närvarande Gud kan ju varken vara frånvarande eller onåbar... han är ju överallt hela tiden och har ständig kontakt med hela sin skapelse. Nu tror jag inte att hon är så kategorisk att hon inte lämnar öppet för de känslor varje kristen upplever emellanåt... när Gud känns långt borta och man själv upplever sig  som övergiven. Det gjorde ju t.o.m. Jesus själv! Vad hon menar är att vi inte skall mata våra känslor med negativt värdeladdade ord som tynger ner oss mot marken...

Nu måste jag nog lägga mig en stund, misstänker jag, för huvudvärken är så jobbig att jag mår lite illa.

Doften av myrra

Lördag, Sveriges nationaldag 


Varje kväll hela den gångna veckan har jag vid läggdags tänt ett av mina böneljus och låtit det brinna natten igenom. Var inte oroliga, det står så att det inte kan fatta eld i någonting och inget av djuren når det! Så ber jag, alltid samma lilla bön, om Guds stöd och helande till Nina. Hennes njurar sviktar efter alla tuffa mediciner hon måste ta, och jag vet bara alltför väl vad det innebär... så jag ber intensivt för henne, både att hon skall få hjälp och att hon klarar av att ta emot den även om det innebär inläggning på KSS. Nina vill, av fullt förståeliga skäl, inte ligga på sjukhus... men som jag sa till henne idag är det Guds vilja och inte hennes som gäller om hon skall kunna ta emot hans läkedom.

Nu i kväll har jag dessutom tänt en rökelsesticka med myrra i förhoppningen att det skall göra min bön mer koncentrerad. Tyvärr hittade jag inte min fina rökelsebricka i mörkt trä... men den skall förstås finnas någonstans i lägenheten, jag vet bara inte var just nu. Så jag löste det på ett annat, lika tryggt sätt. 

Oavsett någonting annat, har jag äntligen börjat virka igen (har inte virkat sedan i Västerås i höstas)! Vi satt tillsammans (med säkerhetsavstånd mellan oss, förstås) på Alex' och Daniels uteplats, Maria var med och vi hade grillat (kött, tomater, baconlindad lök m.m. samt en sagolikt god potatisgratäng) för att fira nationaldagen... och jag hade ont i huvudet, men kunde inte ta någon tablett eftersom det gått för kort tid sedan den förra, så i stället hämtade jag garn och en virknål och satte mig att virka i "mitt" hörn (där deras husvägg möter planket mellan deras och Marias uteplatser) medan Belle och Miri sov tätt intill mig. De hade ätit sin egen mat precis innan vi satte oss till bords, så de var mätta och nöjda med tillvaron. Hur som helst började Alex också att virka, och efter ett tag sa hon att hon skulle vilja virka en nallebjörn men inte fick till själva kroppen (ett rakt stycke som skulle sys ihop som en cylinder)... så jag la undan min virkning och började virka med hennes garn så att nallen får samma färg och yta över hela kroppen. Är inte riktigt klar än, men det är inte många varv kvar innan det går att göra en knubbig liten kropp av stycket... skall bli riktigt roligt att se henne göra resten och sätta ihop den lilla nallen! Och själv tänker jag fortsätta med min egen virkning - en regnbågsgrytlapp som jag tänker behålla. Mina börjar bli alltför slitna och har fått gå igenom lite för många tvättar... det är dags att pensionera dem och göra nya, så nu jag har ett lagom litet projekt och virkar i min egen takt.

Äldre inlägg